Predikan i Västerortkyrkan i Vällingby
Söndagen den 5 mars 2017
Prövningens stund, första söndagen i Fastan
Evangelium enligt Markus 1:12-13

Det är en kort och kärnfull evangelietext som Markus har delat med oss i dag.
Två korta meningar:

Anden drev Jesus ut i öknen, och han var i öknen i fyrtio dagar och sattes på prov av Satan.
Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.

Jag tänker mig att vi firar denna söndag, Prövningens stund, då ett helt nytt politiskt landskap håller på att växa fram i Europa och USA. Även i Sverige är polariseringen stor mellan dem som oroas till sina medmänniskor från olika länder och de som oroas från sina medmänniskor från olika länder. Det är inte längre självklart vem som talar sanning och vem som inte gör det.
Medborgarskapet som många av oss åtnjuter i Sverige ställs på nya prov. Vad är det och innebär det att vara en ansvarsfull medborgare i Sverige i dag? Och som kristen församling och kyrka i Sverige kallas vi att finna vår kallelse och vår uppgift mitt i denna prövningens stund.

Vad finns det för kraftkällor i evangeliet till vår uppgift som kyrka i dag?
Låt oss dyka ner i Markustexten, rad för rad.

1. Anden drev Jesus ut i öknen
För att klara ett viktigt och svårt uppdrag måste en förbereda sig. Det är värt att notera att det inte är den onda makten som driver Jesus ut i öknen och fördjupningen av sin kallelse. Det är Anden. Så finns det också många tolkningar av skapelseberättelser som menar att det är Gud själv som driver oss ut ur paradiset för att vi ska kunna fatta egna beslut och lära oss skilja mellan gott och ont. Det behövs en myndig människa för att klara Jesu uppdrag. Det behövs en myndig kyrka för att klara nutidens utmaningar.
Vad var det för uppdrag som Jesus hade fått i sitt dop? Och hur hänger det samman med kallelsen som vi fått i våra dop?
Jesu dop har ju alltid i kyrkans tradition tolkats som Andens smörjelse av Jesus till sitt uppdrag, till Messias, den smorde. De som smordes under Gamla testamentets tid var prästen, profeten och kungen. De fick Andens kraft att utföra sitt uppdrag. När Jesus smörjs till skapelsens präst, till profet, och till rättvisans kung är det en kallelse som också vi får del av i våra dop. Den som besökt de gamla kyrkorna i Etiopien och Egypten kan få uppleva hur denna förståelse lever kvar och uttrycks symboliskt: I Etiopien får en nydöpt ett band runt halsen, en snodd, som är symbolen för kungakronan. I Egypten ikläds barnet som döps en kungakrona. Så som 1 Petrusbrevet beskriver det: ”Ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk. Guds eget folk som skall förkunna hans storverk.” (1 Petr 2:9) Med denna kallelse i ryggen behövs emellertid en träning för att leva som Jesu lärjunge, för att leva som skapelsens präst, som profet, och som rättvisans kung.
Vi får den i konfirmationen, men vi får också uppleva gång på gång under livet att vi behöver rusta oss för vårt uppdrag och vår kallelse. En del åker på retreat. Andra vandrar i skogen eller fjällen. Några lyssnar på tankar för dagen. Vad är det för poäng Anden har som driver Jesus ut i öknen?

Den erfarenhet jag själv har från retreater säger mig att det är friheten att bygga grundrelationen till Gud som det handlar om. En retreat ger möjlighet att frigöra sig från andra förpliktelser och att i gemenskap med Kristus ägna sig åt relationen till Kristus, till Gud, och att se på sitt liv ur den grundrelationen.

Jag har med mig Vänskapens ikon från Egypten. Det är abbot Minas från den egyptiska öknens kloster som vandrar med Jesu arm om sin axel. Just så ser retreaten ut. Att få känna att Gud finns här för mig, att få dela allt i förtroende, och få grunda sig i den vänskap som Gud erbjuder i Kristus.
Retreat är att få sola sig i Guds kärlek har någon sagt. Och det är sant att så kan det vara, men det är också sant att svåra tankar och känslor som en kanske inte riktigt känt igenom i grunden, kan komma fram.

Vi fortsätter i Markustexten:

2. Och han var i öknen i fyrtio dagar och sattes på prov av Satan.
Jag kommer från en kyrka som skrev bort Satan och djävulen ur dopritual och gudstjänstritual redan på 1700-talet i kraft av upplysningens tilltro till människans förnuft och att förnuftet skulle segra och besegra all vidskepelse och okunnighet. Det vi inte visste då, var att när detta ensamma ofta manliga förnuft gjordes till kung i eget majestät, då skars också kontakten av med mycket som är livsviktigt för oss.
Den som firat dopgudstjänst i de lutherska kyrkorna i Danmark och Norge vet att de före dopbekännelsen, trosbekännelsen, säger: Jag avsäger mig djävulen, och allt hans väsen och allt hans verk. Jag tror på Gud Fader allsmäktig….osv.

