Etikett: Anna Karin Hammar

Om samarbete – tal på nationaldagen

Posted on by admin

Tal på nationaldagen den 6 juni 2024 i Öregrund av Anna Karin Hammar

På söndag är det själva valdagen i EU-valet. Och i dag är det nationaldagen. Så det här talet måste på något sätt handla om Europa och Sverige. I fjol talade jag om det vackra ordet Tillsammans och det är svårt att överträffa. Men i år vill jag ändå försöka  tala om det likaså vackra ordet SAMARBETE!

Det är nog flera av oss som ibland har svårt för samarbete. Vi tar hellre själva ett snabbt beslut än att rådfråga andra. Vi gör på våra sätt, så som vi har brukat. Kanske tror vi att det blir bäst så, men det blir det ofta inte. Vi lurar ofta oss själva. Så i dag tänkte jag utmana alla oss som är enspännare med att stanna vid  ordet SAMARBETE. 

Förra  veckan upptäckte vi ett myrbo i ett av våra gamla äppelträd. Om någon vill lära sig om SAMARBETE går det bra att studera myrorna. Det är fantastiskt vad de jobbar och hur de samarbetar om insatserna. Det finns många andra insekter och djur som är väldigt skickliga på samarbete. Ja det finns de som menar att hela evolutionen vilar på ett fantastiskt samarbete. Vi har nog lärt oss att Charles Darwin skulle sagt att det är de starkaste som överlever. Men i dag är det många forskare som är ense om att det är de som kan samarbeta som överlever.

Ska vi klara de stora kriser och katastrofer som nu finns hos oss också i vår del av världen, då måste vi samarbeta. 

Låt mig först stanna vid EU. Kanske måste vi ta ett ännu större ansvar för både klimatet och den biologiska mångfalden inom EU. EU är som en regional storhet kanske bäst i världen på att ställa om till ett hållbart sätt att leva och ändå har vi så  fruktansvärt långt kvar innan vi lyckas bryta helt med fossilberoendet och de många utsläppen från kalhyggen och konsumtion. Så vi måste samarbeta ännu mera för att hjälpa varandra att ställa om. Utan politisk vilja kan vi ingenting göra, men med samarbete kan vi både dela oron och hjälpa varandra att välja den väg som ger möjlighet till en framtid för våra barn och barnbarn. Vi har också krig nära oss. Kanske har kriget aldrig känts så nära under vår livstid. Vi arbetar för fred genom att hjälpa till att bjuda motstånd mot en angripare. Vi samarbetar med våra nordiska länder och många andra för att kriget inte ska sprida sig. Kanske måste vi samarbeta ännu mer inom Europa om stödet från USA till Ukraina kommer att minska i framtiden. Så om du går att rösta på söndag till Europaparlamentet, tänk då på att rösta på dem som vill samarbeta om klimat och miljö och fred. 

Låt oss också stanna vid FN, Förenta nationerna. Här möts alla världens länder, vilken inriktning de än har. FN är ett fantastiskt experiment i SAMARBETE. Här finns också ett rättsväsende, den internationella domstolen, International Court of Justice. Du har säkert hört om domstolens beslut att bomberna måste tystna i Gaza och mat och medicin släppas in till den utsvultna befolkningen. Bara genom samarbete mellan världens länder kan trycket bli stort nog att beslutet blir verklighet. Samarbete är vägen till inflytande.

Slutligen måste vi samarbeta med våra innersta drömmar om en hel värld i samarbete och samverkan. Just nu trasas de drömmarna sönder i Ukraina, i Palestina och även i Jemen och många andra länder. Men vi behöver ta vara på våra innersta drömmar om fred på jorden och samarbete mellan alla. Det går inte just nu, men som många kloka har sagt. Det enda vi riktigt säkert vet om krig är att de en dag tar slut. En dag står vi där och sträcker ut en hand. Kanske försiktigt och med många garantier, men trots allt en trevande sökande hand som söker efter den Andra som berövades mig. Låt oss aldrig bli för stora för att drömma om fred. SAMARBETE är en väg till fred. Kanske en av de allra viktigaste. För det är kanske inte de starkaste som överlever utan de som kan SAMARBETA.

Så må vi utbringa ett fyrfaldigt leve för Sverige!

Hon leve – Hurra, Hurra, Hurra, Hurra. 

Du gamla, du fria….

