Fyrtio år som präst

Posted on by admin

I dag på Andra söndagen i advent har jag firat mitt 40-årsjubileum som präst. Det var biskop Olle Nivenius som prästvigde mig i Lunds domkyrka denna söndag år 1975. Så mycket som har förändrats under dessa år. Tre glädjeämnen är det självklara bejakandet av både kvinnor och män som präster, bejakandet av både samkönad och särkönad kärlek, och den gudstjänstglädje som många församlingar i Svenska kyrkan i dag uttrycker. För fyrtio år sedan fanns det öar av hopp, och Lunds stift var till stor del en sådan ö, och länge var det bara tre biskopar som var trofasta i sin respekt för kvinnor som präster på ett mera genomtänkt sätt. I dag leds biskopsmötet av Antje Jackelén som ärkebiskop, något vi knappast ens drömde om för fyrtio år sedan.

Just nu pågår klimatförhandlingarna i Paris om förutsättningarna för att hålla tvågradersgränsen för jordens uppvärmning jämfört med tiden före industrialiseringen. I Gräsö kyrka, där jag predikade idag, stannade vi vid Jesu tre tecken på hopp i dagens evangelium (Matteus 13), nämligen senapskornet, himlens fåglar och surdegen/jästen. En annan gång ska jag berätta mer om dem. Men vi lyfte också fram ett fjärde hopp: grodan. Den groda som varit rödlistad i Sverige har genom naturvårdsbevarande åtgärder kommit tillbaka. Grodan är ett hoppets tecken på att den biologiska mångfalden kan räddas om rätt insatser görs. För jordens överlevnad är det en nödvändighet med den biologiska mångfalden.

Vi skrev också brev i kyrkan till regeringen och till några av oppositionsledarna för att be dem värna flyktingbarnens rätt och värdighet. Vi skickade en adventshälsning från Gräsö kyrka och bad dem att möjliggöra permanenta uppehållstillstånd för alla flyktingbarn, både de ensamkommande och de som kommer med familjer. Inte riktigt alla skrev på, det var ju självklart frivilligt att sätta sin namnteckning under breven, men många kände att detta var precis vad vi nu måste göra. Du som vill skicka brev till regeringen, du når dem genom adress 103 33 Stockholm. Du som vill skicka brev till oppositionsledarna, du når dem genom Riksdagen, partiets namn, 100 12 Stockholm.

Fyrtio år som präst, vad har jag lärt? Kanske inte så mycket som jag hade önskat men en sak har jag lärt mig. Det går att lita på Kristus, i livets alla skeden. Han kräver inga stordåd av oss och gläder sig åt det lilla. Så som moder Theresa uttryckte det: Sträva inte efter att göra stora ting för Gud. Gör i stället små saker, och med stor kärlek. Det gäller alla människor, också dem som i dopet döpts att vara Skapelsens präst. Tillsammans med hela Skapelsen är vi kallade att lovsjunga Gud, i omsorg och varsamhet om varandra.

 

Anna Karin Hammar

Öppna Sverige för alla flyktingbarn

Posted on by admin

I kväll tänkte jag med sorg på alla flyktingbarn som får mycket svårare att få det tryggt i Sverige. Och så kom Joe Hills gamla devis för mig, trots ihärdiga nysningar : don’t agonize, organize.

På Joe Hill-platsen 3 i Gävle ligger LO-distriktet för Gävleborg. Tillsammans med Viktor Rasjö börjar jag i morgon för Uppsala stift ett projekt tillsammans – kyrkan och facket – för att försöka öka förståelsen för flyktingars situation och för att minska polariseringen mellan arbetare oroliga för Sveriges framtid och välfärd och våra nya svenskar och asylsökande.

Men jag kände ikväll att det behövs ett mera direkt initiativ för att Öppna Sverige för alla flyktingbarn. Så jag startade en Facebook-grupp med det namnet och med ambitionen att verka över partigränserna för permanenta uppehållstillstånd för alla flyktingbarn, ensamkommande eller med familjer. Johanna Jönsson inom Centerpartiet ger hopp. Min bror Henrik Hammar, mångårig politiker för Moderaterna, ger också hopp. Liksom Jonas Sjöstedt för Vänstern. Hans förslag att Sverige inte skulle betala sin medlemsavgift i EU innan fler EU-länder tar emot flyktingar är intressant. Jag hoppas att det finns många inom mitt eget parti, Socialdemokraterna, som vill skapa hopp. Birgitta Ohlsson hoppas jag på och Cecilia Wikström, från Liberalerna.

Det finns så mycket bra politiker att det vore underligt om Sverige inte skulle kunna samla sig till att erbjuda flyktingbarnen en trygg framtid.

