En ny mötesplats

Posted on by admin

Mycket har timat eller hänt under den senaste månaden. Skandalerna och de mediala kriserna har avlöst varandra. Det svenska samhällets beröringsskräck för religion i andra former än mera välkända har exponerats. Svåra avvägningar mellan feminism och mångkultur har kommit i förgrunden genom den så kallade handskakningsdebatten. Se här Mitt i allt detta har en ny mötesplats i religion och samhälle fötts. Det är den nationella konferensen samhälle & existens som sett dagens ljus. Den kommer att låta tala om sig än mer. Här står Malmö högskola och Svenska kyrkan i Malmö för ett gemensamt värdskap i gränssnittet av media, kultur, teologi, politik. Här bearbetades de svåra frågorna med tillgång till judisk, kristen och muslimsk praxis direkt från källorna och med den vetenskapliga, kritiska, blicken, med öppenhet för både kritik och självkritik.

Stina Ekblad och Etienne Glaser gjorde fantastiska insatser, liksom moderatorn Pernilla Glaser. Kyrkoherden i Malmö, Anders Ekhem, gladdes åt att hans initiativ bar sådan frukt redan första gången. Det finns en tradition av Interreligiöst samarbete i Malmö alltsedan den stora interreligiösa bönevakan för fred på Balkan hölls i Lunds domkyrka den 2 september 1993. Efter den gemensamma och genomgripande erfarenheten föddes ett nätverk för Vänskap och tolerans mellan människor av olika tro med träffpunkt Malmö. Det lever fortfarande. Sedan har Open Skåne kommit till, ett initiativ som nuvarande ärkebiskopen tog då hon var biskop i Lunds stift med idén att religion kan främja sammanhållningen i samhället. Antje Jackelén höll också ett lysande anförande vid konferensens inledning. De religiösa traditionerna har många starka företrädare i dag och Salahuddin Barakat från Islamakademin imponerade med sin genomtänkta syn på vad religion kan bidra med i samhället liksom rabbinen i Stockholms judiska församling, Ute Steyer. Den senare inte minst för sitt rika språk och en skarp kritisk blick.

Nära åttahundra människor hade hittat till denna konferens. Liksom föreläsaren, kulturjournalisten Per Svensson, fann de att religion och samhälle hör samman, men inte religion och stat. Som Per Svensson uttryckte det: att skilja religion och samhälle är som att försöka skilja ut träden från skogen.

Håll utkik efter nästa års version av samhälle & existens – en nationell konferens i korsvägen mellan politik, kultur, media och teologi.

 

Anna Karin Hammar

 

Det regnbågsfärgade världshemmet

Posted on by admin

Nej, det håller inte med folkhemmet också om det än blir grönt. Budskap efter budskap från Stefan Löfven visar att folk det är inte flyktingar och inte fattiga EU-migranter, romer. Mest förs debatten genom ombud och riktigt illa blir det när Göran Persson lägger sig i samtalet.

Jag är socialdemokrat efter moget övervägande för att jag bekänner mig till både frihet och rättvisa och till en reformistisk politik. Men det betyder inte att dagtinga med mänskliga rättigheter och med asylrätten. Det som nu håller på att hända i Sverige är att flyktingar och romska EU-medborgare tas till intäkt för att stänga om den svenska välfärden. Den ska gälla folkhemmet, innefolket, som kanske inte är förenade med blodsband men med starka kulturella konnotationer. Nej, det håller inte. Folkhemmet får med den nuvarande regeringspolitiken ett begränsande och uteslutande drag. Det är dags att byta politisk inriktning. Alliansen har inget att erbjuda, utan förnyelsen måste komma inifrån regeringskretsarna. Det gröna folkhemmet som vision behöver bytas mot det regnbågsfärgade världshemmet. Gärna det svenska regnbågsfärgade världshemmet, för det är i Sverige det tar form och gestalt. Jag tror att jag behöver få gamla socialdemokrater att bejaka arvet med Internationalen och den gemensamma internationella kampen för utsatta arbetares välfärd. I dag gäller det romernas och flyktingarnas välfärd. Det svenska regnbågsfärgade världshemmet kan öppna sina välfärdsarmar mot alla som bidrar med sin närvaro, sin kreativitet och sina nätverk att bygga ett samhälle som värnar om alla, inklusive våra medskapelser djuren, fåglarna och luften, träden och markerna, fiskarna och de salta och inte minst de söta vattnen. Det svenska regnbågsfärgade världshemmet behövs som en ny politisk vision för att öppna upp för den mångfald av kärlek och gemenskap som vi gestaltar i vår värld idag. Bara så kan vi bygga ett kraftfullt politiskt alternativ för dem som extremiseras och dras till nekrofila beteenden, vare sig det är i den extrema liberalismens namn eller i den extrema islamismens namn.