Att inte sluta drömma…

Posted on by admin

En dröm om hur konflikt kan lösas…..

För många, många år sedan var jag med om en ickevåldsövning tillsammans med legendariska Margareta Ingelstam. Vi fick inspiration av Elise Boulding och hennes sätt att låta människor föreställa sig hur världen skulle se ut om tio år.

På den tiden, när jag var relativt ung, var tio år en väldigt lång tid. Nu med stigande ålder går allt så rasande fort att tio år inte tycks så långt längre.

Margareta Ingelstam lät oss drömma om vilken förändring i Israel/Palestinakonflikten som vi skulle kunna tänka oss om tio år. Det var säkert trettio år sedan….

Jag minns att jag skrev ett enda ord med stora bokstäver: PALRAEL

Bara så kunde jag drömma att det skulle kunna komma en förändring – tillsammans.

Nu när allting skjutes i sank i det heliga landet kommer denna dröm för mig igen.

PALRAEL. Kanske behöver jag i dag skriva det med bindestreck: PAL-RAEL.

I dag tror jag att drömmen om ett sådant PAL-RAEL förutsätter tre saker:

att judar, kristna och muslimer i det heliga landet bejakar sin gemensamma mänsklighet och sitt gemensamma beroende av varandra för livets väl;

att både palestinier och judar blir bejakade och omfamnade av världen i sitt lidande, nu och i historien; och det förutsätter ett omedelbart eld upphör och gisslans frigivande och mycket annat;

att det finns rum för ett judiskt nationellt självbestämmande och ett palestinskt nationellt självbestämmande inom ramen för en säkerhetsapparat och militärmakt som tjänar båda folken och som under en femtioårsperiod får stöd av militär från EU och Arabstaterna; säkerhetsarrangemangen ska garantera att alla kan röra sig fritt inom det heliga landet.

Kanske är det så att tvåstatsvisionen fortfarande är den enda shown in town – även om den inte verkar särskilt populär i nuvarande Israel – men det är dags att sätta sig ner med varandra och drömma lite mera. Åtminstone det är jag helt övertygad om. Så i stället för att överge tvåstatsvisionen ska vi liksom ge den en kappa av trygghet och säkerhet och ekonomiskt samarbete som vi kan kalla PAL-RAEL

Detta är troligen fullständigt orealistiskt. Det går inte nu. Men att sluta drömma vore ett alltför stort offer för destruktionens härjningar.

Anna Karin Hammar

#Israel #Palestina #gemensamsäkerhet

En predikan på Juldagen

Posted on by admin

En predikan på Juldagen 

Ett barns födelse och fred på jorden står i centrum denna dag. Ett barn som jag hoppas är ett efterlängtat barn  och en fred som är efterlängtad, som fred ofta är. Det är en vanlig och ändå är det en alldeles särskild födelse. Det är som om hela universum håller andan. Inte bara människor utan också himlens änglar är med, fåren, oxen, åsnan, ja halmen och hela naturen. Barnets födelse är en kosmisk händelse och den gäller hela skapelsen.

Kring det efterlängtade barnet och den efterlängtade freden utspelar sig ett drama med flera personer i rollerna. Låt oss stanna inför några av dem och höra vad de har att berätta om sina upplevelser.

Först Augustus, kejsare i det romerska imperiet.

  • Det är så svårt att få ihop pengar till alla de militära utgifterna och till den lyx ett palats kräver. Jag har faktiskt kommit på ett alldeles förträffligt sätt. Jag kommer att låta alla bidra med skatt och då måste vi ha koll på var alla håller hus. Också de underkuvade folken i mitt stora imperium måste bidra. Inte kan vi romare klara den bördan ensam. Nej folk måste inse vem det är som bestämmer. De måste alla bidra till att hålla soldater och vapen i skick. Eftersom jag är en strateg  tänker jag mig att vi ska kunna utveckla några effektiva vapen som håller alla lugna i det stora imperiet. Jag har hört att det är oro borta i de östra delarna. Där ska vi låta dem vara först med att bokföra sig så att vi kan beskatta dem utan att några smiter undan. Och de ska få smaka på våra soldaters kontroll.