Öppna Sverige för alla flyktingbarn, med eller utan familjer. Välkommen med i Facebook-gruppen och välkommen att påverka dina egna politiker inför de överläggningar som nu kommer att föras.

Anna Karin Hammar

 

Vi hör ihop – Domssöndagen 2015

Posted on by admin

En predikoskiss på Domssöndagen
Matteusevangeliet, kapitel 25
1. Om getterna

Något ofta chockerande i Jesu berättarkonst.
Där man väntar sig medkänsla, kommer det ofta något helt annat.
Och där ingen väntar sig något, där lyfts det oerhörda fram.
Liknelsen med punden, den som fick minst brukar en alltid i sagorna bry sig mest om. Jesus gör tvärtom syns det. Den som fick bara en talent, ett pund, och gräver ner det får en riktig avbasning. Och den som hade tio och satte sprätt på dem får mer.

Domssöndag, fåren och getterna.
En vanlig syn vid kvällningen, att fåren skiljs från getterna. För getterna är skörare och saknar underhudsfett och måste därför bo inomhus om natten.
Och så är det ändå de som råkar illa ut i liknelsen.
Varför är Jesus så oväntat hård med den minsta och de skörare?
Det stämmer ju inte med andra bilder, Jesus som kycklingmamman som vill samla alla under sina vingar. Kom till mig ni alla som är trötta och har arbetat mycket…

Jag skulle vilja kalla det en paradoxal intervention, Jesu strategi. Att få offren för sig själva att se sin makt och sina möjligheter. Se vilken makt de själva har att göra gott där medmänskligheten kräver att något görs. Inte vara fega och slippa ta ställning.

De som av rädsla gör ingenting, dem och det i oss utmanar Kristus att komma loss ur, se vårt ansvar och våra möjligheter. Du är inget offer. Du är Guds underbara kreativa avbild med en ström av liv inom dig.
Du har tillgång till flödet av Guds barmhärtighet om du slutar med att krampaktigt hålla kranen stängd.

Domssöndagen är en dom över vår rädslas nej till livet. Vet bättre än att vara rädd för Gud och människor. Älska dem alla.
2. Om Moder Theresa

Vadhelst ni har gjort en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig.

Grannen, tiggaren, flyktingen, medmänniskan – you do that for me. Moder Teresas tecknar 1988 i min kollegas hand inbjudan från Jesus att tjäna fattiga medmänniskor. För varje finger ett ord : you do that for me. Först år senare förstår jag vad det är hon gör.

Moder Teresa levde själv i mörker många år fastän hon bad till Gud och levde i mässans liturgi. Gud svarade inte. Men hon upplevde glädje i mötet med systrarna och mötet med de fattiga. Kanske hade hon inte riktigt modet att ta till sig att det var ett gudsmöte, ett Kristusmöte, som hon upplevde i tjänsten för de fattiga. Vi är så vana många kristna att vi möter Gud i gudstjänsten och sakramenten att vi glömmer bort att det finns andra vägar att möta Gud.
Dels i naturen och den övriga skapelsen, dels i vårt eget innersta och i vår utsatta syster och bror. Vadhelst ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig.

3. Om Kristi närvaro och återkomst

Alfa och Omega. Det är kyrkans tecken för Kristus. Begynnelsen och slutet, A och Ö.
Allting är skapat i Kristus och Kristus bor också i framtiden. Kosmos har sin början och sitt slut i Kristus.
Vi ska se dig som du är.
Låt mig berätta om min upplevelse av Islands Nationalmuseum förra veckan med en grav och skelettet av en kvinna från kanske 800-talet. Hon låg på sidan och vilade så rofyllt. Jag kände en sådan samhörighet med henne. Tryggheten i att vila i Guds famn. Ett hem i kosmos. Samhörighet mellan generationerna. Aldrig förr har jag känt så inför ett skelett i en grav.

Det sägs att elefanterna har ett fantastiskt luktminne. Jag såg en gång en BBC dokumentär om elefanter som gick över stora savanner för att söka sig tillbaka till sina anförvanters döda ben. De kunde känna igen sina släktingar på lukten. I Afrika säger en att någon har minne som en elefant.

Vi har också ett samhörighetsminne, ett sinne att upptäcka, hur vi hör samman i Skapelsen.
En doft av Kristus och Treenig Guds närvaro i världen och i kosmos.
En doft av det vi på djupet delar med varandra, vårt gudomliga ursprung.
I Kristus skapades allt i himlen och på jorden och allting söker sin framtid i Guds minne.

