Predikan den 8 mars 2020, Internationella kvinnodagen och andra söndagen i fastan. Anna Karin Hammar.

Text: Markus 14:3-9.

Det är en laddad första mening i dagens Evangelium. Vi förs rakt in i en dramatik:

Medan Jesus var i Betania

och låg till bords hemma hos Simon den spetälske

kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam.

Så mättade rader.

Jesus var i Betania.

Vad vet vi om Betania?

Att det var där Marta och Maria och Lasaros bodde. Att det var där Jesus hade vänner och en fristad.

Att själva ordet Betania troligen kommer från arameiskan och betyder fattigdomens hus.

Det är där vi finner Jesus.

Det är där han har sina vänner.

I fattigdomens hus.

Rörelsen Sant Egidio i Rom, som grundades av engagerade kristna studenter under 68- rörelsen, har tre kännetecken. Man visar sin kärlek på tre sätt. Genom att hålla fast vid Evangeliet, genom att hålla vänskapen högt , och genom att hålla fast vid de fattiga. Var och en förväntas  vara vän med åtminstone en fattig person utöver en själv, om så är fallet.

Betania. Det är där Jesus har sina vänner. Och även på andra ställen i evangelierna syns Jesu stora kärlek till de fattiga. Lasaros som ligger vid den rike mannens port har ett namn, medan den rike mannen inte har det. När Jesus enligt sin inträdespredikan i Nasaret läser ur profeten Jesaja ställer han in hela sitt liv i förverkligandet av glädjens budskap till de fattiga. Profeten Jesajas text är GT-text idag. Där återfinns ordet till glädje för de betryckta, men hos Lukas står det till glädje för de fattiga. Det beror på att Jesaja citatet i Jesu predikan i Nasaret går tillbaka på LXX texten, den äldsta grekiska översättningen av de hebreiska texterna. 

Jesus var i Betania. Jesus var i fattigdomens hus. Det är mycket som ryms i en så kort rad.

Vi går till nästa rad:

Och låg till bords hemma hos Simon den spetälske.

Det är som om Jesus äter middag tillsammans med en coronasmittad i hens hem full av smittorisker. Det finns ingenting som säger att Simon den spetälske inte fortfarande skulle bära smittan enligt tidens sätt att se. Han borde vara i karantän så som de spetälska ofta var, utanför samhället.

Jesus spränger gränserna för det passande. Återigen. Han utsätter troligen sig själv för viss fara.

Så som de kristna församlingarna i Kina har nu visat sig gå till de coronasmittade med sin omsorg. Så som många under pesten inte skydde att ta sig an de drabbade. Så som Dietrich Bonhoeffer tog båten hem igen till det Tyskland som var infekterat med en dödlig smitta, nazismen, och gick sin död till mötes i trofasthet mot vänskapen till de drabbade.

Jesus låg till bords hemma hos Simon den spetälske. Det är ännu en kort sats fylld av häpnadsväckande tyngd och mening.

Så kommer den tredje satsen som så ofta bjuder på en överraskning.

In träder nu en kvinna i männens värld, även om det är de fattiga männens värld.

Hon kommer med en överraskning. Med en dyrbar flaska äkta nardusbalsam.

Det blixtrar till i Betania, fattigdomens hus. Det sticker i ögonen med en dyrbar flaska äkta nardusbalsam. Och hon häller den över Kristus, den smorde, i en orädd och profetisk handling. Doften sprider sig av dyrbar äkta nardus. Doften av kärlekens oräddhet sprider sig i fattigdomens hus, i den utstöttas hem.

Det blir genast delade meningar om hennes handling. Kunde hon inte ha gett denna vansinnigt dyra gåva till de fattiga i stället för att hälla ut den över Jesu huvud i en överilad kvinnlig handling av empati och känslor? Eller?

Jesus tar henne i försvar. Varför gör ni henne ledsen? Detta har hon gjort för min begravning. En sista kärleksbetygelse. Och så det underligaste av allt: Sannerligen, överallt i världen, där Evangeliet förkunnas, skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.

Här är vi i dag och berättar om henne, kvinnan utan namn. Kanske kan vi som Johannes knyta henne till Maria, i syskontrion Maria, Marta och Lasaros. Men Johannes har oskadliggjort berättelsen, menar jag, med att få henne att smörja Jesu fötter, inte hans huvud. Markus och Matteus, som vi förmodar arbetar med de äldsta källorna, berättar om smörjningen av Jesu huvud, medan Lukas har förflyttat scenen till en synderskans inträde och till fötterna. Tror jag det, att det var svårt för den kristna församlingen att finna att Jesus bejakar en så politisk och radikal handling av en kvinna, kanske Maria i Betania. Det är ju som en kungasmörjning, som kvinnan gör. Det som den heliga Anden gjorde med Jesus vid dopet i Jordan. Det som sände honom in i öknen och ut i glädjebudet för de fattiga.