Vi går till den andra personen i vårt juldrama. Det är Abu Ibrahim. Han är fåraherde vid Herdarnas äng, dvs i Beit Sahour  i Palestina. Abu Ibrahim berättar:

  • Det var en alldeles vanlig kväll. Vi hade samlat ihop fåren för natten och satt och åt en brödbit vid elden. Det hade varit en bra dag. Vi hade fått tillräckligt med mat med oss för att inte behöva känna hunger idag. Det gör vi annars många dagar. Det är ett hårt liv att vara herde. Vi sliter mycket och är ofta ensamma med rovdjuren, det är inte sällan kallt. Vi hade svept mantlarna om oss då plötsligt ett ännu större ljussken omslöt oss. Vi såg en ängel . Vi rös av rädsla, men ängeln sa, var inte rädda. Se jag kommer till er med en stor glädje. 
  • I dag skall ett barn födas som ska bli till glädje och befrielse för hela folket.
  • Förundrade satt vi kring elden och sa till varandra. Kan det verkligen vara så att någon har  sett vårt folks lidande? Och då kom det ännu flera änglar. Och de sjöng himmelskt om fred på jorden. Vi sa: Låt oss gå till Betlehem och se det som Herren har berättat för oss. Vi gav oss iväg, bävande men också med ett svagt spirande hopp i våra sinnen.

Den tredje personen i vårt juldrama är Maria själv. Vi möter henne efter födelsen i stallet. Förlossningen har gått bra. Släktingarna hade skaffat fram den bästa barnmorskan i Betlehem, även om alla gästrum var slut. Det hade varit en ovanligt lätt födsel för att vara en förstagångsföderska, sa barnmorskan. Men vad tänker Maria själv?

  • Det är som om en stor frid har kommit över mig. När jag ser hur lugnt barnet sover i krubban fylls jag av en oerhörd lycka. Josef har varit så stöttande. Oxen och åsnan hjälpte till på sina sätt, jag såg som om förundran växte i deras ögon när barnet gav ifrån sig sitt första ljud. Att ge liv är en helig handling. Det såg jag att de förstod.
  • Nu har precis några herdar varit här. De berättade om änglar och om ett löfte knutet till detta barn, om fred på jorden och befrielse för hela folket. Vad ska jag tro? De verkade helt seriösa och tagna av stundens allvar. Enkelt folk och väldigt rejäla. Kan himmelens änglar verkligen ha kommit med ett budskap också till dem? Var det månne ängeln Gabriel som kom till mig innan jag väntade barn? Vilket mysterium. Jag är förundrad över änglarnas budskap. Det är som om de kommer med hopp. Som vi har längtat efter mera frihet och värdighet! Som vi längtat!

Så kan man leva sig in i julens berättelser och jag hoppas att du också får rum med dina frågor och drömmar under den här julhelgen.

Men Julevangeliet är inte bara fiktion, och Betlehem är inte bara en plats för våra drömmar. Betlehem i dag är en stad som inte firar jul som vanligt. Ingen julgran och inga girlanger, ingen scoutkår som paraderar och spelar säckpipa som brukligt. Betlehem är i sorg och i chock. Omgiven av den illegala apartheidmuren på tre sidor är den ändå en plats av relativ frihet. För bomberna regnar inte över dem. Men det gör de i Gaza. Lydkonungen Herodes motsvarar våra dagars Nethanyahu, säger Mitri Raheb, präst och rektor för en konstakademi i Betlehem. Herodes beordrade mordet på barnen i Betlehem. Nethanyahu beordrar mordet på barnen i Gaza. Men vem är då Hamas i evangeliets berättelser? Det är seloterna, säger Mitri Raheb, seloterna var en motståndsrörelse mot det romerska imperiet som förordade motstånd  med vapenmakt. Jesus tog avstånd från dem. Jesus stod för ickevåldets makt. Den som tager till svärd kan lätt med svärd förgås.

Kan vi våga tro på den fred som änglarna sjunger om och som barnet i krubban förkroppsligar?

Kan vi våga tro på en annan fred än pax romana och pax amerikana?

Medan kejsare Biden och kejsar Putin får alltmera blod på sina händer kämpar den kristna kyrkan i hela världen där det finns människor som lider med sina frågor. Finns det ett alternativ till vapnens tyranni? Och hur kan vi få stopp på krigen och låta vapnen tysta? Hur kan människor bli respekterade i sin rätt och värdighet?

Prästen Munther Isaac, kyrkoherde i Betlehem, byggde denna krubba i sin kyrka och kallade den Christ in the Rubble, Kristus i spillrorna av människors bombade hus och med begravda barn och vuxna i rasmassorna.

