I går var en fantastisk dag. Min kära och jag firade tjugo år efter kärlekens mässa i Uppsala domkyrka, då vårt partnerskap, stadfäst några timmar tidigare på tingsrätten, bekräftades, och vi gav våra löften om att älska varandra i sorg och glädje, vrede och vanmakt, tills döden skiljer oss åt. Vi tittade på gamla kort från bröllopet och mindes de som var med och särskilt dem som har dött under de här tjugo åren. Att få leva och lära tillsammans är nåd.

I dag är det ett litet mindre jubileum, men viktigt nog. Det är på dagen trettiosex år sedan jag slutade att röka. Fortfarande ser jag mig som en fd rökare och jag vågar mig inte på några festcigarrer eller festcigaretter. Inte heller den läckra vattenpipan som lockat mig så många gånger i Jerusalem. Men jag minns kraften som plötsligt kom inom mig efter månader av mycken rökning och osunt liv efter en sorg. Min närmaste sa då till mig: men vad vill du med ditt liv, Anna Karin? Plötsligt stod det klart för mig att gå ner mig var det sista jag ville. Där och då togs beslutet. Jag repeterade det dag för dag, vecka för vecka och så småningom månad efter månad. Förstärkte min känsla av välbehag med att berömma mig själv för att allting nu doftade så rent och friskt omkring mig. Och här står jag trettiosex år senare, tacksam för att jag hittade den starka livsviljan inom mig.

Jag har lärt mig att be bönen av Ignatius av Loyola som börjar: Take Lord and receive, all my Liberty, all my Understanding, my Memory, all I have and possess, and my entire WILL…. Bönen om överlåtelse av alla mina förmågor och mina tillgångar och ägodelar till den Gud som vill världens helande är min praxis. Jag har med åren förstått att jag har en stark vilja. Att då få överlåta den till själva Skaparen dag efter dag och låta stämma min viljas klaviatur hos den främsta av pianostämmare, det är också nåd.  

Tro är att vilja detsamma som Jesus, vilja det som han uppfattade som Guds vilja: fredens väg för människor och hela skapelsen genom ickevåld och rättvisa. Så skriver min bror KG i den nyutgivna Lilla Fredsboken. (Verbum förlag).

Den ignatianska spiritualiteten har en väldigt positiv syn på människans själsförmögenheter. Och att de kan kalibreras tillsammans med Kristus. Människans djupaste vilja och Guds vilja sammanfaller oftast. Att få fatt i sin djupaste vilja är ofta det som är själva grejen. Det är förvånansvärt ofta som vi kan hålla oss på ytliga plan, förströdda och ideligen störda i vår inre djupare reflektion. Att be är att öppna sig för en djupare kommunikation. 

I den ignatianska spiritualiteten ingår en daglig reflektion över dagen som varit. Vad drog mig till livskällan? Vad ledde åt andra hållet? Att unna sig en sådan tillbakablick på dagen kan göra verklig skillnad.

Min djupaste vilja är min bästa vän. Släkt med det Jesus vill, och öppen för att låta sig formas tillsammans. 

Så tänker jag efter en kort reflektion över trettiosex rökfria år.

Anna Karin Hammar