I veckan samlades kyrkomötet i Svenska kyrkan med sina 251 ledamöter. Alla var inte närvarande men i en för mig viktig fråga röstade 127 ledamöter ja till förslaget, 103 röstade nej, och sex avstod från att rösta. Jag tänker på Daniel Tisells tilläggsyrkande framfört i plenum som blev ett alternativ till min, Daniels, Lisa Tegbys och Roberth Krantz motion 2021:27 som utskottet inte ville stödja. Vi hade bett om en granskning som skulle göras i Svenska kyrkan av huruvida folkrättens regler om apartheid var tillämpliga i Israel och Palestina. Utskottet menade att så stora frågor ska behandlas i större sammanhang som Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet. Daniel fattade galoppen och lade därför fram följande text som också blev kyrkomötets beslut:

Kyrkomötet beslutar att ge kyrkostyrelsen i uppdrag att lyfta frågan om att granska folkrättens tillämpning i Israel och Palestina, även utifrån FN:s apartheidkonvention och Romstadgans skrivningar om apartheid, i internationella och ekumeniska organ, i synnerhet i Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet. 

När jag allra sist talade i plenum sa jag ungefär så här:

Ordförande,

Jag tycker att Daniel Tisell argumenterar så väl att jag gärna vill yrka bifall till hans tilläggsyrkande.

Och så vill jag dröja vid folkrätten.

Varför är den så viktig som grund för världsordningen.

Det har små länder som Sverige alltid vetat. Det är för att alternativet är den starkes rätt. Alternativet är maktmissbruk och att makt är rätt.

Svenska kyrkan håller på folkrätten som grund eftersom den är opartisk. Den tar inte ställning för den ene mot den andre utan ger en opartisk grund att döma utifrån.

Det är viktigt att folkrätten tillämpas lika för alla.

Därför förordar vi en omdömesgill granskning av folkrättens tillämpning även med avseende på apartheid.

Vad är apartheid? Det är ett folkrättsbrott som bryter mot FNs apartheidkonvention. Det bryter också mot Romstadgan och klassas där som ett brott mot mänskligheten. Det innebär att det är ett brott där vi känner att vi drabbas alla som mänsklighet. Det innebär att vi alla trampas på när någon trampas på. Det innebär att vi alla har ansvar att gripa in.

Vi vet från vår försoningsprocess med det samiska folket att första steget alltid är att tala sanning om det som har hänt och som händer. Utan sanning och adekvat reaktion på sanningen kan övergrepp aldrig försonas.

Att tala sanning gynnar inte bara palestinier och palestinska kristna. Att tala sanning gynnar också  israeliska judar som vill kunna leva i frihet och stolthet i sitt land.

Inte bara palestinska kristna vädjar till oss att ta apartheid på allvar.

Också israeliska organisationer för mänskliga rättighet som B’Tselem vädjar om detsamma. 

****

Sedan hann jag inte längre för mina tre minuter var slut. Röstningen skedde dagen därpå, den 23 november 2021, och resultatet blev till vår favör som ville gå en folkrättslinje.

Efter beslutet har bland annat Judiska Centralrådet och många av biskoparna beklagat beslutet. Även ärkebiskopen har tvekat med sitt stöd till att granska apartheid, men i övrigt betonat vikten av att folkrätten får visa vägen i internationella konflikter.

En av mina vänner i JIPF, Judar för Israelisk Palestinsk Fred, frågade mig i kväll: Anna Karin, varför ger de upp så lätt? Jag svarade så gott jag kunde och sade att det har med kyrkans arv av antisemitism att göra, att de blir rädda för och rädda om den judiska gemenskapen. Att de kanske inte på allvar har studerat The Jerusalem Declaration on Antisemitism och att de i valet mellan människor långt borta e(t.ex. palestinierna och de palestinska kristna) väljer de nära relationerna.

Min egen erfarenhet av hot är inte helt ringa. För mig är det tryggare med människor som vågar gå mot strömmen och lyssnar noga till alla människor utifrån en grundläggande känsla för rättvisa och omsorg om alla.

Den som har rent mjöl i påsen brukar inte frukta att granskas. Domen kan ju bli: frikänd.

Anna Karin Hammar