Var finns Gud? Gud finns i rasmassorna tillsammans med alla plågade, mördade. Gud finns där skapelsen lider och ropar.

Gud finns där för att vi ska höra det ropet! Och förstå att det kallar på oss. Hela skapelsen som lider och ropar sträcker sig efter Guds folks upprorsarmé med ickevåldets makt, kyrkan som Guds frälsningsarmé. Som ber, hoppas och förlitar sig på Guds makt och inte kejsares!

Gäller det oss? Det är bara du och jag som kan svara på den frågan. Guds solidaritet är det inget tvivel om i kyrkans julberättelser. Men hur är det med vår?

Amen.

Tikkun olam – om att hela världen

Posted on by admin

Det finns ett underbart uttryck i den judiska traditionen. Tikkun olam. Att hela världen.

När detta skrivs har den svenska ambassaden för några dagar sedan satts i brand i Bagdad. Ett övergrepp mot den diplomatiska frizonen i världen. Bakgrunden är de koranbränningar och skändningar av Koranen som ägt rum i Sverige. Följdverkningarna är stora. Inte bara svenskar i muslimska länder utan överhuvud taget kristna i muslimska länder utsätts för fara och förbinds med det ”kristna” Sveriges handlande. 

I denna situation behöver vi fråga oss: vad kan hela världen? 

Ett nära samarbete mellan olika religiösa företrädare är en viktig del av svaret. Religionsdialog och samarbete mellan trostraditioner som tillsammans skyddar varandras existensform i världen är till stor hjälp. 

Att göra skändningar av heliga skrifter till ett hatbrott är en annan väg att gå. Civil Rights Defenders och många andra menar att den svenska lagstiftningen måste kunna förhindra hatbrott mot muslimer och andra troende grupper. 

Sverige avskaffade hädelselagen i förmodligen god tro att det upplysta sekulariserade samhället skulle göra sådana lagar obsoleta. Men det postsekulära samhället är här med behov av adekvat lagstiftning. 

Samtidigt måste rätten till religionskritik skyddas. Inte minst när religiösa grupper inom judendomen eller kristendomen eller islam använder sin tro för att kränka andra människors rättigheter och livsmöjligheter. De österländska religionsfamiljerna har liknande problem med nationalism på religiös grund. Så samtidigt som vi behöver skydda från skändningar av människors innersta identitet och hatbrott, måste vi värna möjligheten till religionskritik. 

Att bidra till att hela världen är varje människas kallelse.

Tack, Gud, för alla människor som dag efter dag arbetar för freden, rättvisan och jordens välgång. Tack för alla som förstått att vår uppgift som människor är att hela världen.

Anna Karin Hammar

Gemensam överlevnad och gemensam säkerhet

Posted on by admin

Högtidstal på Nationaldagen 2022 i Öregrund

I dag är det Sveriges nationaldag, den gamla svenska flaggans dag.

I dag är det också Annandag Pingst, den röda dag i kyrkoåret som fick offras för att nationaldagen den 6 juni skulle bli en röd dag. Den dagen har som överskrift: Andens vind över världen.

Vart blåser den goda vinden i dag? Var märker vi den? I Sverige och världen?

Min uppgift blir att leta efter tecken på hopp i en tid som verkar sakna just detta.

Det är en självklarhet i Bibeln att det som livets innersta önskar sin mänsklighet och jord är en framtid och ett hopp.(Jeremia 29:11)

Var hittar vi en framtid och ett hopp i dagens värld?

Det första tecknet på hopp jag vill lyfta fram är att ungdomarna fortfarande protesterar. I fredags hölls en global strejk för att rädda klimatet. Unga människor med Greta Thunberg i spetsen har efter snart 200 demonstrationer och veckor av skolstrejk inte givit upp. De har utrustat sig med den allra främsta forskningens kunskaper och de vet att det finns ett litet fönster på glänt mot förändring som kan rädda livet på jorden. Ännu har vi några år på oss att vända om för att inte ännu större katastrofer ska drabba livet på jorden.

