Midsommarhelgen har präglats av två tragiska politiska omröstningar. Dels Storbritanniens utträde ur Europeiska Unionen, Brexit. Dels den svenska riksdagens omintetgörande av barnens perspektiv vid asylreglernas stadfästande. Sverige företräds nu med en inhuman flyktingpolitik

Det är två händelser som har mycket gemensamt. Viljan att tänka bara på sig själv och att så omintetgöra gemenskapen. Det kommer att bli ett bakslag för denna politik, det tror jag. Bekännelsen till samhörighet och ömsesidigt beroende är en nödvändig dimension av mänskligt och politiskt liv. Den som investerar i gemenskapen har anledning att känna sig frimodig inför framtiden. Att sluta sig för gemenskapen har inte så mycket att vinna för framtiden.

Det är lätt att känna igen sina egna räddhågade strategier i de val som gjorts i Sverige och Storbritannien. Men det känns som om bägge situationerna har präglats av att abdikera inför den egna räddhågan. Ett inneslutande i sig själv, incarvatus in se, skulle Martin Luther ha sagt. Inkrökt i sig själv.

Johannes, brevförfattaren, och kanske den lärjunge som Jesus älskade, säger så vist: rädsla och räddhåga finns inte i kärleken. Kanske är det ett underskott av kärlek som drabbar oss i Europa när vi inte kan samla oss till att ta emot en fyrahundrafemtiodel av flyktingar från svåra situationer? En jämlikhet och trygghet som vi försummat att bygga?

Många klokare röster än min kommer att analysera vår situation. Men för mig ringer Skå-Gustafs ord i öronen denna Midsommardag 2016. Det handlar om att idiotälska den som tror sig eftersatt och utkonkurrerad. Idiotälska. För rädsla finns inte i kärleken.

 

Anna Karin Hammar