Denna söndag dras en tråd mellan kvinnan som smörjde Jesus huvud, mellan doften av nardus i Palestina och doften av rosor i USA strax efter sekelskiftet 1900. Jag tänker på textilarbeterskornas kamp för bröd och rosor 1912 i USA. Inte bara bröd, också rosor, behöver människan för att leva. Eller som den kristna traditionen uttrycker det, vi behöver både via activa och via contemplativa, både Marta och Maria. Jag tänker att vi kan dra tråden vidare till Brita Holmström som startade flyktinghjälp genom IM, Inomeuropeisk Mission, och som i nödhjälpspaketen till kvinnorna inte sparade på att lägga ned något som var väldigt vackert, ett nattlinne eller så. Hon vägrade att begränsa sig enbart till förnödenheter utan skickade med något också för flärden.

Det jag fastnar inför i Evangeliet är att Jesus med en sådan värme tar emot en till synes typiskt kvinnlig handling. Den som jag sett spår av i flyktinglägren i Khartoums utkanter när kvinnorna bland all sanden målade färgrika blommor på en brun husvägg och lyfte människorna en bit från armodet. Jag tänker på det som Moa Martinsson såg i statarhemmen där en konstnärlig hand försökte göra det vackert mitt i all fattigdom och enkelhet. Jag tror att Jesus säger: jag behöver er fantasi, empati och kärleksfullhet om Evangeliet skall kunna räckas till alla människor, till alla fattiga, och i dag också till den sårade biologiska mångfalden. 

Vår värld är en värld ofta uppdelad i manligt och kvinnligt. Jag önskar att vi hade kunnat säga att det är en tudelning som är överspelad. Men efter att ha sett hur olika unga män och kvinnor identifierar sig med det politiska spektrat i Sverige tror jag inte att det är överspelat. Däremot tror jag att den kristna församlingen har en enastående möjlighet att fostra empatiska och modiga både kvinnor och män. 

Det var textilarbetarskor som först gjorde begreppet bröd och rosor välkänt. Det är kvinnan utan namn eller Maria som gör nardusen känd, väldoften av evangeliet i världen. Som kvinnorna sjöng i USA, hearts starv as well as bodies, bread and roses, bread and roses…bröd och rosor, bröd och rosor.

Ibland tror vi att vi är väldigt framåt i Sverige, men sanningen är att könsdikotomin på arbetsmarknaden är i Sverige störst i Norden.

När jag höll på att förbereda mig associerade jag till den gamla kampsången Vi bygger landet.

I denna gamla arbetarsång är det kvinnorna ”som skapade lyckan och höll henne kvar”.

Den svenska versionen kom från en norsk översättning av en ursprungligen rysk sång från 1920: 

Vi er de kvinner som elsket det frem

gjennom vår gjerning i tusener hjem.

Vi river ned hver en stigende mur,

vi reiser brorskapets frie kultur.

I den svenska texten står det mera dikotomt:

Vi är fabrikens och plogarnas män,

vi reste bygden och värnade den.

Vi är de kvinnor som bördorna bar,

skapade lyckan och höll henne kvar.

I den norska versionen innehåller den första versen hänsyftning på både män och kvinnor som fabrikernas arbetare:

Vi er fabrikkens kvinner og menn.

vi er de mange fra gard og fra grend.

Vi brøyter jorda med hakke og med plog,

vi svinger øksa og hogger i skog.

Vi er de tusener som bygger landet.

Det ble oss kjært i dagens strid.

Vi bar det fremad i savn og armod.

Nå bygger vi den nye tid.

Ett mera färskt exempel på könsdikotomi är Oxfams rapport inför World Economic Forum i år.

Hör här:

Kvinnor och flickor lägger 12,5 miljarder timmar på obetalt omsorgsarbete, som att ta hand om barn och gamla, laga mat och utföra hushållssysslor, varje dag –   ett arbete vars ekonomiska värde uppgår till åtminstone 10,8 biljoner dollar om året, mer än tre gånger mer än den globala tech-industrin.

Och hör här:

De 22 rikaste männen i världen äger mer än alla kvinnor i Afrika tillsammans.

Och hör här:

Om den rikaste procenten betalade en halv procent mer i skatt på sina förmögenheter de kommande tio åren hade det kunnat bekosta 117 miljoner jobb inom välfärdssektorn.

Bröd och rosor, bröd och nardus.

Vi är alla döpta i den heliga Anden, smorda att liksom Jesus gå med glädjens budskap till de fattiga, frigörelse till de fångna, lättande av bördor för de förtryckta. Döpta till annan makt och annat mod än det som behåller världen i vidriga maktskillnader.

Bröd och rosor. Bröd och nardus. Inte mindre än så är Evangeliet. Inte mindre än så behöver vi för att leva hela och helande liv i en brusten värld.

Amen.