En vän till mig var nyligen i Sydafrika. Där har människorna i staden Johannesburg inte vatten mer än någon kort stund om dagen. Likadant är det med elektriciteten. Klimatförändringarna har gjort livet hårdare tillsammans med den ekonomiska apartheid som fortfarande finns kvar. Inte heller på landsbygden finns vatten till alla och de som kan skaffa vatten får gå långa vägar för att få tag på vatten. I dag lever människor i Sydafrika i klimatförändringarnas frontlinje. Det är redan hos dem ett planetärt nödläge. Här i Sverige är det fortfarande annorlunda även om vi har sommaren 2018 i minne och översvämningarna i fjor.

Hur kan vi finna en framtid och ett hopp?

Det första jag vill säga är det som ungdomarna säger: Lyssna på vetenskapen! Men eftersom många kanske inte läser och inte tar in de rapporter som kommer från IPCC, FN:s klimatpanel, och världsmeterologernas organisation, WMO, med flera, så kanske vi ska säga till varandra i stället: Lyssna på ungdomarna! De visar vägen! De har förstått allvaret i situationen. Och om du inte gör det för din egen skull, så gör det för de ungas skull. Arbeta för en förändring. Hur då, tänker du kanske? Jag skulle vilja säga med små steg i taget. Små steg i riktningen mot ett mera hållbart liv. Biskopen i Linköping, Martin Modéus, som på onsdag deltar i det avgörande valet om vem som ska bli Svenska kyrkans nästa ärkebiskop, han säger så här. Börja med en köttfri dag i veckan. Låt det bli en liten kil in mot ett mera hållbart liv. Om alla ska leva utan hunger får vi max göra av med tvåhundra gram kött i veckan. I Sverige lär genomsnittet vara 700 gram kött i veckan. Så vi har en förbättringspotential. Men börja hellre med små steg som håller än med stora åtaganden som snart är glömda.

En framtid och ett hopp, hur ska vi finna det i denna krigens värld? Vi ber fredsbön varje vardag klockan tolv i Öregrunds kyrka för Ukraina och för alla andra länder i krig och konflikt. Ukraina kommer oss särskilt nära. Vi skickar svenska vapen till kriget, men hur ska vi genom vapen kunna skapa en framtid och ett hopp?

Det tycks mig som att det inte finns någon enkel militär lösning på kriget. I dag är det krigets etthundratredje dag. Hur kan vi vara med att skapa en framtid och ett hopp? Flera i vår kommun tar emot flyktingar från Ukraina. Det är självklart ett sätt att erbjuda människor en framtid och hopp. Men hur går det för alla som är kvar i Ukraina? Jag tänker att någon gång måste vi hitta ett sätt att vrida Rysslands och Ukrainas intressen från krigföring till att söka en gemensam säkerhet. Också Väst och Ryssland måste vända sig från ömsesidig avskräckning till gemensam säkerhet och gemensam överlevnad. Vi kommer inte att klara att ställa om för att rädda jorden från det planetära nödläget genom att fortsätta att bekriga varandra. Vi måste se att det som förenar oss är djupare än det som skiljer oss åt. Gemensam överlevnad i stället för gemensam avskräckning måste bli vårt mantra om vi ska kunna skapa en framtid och hopp tillsammans med alla goda krafter på jorden.

Det finns inga stora tecken på denna omvändelse i dag. Det finns ytterst små tecken av hopp. Präster i Ryssland och i den ryskortodoxa kyrkan som vägrar att ställa sig på anfallskrigets sida. Moskva universitet vars professorer och anställda vägrar att bidra till att dölja sanningen, när hela deras vetenskapliga integritet går ut på att söka sanningen. Ryska soldater som inte vill kriga.

Det finns små, små hopp, inklusive de ickevåldsaktioner som görs av EU genom att sätta stopp för rysk olja och ryska inkomster till kriget. Små, små tecken på hopp. Förakta dem inte. De kan växa och bli fler. Ett tecken på hopp för Sveriges del är att de flesta militära analytiker menar att det inte finns något direkt hot mot Sverige från Ryssland. Men när vi bekämpar angriparen i Ukraina är risken att vi dras med i en våldsspiral som innebär att det är angriparen och inte vi själva som sätter agendan.

