Högtidstal på Nationaldagen 2022 i Öregrund
I dag är det Sveriges nationaldag, den gamla svenska flaggans dag.
I dag är det också Annandag Pingst, den röda dag i kyrkoåret som fick offras för att nationaldagen den 6 juni skulle bli en röd dag. Den dagen har som överskrift: Andens vind över världen.
Vart blåser den goda vinden i dag? Var märker vi den? I Sverige och världen?
Min uppgift blir att leta efter tecken på hopp i en tid som verkar sakna just detta.
Det är en självklarhet i Bibeln att det som livets innersta önskar sin mänsklighet och jord är en framtid och ett hopp.(Jeremia 29:11)
Var hittar vi en framtid och ett hopp i dagens värld?
Det första tecknet på hopp jag vill lyfta fram är att ungdomarna fortfarande protesterar. I fredags hölls en global strejk för att rädda klimatet. Unga människor med Greta Thunberg i spetsen har efter snart 200 demonstrationer och veckor av skolstrejk inte givit upp. De har utrustat sig med den allra främsta forskningens kunskaper och de vet att det finns ett litet fönster på glänt mot förändring som kan rädda livet på jorden. Ännu har vi några år på oss att vända om för att inte ännu större katastrofer ska drabba livet på jorden.
En vän till mig var nyligen i Sydafrika. Där har människorna i staden Johannesburg inte vatten mer än någon kort stund om dagen. Likadant är det med elektriciteten. Klimatförändringarna har gjort livet hårdare tillsammans med den ekonomiska apartheid som fortfarande finns kvar. Inte heller på landsbygden finns vatten till alla och de som kan skaffa vatten får gå långa vägar för att få tag på vatten. I dag lever människor i Sydafrika i klimatförändringarnas frontlinje. Det är redan hos dem ett planetärt nödläge. Här i Sverige är det fortfarande annorlunda även om vi har sommaren 2018 i minne och översvämningarna i fjor.
Hur kan vi finna en framtid och ett hopp?
Det första jag vill säga är det som ungdomarna säger: Lyssna på vetenskapen! Men eftersom många kanske inte läser och inte tar in de rapporter som kommer från IPCC, FN:s klimatpanel, och världsmeterologernas organisation, WMO, med flera, så kanske vi ska säga till varandra i stället: Lyssna på ungdomarna! De visar vägen! De har förstått allvaret i situationen. Och om du inte gör det för din egen skull, så gör det för de ungas skull. Arbeta för en förändring. Hur då, tänker du kanske? Jag skulle vilja säga med små steg i taget. Små steg i riktningen mot ett mera hållbart liv. Biskopen i Linköping, Martin Modéus, som på onsdag deltar i det avgörande valet om vem som ska bli Svenska kyrkans nästa ärkebiskop, han säger så här. Börja med en köttfri dag i veckan. Låt det bli en liten kil in mot ett mera hållbart liv. Om alla ska leva utan hunger får vi max göra av med tvåhundra gram kött i veckan. I Sverige lär genomsnittet vara 700 gram kött i veckan. Så vi har en förbättringspotential. Men börja hellre med små steg som håller än med stora åtaganden som snart är glömda.
En framtid och ett hopp, hur ska vi finna det i denna krigens värld? Vi ber fredsbön varje vardag klockan tolv i Öregrunds kyrka för Ukraina och för alla andra länder i krig och konflikt. Ukraina kommer oss särskilt nära. Vi skickar svenska vapen till kriget, men hur ska vi genom vapen kunna skapa en framtid och ett hopp?
Det tycks mig som att det inte finns någon enkel militär lösning på kriget. I dag är det krigets etthundratredje dag. Hur kan vi vara med att skapa en framtid och ett hopp? Flera i vår kommun tar emot flyktingar från Ukraina. Det är självklart ett sätt att erbjuda människor en framtid och hopp. Men hur går det för alla som är kvar i Ukraina? Jag tänker att någon gång måste vi hitta ett sätt att vrida Rysslands och Ukrainas intressen från krigföring till att söka en gemensam säkerhet. Också Väst och Ryssland måste vända sig från ömsesidig avskräckning till gemensam säkerhet och gemensam överlevnad. Vi kommer inte att klara att ställa om för att rädda jorden från det planetära nödläget genom att fortsätta att bekriga varandra. Vi måste se att det som förenar oss är djupare än det som skiljer oss åt. Gemensam överlevnad i stället för gemensam avskräckning måste bli vårt mantra om vi ska kunna skapa en framtid och hopp tillsammans med alla goda krafter på jorden.
Det finns inga stora tecken på denna omvändelse i dag. Det finns ytterst små tecken av hopp. Präster i Ryssland och i den ryskortodoxa kyrkan som vägrar att ställa sig på anfallskrigets sida. Moskva universitet vars professorer och anställda vägrar att bidra till att dölja sanningen, när hela deras vetenskapliga integritet går ut på att söka sanningen. Ryska soldater som inte vill kriga.
Det finns små, små hopp, inklusive de ickevåldsaktioner som görs av EU genom att sätta stopp för rysk olja och ryska inkomster till kriget. Små, små tecken på hopp. Förakta dem inte. De kan växa och bli fler. Ett tecken på hopp för Sveriges del är att de flesta militära analytiker menar att det inte finns något direkt hot mot Sverige från Ryssland. Men när vi bekämpar angriparen i Ukraina är risken att vi dras med i en våldsspiral som innebär att det är angriparen och inte vi själva som sätter agendan.
Min önskan är att Sveriges regering skall satsa på ett framtidskansli gemensamt för UD, SIDA, SIPRI, Miljödepartementet och Försvarsdepartementet, med många fredsforskare och klimatforskare knutna till sig. Inriktningen ska vara på Gemensam överlevnad och gemensam säkerhet. Bara så kan världen bli beboelig för framtida generationer och bördorna lättas för dem som nu lider. Om vi förlorar blicken för detta, ja då har angriparen vunnit och vi har själva rättat in oss i angriparens logik. I dag på nationaldagen vill jag hylla de kvinnor i Sveriges historia som arbetat för klimat, miljö, nedrustning och fred. Inga Thorsson och Karin Söder, Majbritt Theorin och förstås här i Öregrund Birgitta Dahl – och många andra. Vi måste gå i deras fotspår, inte i Rysslands. Det är mitt budskap denna nationaldag. Följ Inga, Karin, Majbritt och Birgitta – och så Greta förstås. Bara så kan Guds löfte om en framtid och ett hopp få också Sverige som medarbetare.
Ett fyrfaldigt leve för detta Sverige, leve Sverige: hurra, hurra, hurra, hurra.
Anna Karin Hammar