Kristus har ett luktminne som en elefant. Känner vad vi har gjort mot honom i var och en av våra systrar och bröder.
Men vi har också ett luktsinne för Kristi närvaro, en Kristusdoft, som möter oss i varandra och skapelsen, i talgoxen om vintern och koltrasten om våren, vi hör ihop.

Kyrkans sätt att säga detta mera formellt är att säga att SÅSOM DET VAR AV BEGYNNELSEN, NU ÄR OCH SKALL VARA. Vi hör ihop.
Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden.
Såsom det var i begynnelsen, nu är ock skall vara.

Amen

Fredens träd har rättvisan som rötter

Posted on by admin

Det är söndag på Island. Solen glittrar i de snöklädda bergssidorna. Solidariteten med terrorns offer är stor. I går kväll var konserthuset Harpa klätt i de franska färgerna. Islänningarna vet att leva med människans och naturens utsatthet. Människan är sårbar inför vulkanernas eld och aska. Flera gånger har folket hotats av undergång. Vid det stora vulkanutbrottet 1783 var askmolnet så intensivt att det påverkade till och med skördarna i Frankrike. Hungersnöden som utbröt påverkade i sin tur den franska revolutionen 1789.

I går sörjde stora delar av världen det som hände i Paris. En dag tidigare i Beirut och många år av sådana upplevelser i Bagdad och stora delar av Irak. Jordaniens kung har kallat det som pågår ett tredje världskrig.

I den kristna traditionen förs profeternas arv vidare. Fredens träd har rättvisan som rötter. Det blir ingen fred i världen utan grundläggande rättvisa och värdighet. Det krig som pågår kan inte vinnas enbart med ett militärt krig. Det måste näras av den rättvisa som vattnar fredens rötter. Och tror jag – en grundläggande respekt för människor andliga och religiösa dimension. De mänskliga rättigheterna talar inte bara om rättigheter utan också om mänsklig värdighet. Att erkänna människors andliga värdighet är ett sätt att bejaka vår mänskliga värdighet.

Jag tror att den franska modellen med stark sekularisering och svårigheter med religiösa uttryck i offentligheten har en svaghet behäftad med att bejaka människans andliga värdighet. Inte för att den brittiska modellen med religiösa enklaver är att föredra, men en värld i det 21. århundradet måste kunna skilja mellan religion som förtryck och religion som emancipation och som förvaltare av det okränkbara människovärdet. Den besuttna kyrkans roll under den franska revolutionen ledde till århundraden av skepticism mot kyrka och religion. Det är dags för världens regeringar att bejaka den mänskliga värdighet som ser i människan och Skapelsen en gåva att förvalta och inte en värld att behärska. Bara så kan vi bygga en värld i fred och frihet. Fredens träd har rättvisan som rötter.

Andens ekonomi

Posted on by admin

Vi hade samtal på jobbet i dag om Kyrkornas världsråds missionsdokument, Tillsammans för livet.

Plötsligt blev allt så tydligt, att medan kyrkans folk och många andra ideella och anställda lämnar vad de har för händer, för att bistå i mottagandet av flyktingar, så finns det något som kan kallas för Andens ordning. Vi har inte kontroll, men jobbar på med medmänsklighet som ledstjärna och inre kompass. I alltsammans blåser den Ande som blåser vart den vill och alltid skapar liv, gemenskap, hopp, medmänsklighet.

Visst blir vi störda i våra bekvämlighetszoner. Det är bra. Ofta har vi byggt för trånga gränser kring vår vision för medmänsklighet. Anden skapar nytt. Fyller den glesbygd som längtar efter liv med nya människor och familjer. Lockar fram det bästa hos oss. Och tröstar oss när vi är trötta och inte förstår hur vi ska kunna ta nästa steg.

Många som är vana vid ordning och reda, långa handläggningstider och långsamma processer får stora utmaningar. Låt oss vara vid gott mod. Det finns en Andens ekonomi som vi kan varsamt upptäcka som en möjlighet till förtröstan att det som sås i kärlek förvandlar kaos till kosmos.

Ingemar Thorin skrev kyrkohistoria

Posted on by admin

Ingemar Thorin skrev kyrkohistoria. I Svenska kyrkan kommer det att finnas ett före och ett efter Ingemar Thorin. Som kyrkoherde i Kirseberg i Malmö och som liturgiskt ansvarig för Lunds stifts kyrkospel bidrog han till gudstjänstlivets förnyelse på ett sätt som gick djupare än nya ord och symboler. Det Ingemar rörde vid och rördes av var själva livsnerven, den förvandlande kraften i tillvaron, Gud själv, som förvandlar våra liv. Inkarnationen och Guds människoblivande var för honom källan till vardagens helighet och djupet i varje möte med mänsklig sårbarhet. Tryggt förankrad i mässans centrum var han befriad från exkluderande gränssättningar. Leken, humorn, smärtan och dramat, allt fick plats.