Kristna är inte manikéer. Det vill säga, vi tror inte att gott och ont, Gud och Satan, är jämbördiga krafter.
Gustaf Wingren lärde oss i Lund att tala om destruktionen, om att det onda kan förstöra Guds goda skapelse men inte själv skapa något. Ondskan är på det sättet alltid underordnad Guds kreativitet och skaparkraft. Men nog så inflytelserik intill ordlöshet när vi tänker på krigens och obarmhärtighetens offer i världen, och på de unga asylsökande som frestas att begå självmord i vårt land.
Jag skulle vilja säga att det är viktigt att möta det som står Gud emot, Guds motståndare, som Satan betyder, också inom en själv. Öknen och retreaten ger möjlighet till det, de är en tryggare plats att möta otryggheten.

Dag Hammarskjöld beskrev det så här den 24 februari 1957:
”Man når fram till att erkänna – och känna – arvsynden; ondskan mörka kontrapunkt som är i vårt väsen, ja av vårt väsen, ehuru ej vårt väsen.”
Vi kan se hur Hammarskjöld finslipar formuleringarna i att erkänna destruktionen som en makt att räkna med och att den finns inte bara runt omkring oss utan i oss, ehuru ej vårt väsen….

Min egen erfarenhet från retreater är att ondskan verkligen är förfärlig och förfärande, i oss och omkring oss, och att Kristus alltid är närvarande också här. I den öken vi lever våra liv är Satan aldrig ensam, utan det finns en som bjuder motstånd tillbaka med livskällans hela flöde, dag för dag, timme för timme och drar oss till sig. Utifrån men också inifrån.
Som Dag Hammarskjöld uttryckte det i broschyren till meditationsrummet i FN:
”Vi har alla ett centrum av stillhet, omgivet av tystnad.”
Det innersta hos människan är ett centrum av öppenhet, där Guds godhet kan flöda. Det rår inte Guds motståndare, Satan, på.

Låt oss fortsätta hos Markus.

3. Han levde bland de vilda djuren

En god vän till mig hade just kommit hem från Indien och när hon i telefonen skulle beskriva vad hon varit med om utbrast hon allra först: Och jag fick se en livs levande tiger! Mötet hade gjort intryck.

Jesus levde bland de vilda djuren, oklart vilka, men här ryms hela den tidiga kyrkans skapelseteologi. Det är inte skapelsen, naturen, de vilda djuren som är människans fiende. Det är något annat som står Guds kärlek emot. Tvärtom kan vi genom att träda i relation till och anförtro oss åt Guds skapelse uppleva stor tröst och livskraft. Det märks på Jesus att han har en kärleksfull blick inte bara på människor utan också på den övriga skapelsen. Liljorna på marken. Fåglarna som bygger bo. Sparven som faller till marken. Han har också en ovanlig förmåga att rida på en åsna som ingen hade ridit på förut. Tänk att han inte blev avkastad! Och här i dag lever han med de vilda djuren.
I dag behöver vi erövra vänskapen med den övriga skapelsen, den som gick förlorad när avförtrollningen av världen inträdde, då när förnuftet ensamt blev herre, och en hänsynslös exploatering av världens skapelse inträdde. En utveckling som idag hotar själva livet på jorden och många djurarter och den biologiska mångfalden.
Han levde bland de vilda djuren. För Gud är mångfald det normala. Vi behöver göra det till det normala också för oss. Kristus inte bara lever med de vilda djuren. Kristus kan också möta oss i djuren. Jean Paillard, dominikan som bodde här i Stockholm, skrev en bok om Kristus som djur i svensk litteratur. Och kanske har vi själva en erfarenhet av att den gudomliga kärleken kan möta oss i pilfinkens läte  och i taxens ögon, i kattens mjuka päls och i ekorren som tittar in på oss från fönsterblecket.
Ungdomar och unga människor har börjat att bli veganer. De går före och visar vägen till ett annat förhållande till djuren än att äta dem. Inte av romantiska skäl, utan på grundval av en analys av världsläget. Dels hur illa djuren mår i vårt sätt att industriellt vara med dem. Dels på grund av en analys av hur mycket odlingsyta en människa kan få per år om alla ska få äta sig mätta på jorden. Vid kyrkkaffet kan jag berätta mera om dessa 1700 kvadratmeter/år , om någon så önskar.

Så den sista satsen i Markustexten

4. Och änglarna betjänade honom
Min prästvigningsbiskop sa en gång: änglar är fattbara uttryck för Guds ofattbara omsorg. Om vi ska vara kyrka i världen och skapelsens präster, samhällets profeter, och rättvisans tjänare, då behöver vi bottna i nåden, som Lunds stift uttryckte det när Antje Jackelén var biskop där : ”Bottna i nåden, skapa i världen.” Vi är, också i öknen, omgivna av fattbara uttryck för Guds ofattbara omsorg.

Amen.