Det finska Franciskussällskapet träffas varje år till Franciskusdagar på Kökar, ytterst i den åländska skärgården. Här byggdes ett franciskanerkloster vid mitten av 1400-talet, lite senare än i Visby, dit franciskanerbröder kom redan 1233, strax efter Franciskus död, och lite senare än i Stockholm där Riddarholmskyrkan byggdes som en franciskansk kyrka redan år 1290 i samband med Magnus Ladulås död. Den är förresten Stockholms äldsta byggnad och medeltidskyrka.
I det finska Franciskussällskapet finns ett starkt intresse för franciskansk andlighet rotad i jorden. Ordföranden Stefan Djupsjöbacka pekar på de upptäckta samband som kanske finns mellan keltisk andlighet och Franciskus. Några av de tidiga klostren i Europa var keltiska och det är mycket troligt att Franciskus kom i kontakt med dem i norra Italien. Många i Sverige känner den keltiska andligheten genom Iona. Några av de förblivande dragen är stark kärlek till Skapelsen, jämlikhet mellan människor och ett icke-auktoritärt ledarskap.
Alltfler söker inspiration hos Franciskus för att få kraft att värna Skapelsen för kommande generationer. Det är därför lite tråkigt att det svenska Franciskussällskapet har lagts ned. Dock finns det många som är aktiva i Franciskus Tredje Orden.
Själv har jag i dagarna fått brev om att jag genom min farmor Emma, död 1956, är en av 250.000 svenskar som är ättlingar till Vasaätten. Mitt protestantiska arv är därmed stort och min vigning som präst i en evangelisk-luthersk tradition understryker detta. Det gör mig så glad att leva i en tid då vi kan hämta näring ur hela kyrkans tradition. Det är min övertygelse att vi behöver dessa äldre källor för att finna kompassriktningen för vår livsstil och politik idag. Mer om dessa källor en annan dag. Tills dess – pax et bonum – fred och allt gott!
Anna Karin Hammar