Min önskan är att Sveriges regering skall satsa på ett framtidskansli gemensamt för UD, SIDA, SIPRI, Miljödepartementet och Försvarsdepartementet, med många fredsforskare och klimatforskare knutna till sig. Inriktningen ska vara på Gemensam överlevnad och gemensam säkerhet. Bara så kan världen bli beboelig för framtida generationer och bördorna lättas för dem som nu lider. Om vi förlorar blicken för detta, ja då har angriparen vunnit och vi har själva rättat in oss i angriparens logik. I dag på nationaldagen vill jag hylla de kvinnor i Sveriges historia som arbetat för klimat, miljö, nedrustning och fred. Inga Thorsson och Karin Söder, Majbritt Theorin och förstås här i Öregrund Birgitta Dahl – och många andra. Vi måste gå i deras fotspår, inte i Rysslands. Det är mitt budskap denna nationaldag. Följ Inga, Karin, Majbritt och Birgitta – och så Greta förstås. Bara så kan Guds löfte om en framtid och ett hopp få också Sverige som medarbetare.

Ett fyrfaldigt leve för detta Sverige, leve Sverige: hurra, hurra, hurra, hurra.

Anna Karin Hammar

Klimaträttvisa

Posted on by admin

I går vandrade hundratusentalet människor på Glasgows gator – för klimaträttvisa. COP26 pågår mellan den 1-12 november och är redan en besvikelse för de unga med Greta i spetsen och ett svagt hopp för dem som följt klimatförhandlingar länge. Kanske håller verkligheten på att ta sig in i allt fler regeringar?

Självfallet måste det globala Nord gå före och leda omställningen till fossilfritt samhälle. Kruxet är att det måste ske i snabbare takt än nu om 1,5 gradersmålet ska kunna hållas. Det behövs klimaträttvisa mellan det globala Nord och det globala Syd, mellan olika generationer och inom våra samhällen. Och det fossilfria samhället måste fram snabbt. Senast om åtta-nio år.

Därför förstår jag inte vissa partiers vurm för kärnkraft. Den ger ju resultat först om trettio år. Jag tycker mig ana den vilseledande tonen i sådana förslag. Även om kärnkraftslobbyn har sin del i att vilseleda intas nog förstaplatsen i den grenen av Saudiarabien som lobbar för att få bort upphörandet med fossila bränslen ur klimatmötets texter. Jag tror att islams Profet kraftfullt protesterar. En religiös världstradition som islam kan bjuda motstånd mot missbruk av jorden och Guds gåvor. Dock har Saudiarabien redan förvrängt budskapet mer än en gång för att passa det godtycke som härskarna tror att de gynnas av. Det är tankeväckande att en trostradition måste först oskadliggöras för att de handlingar som inte borde sett dagens ljus ska kunna ta sig fram.

I dag är det i den kristna tradition jag tillhör Alla själars dag. De döda, som lever för Gud, deltar i Kristi förbön för jorden. Så är min tro. Tillsammans med helgon och andra ”living-dead” hejar de på den mänsklighet som håller på att upptäcka sitt eget bästa. Jag är tacksam för kyrkans tro att den osynliga världen omsluter den synliga. Det är som om en kör av otaliga stämmor sjunger: Ge jorden omsorg, älskade mänsklighet! Ge jorden omsorg, och du och dina barn och barnbarn ska få leva. Ja, tillsammans med alla röster för fred, rättvisa och en älskad Skapelse, låt oss sjunga en ny, jublande sång!

Anna Karin Hammar

International Women’s day revisited

Posted on by admin

8 mars
I dag är vi Saras, Hagars och Marias systrar. Med dem firar vi internationella kvinnodagen.
De är våra anmödrar i de tre traditionerna som samlar judar, muslimer och kristna över världen.

Sara vandrade tillsammans med Abraham från Ur i Kaldéen. Hon såg stjärnorna och förundrades. Delade kallelsen.
Sara log, när hon fick gudomligt främmande som menade att hon skulle kunna få barn trots sin ålder. Sara är den som trots sin skepsis får uppleva att Gud kan bönhöra utöver våra förväntningar.

Hagar fann sig respekterad som person i öknen när hon tagit sin tillflykt dit. I ensamheten mötte hon den Osynliga Gud som hon ger namnet Seendets Gud. Hagar är den första teologen, den som ger Gud ett namn. En ensam mor i utsatt situation upplever mysteriet som förändrar allt.

Maria av Nasaret sjunger sin lovsång om Gud som störtar de mäktiga och upphöjer de ringa. Maria föder Jesus Kristus in i mänskligt liv och därför i allas liv.

