Det första som jag oroar mig för är ekonomin. Inte så mycket pensionen som vår gemensamma ekonomi på jorden. Ekonomi betyder ju att bry sig om goda regler för hushållning, att vårda vårt gemensamma hem. Det är uppenbart för alltfler att den tillväxt- och marknadsekonomi som styr för närvarande inte är ekologiskt eller socialt hållbar. Det finns också många som försöker att visa vägen för en sundare ekonomi. Peter Söderbaum skrev tidigt en bok om miljöekonomi. Just i veckan började jag att läsa en spännande bok för dem som vill tänka ekonomiskt i det tjugoförsta århundradet. En bok av ekonomen mm i Oxford, Kate Raworth, som har lanserat begreppet doughnut economics (en amerikansk donut med hål i mitten). Den inre cirkeln symboliserar de sociala gränserna för människors välbefinnande. Den yttre cirkeln symboliserar de planetära gränserna. Inga får överskridas av ekonomin om den ska kunna hjälpa oss att rädda jorden för nuvarande och kommande generationer. Låter självklart och enkelt. Men hur kommer vi dit? Verkar inte finnas så mycket plats i Januariavtalet (JA) för sådana tankar, men varför skulle det vara omöjligt att de fyra partierna som ingått JA också säger ja till att förutsättningslöst sätta sig på skolbänken för vår skull?
Det andra jag oroar mig för är den politiska debatten om Palestinakonflikten. Ja, så heter konflikten, i det område som i dag är Israel och Palestina, på folkrättsspråk. Det är tydligt att det pågår en politisk kampanj för att svärta ned BDS-rörelsen, för att motsätta sig ickevåldshandlingar mot den stat som håller ett helt folk fånget och undertryckt. Det kommer inte att lyckas i längden, men kortsiktigt går det att vinna retoriska segrar. Med Adaktusson i riksdagen drivs denna linje in absurdum, men Adaktusson är inte ensam. Liberalernas utspel om att flytta Sveriges ambassad i Tel Aviv är visserligen ett spel för gallerierna, men det är utmärkande för det retoriska klimatet.
Jag menar att vi som motsätter oss ockupation, blockad och apartheid måste finna trovärdiga sätt att stå upp för detta. Vi behöver blåhålla på folkrätten också i tider av mycket autokratiska styren.
Det tredje som jag oroar mig för är antisemitismen i Sverige och Europa. Det är ofattbart att den kan vara på tillväxt igen, men alla vederhäftiga källor tyder på detta. Svenska kyrkan och Katolska kyrkan i Sverige tar nu sitt ansvar med en konferens om antijudisk kyrkokonst. Hur ska kyrkorna hantera ett sådant arv? Det är ju uppenbart att det antijudiska många gånger gjort det lättare för det antisemitiska att slå rot. Det är därför glädjande att konferensen samarrangeras också med Judiska Centralrådet och Samarbetsrådet för judar och kristna. Strategierna måste växa fram tillsammans med de direkt berörda av antisemitismens fasor.
Så gläder jag mig åt att Greta Thunberg har slitit ut sitt första plakat Skolstrejk för klimatet. Må det andra plakatet bäras med samma självklara, rättframma förmåga att kommunicera allvar.
Att ta människor på allvar är en bra början att kommunicera svåra saker.
En ny god vecka önskas er alla!
Anna Karin Hammar