Smaken av tingen inifrån

Vi har i veckan firat tjugoårsdagen av kärlekens första ögonkast mellan oss. Veckor av förberedelser och matlagning och bakning har kulminerat i en stor festdag, Martadagen, den 27 juli.

Det började med att solen lyste över oss när vi i en nedcabbad Saab kördes till morgonmässan i Öregrunds kyrka. Redan då började vänkretsen samlas och banden mellan oss många systrar i tro och solidaritet stärktes av att bryta brödet och dela vinet, för världen utgjutet.

Att fira en tjugoårig lesbisk kärlek tillsammans med välsignelse från kanske en av världens mest progressiva kyrkor är nåd. Vi tände våra förbönsljus i det smidda skepp som finns i Öregrunds kyrka med önskan om fred och kärlek i hela världen och med stor tacksamhet för vad tjugo års snirkliga vägar och stigar lett oss fram till.

Det finns anledning att önska HBTQ-personer i hela världen den frihet som vi upplever i Sverige. Ändå är minnet av Orlando och Nice inte långt borta och med minnena hoten mot vår frihet och en förvänd livssyn och gudstro. Som om Gud ville någonting annat än människors fulla frihet att vara sig själva. Ett träd prisar Gud bäst genom att vara ett träd. En människa prisar Gud bäst genom att i full utsträckning vara människa.

Jag är stolt präst i en kyrka som leds av en ärkebiskop och flera biskopar som vägrar att göra skillnad på människor. Som förstår att Gud är större än mänskligt revirtänkande. Det är gott att tillhöra en kyrka som bekänner att Gud är hela världens Gud. Rakt genom allt skär destruktionens livsförnekelse. Vi kan inte glömma krigsindustrin och girighetens osunda strukturer. Men Gud är större. Trons, hoppets och kärlekens Gud övervinner till slut allt.

I allt kan vi känna smaken av tingen inifrån. Vi vet med vår känslighet vad som är av Gud och inte. Gud själv har blivit människa och uppfyllt det mänskliga livet inifrån med sin överflödande generositet.

Mänsklig kärlek är en gudagåva. Vår tjugoåriga festdag avslutades helt oväntat med att himlen över Öregrund exploderade i ett fantastiskt fyrverkeri. Någon mer firade och hade av alla gäster önskat en fyrverkeripjäs som förgyllde också vår sommarnatt på Societetshusets trappa. Där satt vi på första parkett för ett fyrverkeri som fyllde himlen ovanför havet. Vi satt tillsammans vid randen av havet och himlen, vi alla barfotabarn i livet som erfarit och erfar att vi är så oändligt mycket mera älskade än vi någonsin kunde eller kan förstå.

Det kändes som om vi var med om vinundret i Kana, då Kristus överraskade med oändliga mängder av bröllopsglädje när vinet höll på att ta slut. Smaken av ett överflöd av älskande generositet. Jag tror att det finns en enda källa till denna kärlekens generositet i världen. Den förenar alla människor och allt levande med varandra. Gud är inte bara stor. Gud är så oändligt mycket större.

 

Anna Karin Hammar

 

 

Tveljus vid Midsommar

Midsommarhelgen har präglats av två tragiska politiska omröstningar. Dels Storbritanniens utträde ur Europeiska Unionen, Brexit. Dels den svenska riksdagens omintetgörande av barnens perspektiv vid asylreglernas stadfästande. Sverige företräds nu med en inhuman flyktingpolitik

Det är två händelser som har mycket gemensamt. Viljan att tänka bara på sig själv och att så omintetgöra gemenskapen. Det kommer att bli ett bakslag för denna politik, det tror jag. Bekännelsen till samhörighet och ömsesidigt beroende är en nödvändig dimension av mänskligt och politiskt liv. Den som investerar i gemenskapen har anledning att känna sig frimodig inför framtiden. Att sluta sig för gemenskapen har inte så mycket att vinna för framtiden.

Det är lätt att känna igen sina egna räddhågade strategier i de val som gjorts i Sverige och Storbritannien. Men det känns som om bägge situationerna har präglats av att abdikera inför den egna räddhågan. Ett inneslutande i sig själv, incarvatus in se, skulle Martin Luther ha sagt. Inkrökt i sig själv.

Johannes, brevförfattaren, och kanske den lärjunge som Jesus älskade, säger så vist: rädsla och räddhåga finns inte i kärleken. Kanske är det ett underskott av kärlek som drabbar oss i Europa när vi inte kan samla oss till att ta emot en fyrahundrafemtiodel av flyktingar från svåra situationer? En jämlikhet och trygghet som vi försummat att bygga?

Många klokare röster än min kommer att analysera vår situation. Men för mig ringer Skå-Gustafs ord i öronen denna Midsommardag 2016. Det handlar om att idiotälska den som tror sig eftersatt och utkonkurrerad. Idiotälska. För rädsla finns inte i kärleken.

 

Anna Karin Hammar