Att stänga en kyrka

I söndags, dvs två dagar sedan, gjorde kyrkoledarna i Jerusalem ett oväntat drag. De lät stänga Uppståndelsekyrkan, den heliga gravens kyrka. Vid en presskonferens utanför Uppståndelsekyrkan förklarade de anledningen: Israels försvårande av den kristna gemenskapens närvaro i Jerusalem och det heliga landet. Den mer omedelbara anledningen var ett krav på skattepliktighet från Jerusalems stad och ett utskottsförslag i Knesset att staten Israel skulle kunna expropriera mark som kyrkorna sålt vidare. Hårda ord användes.

I dag tisdag har ickevåldshandlingen tagit skruv. Skattekravet inhiberas och lagstiftning skjuts på framtiden samtidigt som en kommitté tillsätts i samarbete mellan staten Israel och Jerusalems stad för att förhandla med kyrkorna.

Vad handlar det om på djupet?

Detta är min bedömning: Folkrätten reglerar alla palestiniers liv. Det gäller även kyrkorna. Palestinierna liksom kyrkorna bland dem upplever att deras rättigheter trampas på mer och mer för varje år som går. Israel är på ett sluttande plan vad gäller att respektera folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Häri ingår vad som kallas Status Quo, de överenskommelser från den osmanska tiden som garanterar kyrkorna skattefrihet och som reglerar omsorgen om de heliga platserna och de troende grupperna. Kyrkorna har nu temporärt genom sin ickevåldsaktion lyckats stoppa rullningen utmed det sluttande planet.

Det är min övertygelse att om världens kristna också samlades kring ickevåldshandlingar som gäller hela ockupationsmakten Israel, så skulle det inte bara bli stopp på byggandet av bosättningar utan också rejäla förhandlingar. Vad skulle de handla om? Varför inte om folkrättens bejakande av allas mänskliga rättigheter, om  palestiniers och israelers rätt till stat och medborgarskap, om nationellt självbestämmande. Kyrkans stängning fick Israel ut på trappan på två dagar. En samfälld ickevåldsaktion från världens kyrkor skulle få motsvarande effekt. Den solidaritet de kristna palestinierna ber om är densamma som hela det palestinska folket ber om.  Ekonomiska påtryckningar, demokratiska ickevåldshandlingar. Som att stänga en kyrka. Som att stänga ett inkomstflöde. Ibland har kyrkor mera makt än de tror sig om.

Anna Karin Hammar

Betlehem och imperiekritik

 

Julens berättelse börjar med ett imperialistiskt påbud signerat av kejsar Augustus. När jag tittade på president Trumps tal igår kväll på på vår TV, kunde jag inte låta bli att tänka på den så kallade Balfour-deklarationen som undertecknades för 100 år sedan när det brittiska imperiet lovade bort Palestina som nationellt hemland åt de europeiska judarna. Trumps tal igår var i högsta grad ännu ett sådant imperialistiskt dekret med sitt erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad. Gång på gång offras vi, det palestinska folket, på den imperialistiska politikens altare. I det avseendet är ingenting nytt för oss palestinier. Det nya är att vi ser den amerikanska administrationen överge internationell lag och isolera sig från den större internationella gemenskapen. Det här är inte bara en besvikelse för mer än en miljard muslimer för vilka Jerusalem är en helig stad, utan också ett slag mot en ännu större kristen gemenskap som hållit fast vid en vision om ett inklusivt Jerusalem, delat av två folk och tre religioner.
Situationen är mycket labil. Idag råder strejk på hela Västbanken och i Gaza. Den lutherska kyrkans college Dar al-Kalima University College är också i strejk, och idag tvingades vi ställa in en planerad konferens. Det palestinska folket befinner sig i sorg – vi sörjer den rättvisa som berövats oss av de politiska makthavarna. Likafullt tror vi inte på Kejsarens makt utan på Kristi makt, Han som föddes i Betlehem under ockupation och korsfästes i Jerusalem av romerska makthavare. De flesta kejsare förde bara med sig blodsutgjutelse, förstörelse och fientlighet till Jerusalem därför att de inte förstod hur man bygger fred. Inget dekret kommer någonsin att hindra oss från att arbeta för en rättvis fred i Jerusalem. Vi kommer att fortsätta att uppfostra nästa generation av kreativa ledare för Jerusalem och att odla hoppet i hela Palestina. Det här är arvet efter Kristus i det här landet, och vi är fast beslutna att hålla det levande.
Vi ber våra vänner att be för oss, för vår personal, våra lärare, elever och deras familjer. Vi ber våra samarbetspartners att höja sina profetiska röster i politiska försvarstal. Vi ber våra understödjare att fortsätta tänka på den lilla staden Betlehem, inte bara på grund av julen utan speciellt nu i tider som dessa.
Rev Dr Mitri Raheb.
(Översatt till svenska av Ulla-Stina Rask)