Det svenska regnbågsfärgade världshemmet bygger på en livets kultur, med kärleken till livet och det levande som högsta värde. Då kränker en inte heller de döda, vare sig med halshuggning eller efter döden påtvingade sexutnyttjanden.

 

Dags så att bygga det regnbågsfärgade svenska världshemmet. Här kan vi leva och dö på jorden, så också i ett nordligt land som bekänner sig till livets värde, människans okränkbara värde och skapelsens integritet. Vi hör samman och det svenska är till för att värna detta tillsammans, med byggstenar, byggställningar och ett arv från både kristen tradition och andra religiösa traditioner. Med ett arv också från upplysningen och det franska frihet, jämlikhet och solidaritet.

Notre avenir sera multicolore et multiculturelle ou ne sera pas – vår framtid ska vara mångfärgad och mångkulturell annars blir den alls inte av. Det svenska regnbågsfärgade världshemmet kallar på medarbetare. Är du en av dem?

 

Anna Karin Hammar

Det gröna folkhemmet

Posted on by admin

Statsminister Stefan Löfven har i dagarna slagit vakt om den svenska modellen och det gröna folkhemmet. Egentligen tror jag att det är en vision inte bara för Sverige utan för världen. Men låt oss för tillfället begränsa oss till Europa.

Det är uppenbart att krigen i Syrien och Irak, oroligheterna i Afghanistan och Somalia, med flera länder i världen, förorsakar att några söker asyl och en bättre framtid i Europa. Fler flyktingar har kommit som asylsökande än på mycket lång tid. Många av glesbygdens orter i Sverige fylls nu av nya människor som söker framtid och integration. Ett fantastiskt arbete görs av diakoner, enskilda volontärer, föreningar och församlingar, i att bistå med basal gemenskap, introduktion in i det svenska samhället och en känsla av samhörighet. Trots dessa många framgångsberättelser handlar den stora europeiska berättelsen mera om påfrestningarna, stängda gränser, brist på solidaritet och ovilja att ta sitt ansvar för människors behov av välfärd. Den europeiska nationalstaten utmanas i sin identitet och sin förmåga att utöva gästfrihet.

Valet står med några grekiska ord mellan xenofobi och xenofilia, mellan rädsla för den främmande och kärlek till den främmande.

Xenofilia är också namnet på den ikon av Rublev som kallas den gammaltestamentliga Treenigheten. Den framställer besöket av de tre främmande eller de tre änglarna hos Sara och Abraham i Mamres Terebintlund strax vid Hebron. Platsen är i dag tyvärr ett uttryck för djupaste främlingsfientlighet och ockupation i namn av etnisk och religiös överlägsenhet. Apartheid, åtskillnad, är synlig för blotta ögat. Liksom den bibliska berättelsen motsägs av den nutida situationen på marken i Hebron, motsägs den europeiska upplysningens stolta berättelse om frihet, jämlikhet och solidaritet av situationen på många platser i Europa.

Min tro är att Europa är som bäst när de båda berättelserna går hand i hand. Kompletterad med den kärlek till skapelsen som inte fanns med i den franska revolutionen men som genomströmmar en mängd av de bibliska skrifterna.

Det gröna folkhemmet – har det plats för de främmande? Inte om folk får stå för något unket rastänkande eller etnifierat utan just präglas av frihet, jämlikhet och solidaritet. Om folk får betyda att folk är som folk, beredda att bryta brödet med den hungriga och ge de hemlösa husrum. Erkänna den Andra som en like med samma rättigheter och skyldigheter. I ett samhälle som är som starkast, när du är som svagast, som Stefan Löfven brukar säga.

Jag hade en kollega på Kyrkornas världsråd som arbetade med flyktingar, Beth Ferris. Hon tyckte att egentligen borde det vara fri invandring i jordens länder. Kanske skulle det bli kaos ett tag, men så småningom skulle det ordna upp sig. Jag delar i hjärtat hennes känsla. Det är en feministisk hållning sjösatt av Virginia Woolf : women have no country, the world is their country. Med mitt förnuft tror jag att det blir alltför kaotiskt. Men hjärtats känsla gör att jag tänker hålla ögonen på hur statsminister Stefan Löfven och hela regeringen kommer att definiera folk i det gröna folkhemmet. Det vill till att de beter sig som folk.

