I år tänkte jag lustfyllt: nu ska jag prova farmors pepparkaksrecept som var så omhuldat i de prästgårdar där jag växte upp. Hade nogsamt undvikit det under många år, och nu i år förstod jag igen vad det var. Pepparkaksbak får mig att känna mig usel. Det vill sig liksom inte riktigt bra för mig. Antingen blir degen för lös eller så för tjock när jag kavlar ut den. Jag konsulterar än den ena och än den andra experten, men det vill sig liksom inte riktigt. Det är en hemsk känsla, som får mig att känna mig mycket misslyckad i världen.

Så förstår jag att många  människor kan känna sig av olika anledningar i livet. Vi räcker ibland inte riktigt till för livets projekt. Det är då det lilla ordet nåd knackar på dörren. Min nåd är dig nog, ty kraften fullkomnas i svaghet. Mitt i min otillräcklighet möter Gud med sin kärlek. Anna Karin, glöm aldrig att du är älskad, viskar det lilla Jesusbarnet som gömmer sig i krubban i väntan på julen. Kom ihåg att du är älskad. Så för vi viskningen vidare. In i våra innersta skrymslen. Ut i världen. Ja, ut i hela Skapelsen, som svarar med oss på livets innersta kallelse: att lovsjunga Gud. När bomberna slutar falla och människorna kan dra en suck av lättnad, då går det en händelsk hallelujakör genom skapelsen. Kanske får vi uppleva det snart i Syrien. I Sydsudan. I Afghanistan. Att den kraft som fullbordas i övergrepp och övermakt, faller till marken. Att den kraft som fullbordas i svaghet och delad sårbarhet reses på fötter.

Min nåd är dig nog, för kraften fullkomnas i svaghet. Eller som Paulus låter dialogen med vår Herre numera uttryckas: Min nåd är allt du behöver. – Ja, i svagheten blir kraften störst ( 2 Korintierbrevet 12:9 ).

Anna Karin Hammar