Today, we are the Sisters of Sara, Hagar and Mary. With them we Celebrate the International Women’s day . We greet the Sisters of Iraq, of Palestine, of Syria, of Israel, of all of West Asia and North Africa (WANA) May freedom come to all the women of the World. Freedom to care for the Earth and freedom to be the image in which also men can identify as caregivers to the human Community and to the Earth community. Because this day we repeat, to care is the calling for all when We contemplate the stars.

Anna Karin Hammar

Längtan i Coronatid

Posted on by admin

När min mor dog fick jag sjunga henne in till vad jag hoppas är himmelrikets glädje. Hennes sista andetag var lätt och det var som om den tunna hinnan mellan jord och himmel stilla gav vika.

Jag unnar alla att vara med sina nära och kära när de dör av sjukdom eller hög ålder. Det sorgligaste jag kan tänka mig är att få avstå från den närheten, som nu många gör i den pandemi vi lever och många dör i.

Jag skulle vilja föreslå att vi som kan tänder ett ljus i våra hem varje dag och ber för de sjuka, de döende, alla anhöriga och all personal som gör så mycket gott och medmänskligt i denna tid. 

Hemma tänder vi vad som blivit vår förbönsljusstake varje dag kl 15.

Vi ber för de sjuka och deras anhöriga, för personalen, för myndigheterna och regeringen, för alla permitterade och arbetslösa, för människor av god vilja som försöker att bistå i den minst dubbla kris som världen befinner sig i med Covid 19  och klimatkris på en och samma gång. 

Vi ber för alla i Sverige, i hela Europa, i Afrika, i Nordamerika, i Centralamerika och Karibien, i Latinamerika, i Asien och i Pacific. Ja ibland kommer vi ihåg även de smältande isarna i Arktis och Antarktis. Ibland nämner vi vid namn dem som vi känner på olika håll i världen. Och vi ber för oss själva och vår familj och våra familjer, förstås.

Nu är det snart Palmsöndag och vi går med Jesus upp till Jerusalem. Vi vandrar med en lidande mänsklighet i hopp om att ett under ska ske. Undret har många namn. Solidaritet. Samhörighet. Läkedom och helande av världen. Besinning. Omvändelse. Omställning till ett hållbart liv.

Vi som när den drömmen tillsammans med Jesus Kristus kallas kyrka. Vi finns, inte för att vi är bättre eller sämre än någon annan, utan för att mänskligheten aldrig ska glömma denna längtan. Efter att bry oss om varandra och livet. Ända tills vårt sista andetag.

Glad påsk så småningom!

Anna Karin Hammar

Guds födelse

Posted on by admin

Det mörknar omkring oss. Krigen, klimathotet, förnedring av människor och djur fyller våra flöden av nyheter och information. Vi har också personliga bördor att bära. Rakt in i denna verklighet når oss berättelsen om barnet som föds i Betlehem. Barnet som allt julfirande egentligen kretsar kring. I julpsalmerna sjunger vi om Guds födelse i Betlehem. Den som skapat och skapar allt och som är större än universum väljer att låta sig födas som människa i Betlehem. 

Vad betyder det?

Det betyder att Gud själv är nära i varje barn. 

Att universums Skapare väljer att göra sig känd som ett sårbart barn i behov av omsorg, värme och föda. Gud visar sig inte som härskare som flyttar folk än hit än dit eller dräper dem med hjälp av vapenmakt. Gud söker oss i vårt allra innersta, i vårt hjärta, och väcker vår tillit till livet. Gud vill bygga med kärlekens band över jorden, familjer, vänner, församlingar, byar, samhällen och städer. I allt detta bor tilliten, eller som kyrkans språk säger, tron på Gud. Det barn som föds i Betlehem är Guds sätt att möta sin älskade mänsklighet. Med tillit till att vi kan ta hand om livet och varandra. Med tillit till vår spontana omsorg att ta barnet upp i famnen och ge det värme och skydd. Guds  julbudskap till oss är att Gud behöver oss och vill vara nära oss.

Det betyder att Gud blir kropp.