Mitt första möte med Ingemar skedde redan i skolåldern. Ungdomar från hela stiftet inbjöds till Malmö för att fira verkstadsmässa. Det innebar att vi alla hjälptes åt att förbereda mässan. Några av oss bakade brödet, andra dramatiserade Evangeliet och smyckade kyrkan, samlade människor och situationer att be för, målade altartavlan. Under många år var Ingemar liturgisk ledare för Lunds stifts kyrkospel medan hans dåvarande maka Birgitta Hellerstedt Thorin var konstnärlig ledare. Jag kan när jag vill återkalla klangen av de många klockorna som pinglade under vandringen genom Lund till domkyrkan inför varje kyrkospel. Provocerande, utmanande, som det Evangelium som kallar oss ut ur varje uns av likgiltighet. Konstnärer och författare inspirerades av Ingemar och Birgitta. Arne H Lindgrens psalmer växte fram i gemenskapen kring dem.

Lika oförglömliga är de julböner i Lunds domkyrka där Ingemar predikade och till alla barns och vuxnas förtjusning fick Domkyrkan att genljuda av fårens bräkande och åsnans skri. Vi var ett med skapelsen där i julhemligheten.

Jag tror att Ingemar Thorin i historiens ljus kommer att framstå som lika nydanande som fader Gunnar. Det är bara att hoppas att det träder fram nya krönikörer som förmår att skildra de banbrytande skeenden som ännu ligger strax bortom kröken.

Ingemar begravs den 13 november i Oslo, där han de senaste åren bott med sin hustru Lise Vislie, och nu senast på Stadsmissionens hem för äldre. En minnesstund kommer samma dag att hållas i Lunds domkyrka.

Stöd till tiggarna

Posted on by admin

I Dagens nyheters ledare den 2 november 2015 diskuteras vad som är i de framför allt romska tiggarnas intressen. Argumenten som upprepas mot tiggeri är att det riskerar att permanenta utanförskap och förmedla tiggeriet till nästa generation. Och Sverige kan inte ta ansvar för EU-migranterna, säger DN. Det bör deras hemländer göra.

Mot detta vill jag ställa dels en femklöverstrategi för alla och envar, dels en vision om medborgarskap som kompensation för folkmordet under Förintelsen.

Först femklövern.

  1. Hälsa alltid vänligt
  2. Lägg ofta pengar i tiggarens kopp (det finns forskning som visar att migranternas ekonomiska bidrag till hemländerna ger stort stöd till livet hemma)
  3. Arbeta med organisationer för att möta basala behov i Sverige i samarbete med myndigheter.
  4. Arbeta med organisationer för att möta basala behov i hemländerna (utbildning, hälsa, arbete, bostad)
  5. Stöd romernas politiska representation på alla nivåer, också inom EU.

Så länge Europas romska befolkning inte har basal mänsklig säkerhet behövs politiskt och medmänskligt arbete på alla nivåer. Olika former av stöd bör inte ställas mot varandra om situationen ska förändras inom rimlig tid. Tiggarnas närvaro i vår mitt påskyndar den politiska processen och engagemanget för att förändra deras situation.

Det är därför beklämmande att Dagens nyheter faller för den enkla lösningen – att sopa problemen under mattan och att lämna ansvaret till några av Europas fattigaste länder. Att tillhöra EU kan rimligen inte innebära att enbart ta sig an fördelarna utan också problemen som gemensamma.

Romernas lidanden under Andra världskriget har aldrig kompenserats. Kanske vore den bästa åtgärden att erbjuda dem fullt medborgarskap i alla EU-stater. De skulle kunna bli de första att manifestera ett EU utan gränser. Efter tusen år av umbäranden i Europa är vi alla ansvariga för att de får grundläggande mänsklig säkerhet.

 

 

 

 

 

 

 

Allhelgonahelgen 2015

Posted on by admin

I morse dog prästen Ingemar Thorin. Det är med sorg och saknad jag skriver detta på trappan till Alla Helgons dag. Med Ingemar dog en generation av präster som vitaliserat Svenska kyrkan på ett fantastiskt sätt. Genom kyrkospel och drama, genom liturgisk lek på stort allvar, alltid med mässan i centrum, öppen för alla.
Jag kommer att skriva mer om Ingemar de närmaste dagarna.
Ikväll vill jag bara dela sorgen.