Universums mysterium uppenbarar sig i ett barns som föds och i ett bröd som bryts. Gud blir kropp i Betlehem och fyller varje cell i våra kroppar med sin närvaro. Guds närvaro i all materia får ett ansikte i Jesus Kristus. Ansiktet är kroppens kanske främsta gåva, som gör oss kända för varandra och oss själva. I brödet som bryts i nattvardens måltid får vi ta emot den Gud som blir kropp i våra händer. Våra händer kupas kring det sköra stycket bröd eller oblat i vår hand. Vår hand blir till krubbans bädd som ger Gud ett hem i vår värld. Gud vill inget hellre än att bo hos oss, i oss, och fylla oss med den gudomliga kärlek som skänker liv åt hela universum och åt vår blåa skimrande planet i universum. Gud blir kropp i våra händer och fyller oss med sin skapande, lekfulla, livgivande kärlek. Guds julbudskap till oss är att Gud själv blir kropp i Betlehem och att våra unga eller slitna kroppar är en älskad kropp i ljuset av Guds födelse i Betlehem. Våra kroppar bär på gudomlig närvaro och ingen omsorg är för liten, ingen vördnad förgäves.

Det betyder att Gud blir utsatt.

Det fanns inte rum för dem i härbärget. Det fanns inga fina hotellrum. Stallet med åsna och oxe blir Guds första hem som människa på jorden. Det betyder att Gud känner varje jordgolv, att ingen lägenhet är för enkel för att vara Guds hem. Det betyder att Gud har solidariserat sig med alla utsatta och marginaliserade. Med den som inte är i händelsernas centrum. Eller är det så att Gud har förändrat händelsernas centrum? Att det nu är i marginalen, hos den som är utsatt och utan inflytande som Guds kärleks låga brinner som klarast? Är det svårt för dig att finna Gud? Sök då hos den som lever i utanförskap, i sparven som faller till marken, i torsken som förtvinar. Gud är utsatt och kallar på dig att sträcka på dig, att ge den omsorg och vördnad du kan åt allt liv. 

Guds födelse i Betlehem är en verklig anledning att önska varandra

God Jul!

(Publicerad i Pastoratsbladet för Roslagens norra pastorat)

Anna Karin Hammar

Kan offer vara skyldiga?

Posted on by admin

Det drar ihop sig till Nobelfestligheter. Alla pristagare är utsedda. Svenska Akademien har genom att välja som litteraturpristagare Peter Handke utsett någon som om inte förnekat så åtminstone relativiserat folkmordet i Srebrenica. Självfallet borde han inte ha utsetts om litteraturkritiker också eftersträvar känslighet inför människors lidanden.

När jag går till min egen historia möter ett liknande problem inför reformatorn Martin Luther. Av de oändliga hyllmeter som Martin Luther skrivit finns det en bok som alla lutherska kyrkor tar avstånd från i dag, nämligen den om judarna och deras lögner (1543). Den citerades nästan ordagrant av Adolf Hitler i Mein Kampf. Mycket annat som Martin Luther har skrivit är bra och det vill vi förstås fortsätta att läsa, till exempel skriften om en kristen människas frihet. Men hade det varit rätt att ge Martin Luther ett prestigefyllt pris för sin litterära produktion? Jag tror inte det men det är kanske ett enklare val än i fallet Handke.

Jag var under Bosnienkriget på besök hos religionsministern i Serbien. Det uttalade föraktet för muslimer gick inte att ta miste på. När jag kom hem startade jag Kvinnor i svart mot kriget i Bosnien och fd Jugoslavien. Vi demonstrerade svartklädda och i tystnad på ett torg i Lund, varje vecka. Många bosniska flyktingar slöt upp. Vi lärde känna varandra och vi läste på om konfliktens och regionens historia. Då upptäckte vi det offerkomplex som bars av många i Serbien efter stora lidanden under Andra världskriget. I en psykologisk position av offerskap är det svårt att se sig själv som förövare. Jag tror att Peter Handke har gått rakt in i detta offerkomplex och fått svårt med urskiljningen. Hur den enskilda människans offerkomplex blir en byggsten i en nations maktpolitik är självfallet en mera komplicerad process än vad jag kan utforska här, men jag uppfattar att det finns ett nära samband.

Jag har efter kriget i Bosnien varit i Srebrenica och ropat till Gud med den klagosång som lätt infinner sig på platsen för ett folkmord. Min bosniska muslimska väninna bad om hela världens fred. Och kanske är det bara så som vi gör både litteraturen och mänskligheten rättvisa – i en förtvivlans hoppfyllda bön för hela världens fred. I medvetenhet om att vi alla har kapacitet att vara både offer och förövare. Den medvetenheten kan frigöra till handling och i bästa fall lösa en del konflikter. Men om den hjälper de ansvariga inför Nobelfestligheterna det vet jag inte.

Anna Karin Hammar