 

Anna Karin Hammar

 

 

Fastan

Posted on by admin

I går inleddes den kristna fastan med Askonsdagen. Många fick sin panna tecknad med ett kors av aska. Kom ihåg att du är stoft och aska.

Rabbinen Melchior i Köpenhamn uttryckte en gång  att människan alltid borde ha två lappar i sina fickor, en med orden Du skapades nästan till ett gudaväsen, en med just Askonsdagens budskap: kom ihåg att du är stoft och aska.

Samtidigt som bomberna vid Aleppo driver nya hundratusentals människor på flykt är det lätt att känna igen askans realitet. Daesh folkmord, Assaadregimens brutalitet förstärkt av ryska stridsplan, ja världen håller andan inför mötet i dag mellan rysk och amerikansk utrikesminister.

Fastan är en möjlighet att bära fram livets förgänglighet inför Guds kärleksfulla skapande närvaro. Tillsammans med alla flyende och alla förbrytare ges vi en möjlighet att begrunda vår egen flyktighet. Kom ihåg att du är stoft och aska.

I varje andedrag beroende av den stora andning som gör livet på jorden möjligt. I varje andedrag nära den källa till min identitet och mitt människovärde som kallas Guds gåva, Gud själv. I varje andedrag beroende av en delad värld och Guds och människors omsorg.

Fastan är också en möjlighet att stämma in i tusenåriga böner. Låt freden komma och denna världens djävulskap förgå. Och den bön som min gamle prästvigningsbiskop Olle Nivenius lärde mig att alltid be när utryckningsfordonen hördes : Ack Herre fräls, Ack Herre låt väl gå.

Denna fasta vill jag hålla bönen om fred levande.

Låt freden komma och denna världens djävulskap förgå.

Anna Karin Hammar

Fredspräst från Betlehem och Israels samvete

Posted on by admin

 

I dag den 29 januari 2016 delas Olof Palmepriset ut till Mitri Raheb, Palestina, och Gideon Levy, Israel, i riksdagens andrakammarsal i Stockholm. Pristagarna utmanar och är omstridda även om Raheb ofta kallas fredsprästen från Betlehem och Levy Israels samvete. I denna blogg ska jag försöka analysera varför de väcker motstånd och ibland upprörda känslor. En del av tankegångarna är mera självklara, medan andra kan väcka förvåning.

Min tes är denna : Gideon Levy, journalist på Haaretz, och Mitri Raheb, kyrkoherde i den lutherska kyrkan, avslöjar båda något som många inte vill se eller höra. Därav den ibland starka kritiken.

Levy har den otacksamma uppgiften att berätta vad hans egen regering gör för övergrepp. Det är lättare att stämma in i hyllningskören av det som Israel gör bra. Till exempel medicinsk forskning, teknisk utveckling och avancerad IT-förmåga. Framgångssagan för många av de familjer och släkter som tidigare led det europeiska folkmordets fasor är något som alla med en gnutta inlevelseförmåga kan unna ättlingarna från det antijudiska och antisemitiska Europa. Därför är det känsligt att kritisera Israel, särskilt i Europa. Det är känsligt att kritisera Israel också i Israel. Att staten Israel vilar på en tragik som också handlar om utsattheten hos den lokala befolkningen, palestinierna, som till viss del fördrevs, är det inte många som vill se. Nakba, katastrofen för palestinierna, benämns befrielsekriget eller frihetskriget i den israeliska tongivande diskursen. Kriget kring 1948 ledde till att nära en miljon palestinier fördrevs och att 418 byar och städer förstördes. Palestinier blev ett flyktingfolk i världen. Och med denna status har de också erkänts Förenta nationernas rätt att återvända. Gideon Levy står i samklang med de nya israeliska historiker som försöker att låta denna berättelse träda fram. Framträdande bland dem är Benny Morris, Ilan Pappé med flera. Men det är inte många som vill erkänna denna historia av förtryck och fördrivning. Framför allt inte att den fortsatt och fortsätter ännu i denna dag, då alltmera mark läggs till den israeliska staten medan tusentals av de palestinska olivträden dras upp med rötterna. Den israeliska kolonialistiska politiken går tvärs emot de heliga skrifterna, som i kristen och inte minst judisk tradition värnar trädens rätt att leva och att inte skadas, även om du belägrar (ockuperar) en stad. Femte Moseboks kapitel 20 förbjuder förstörelsen av fruktträd och andra träd så starkt att den berömde rabbinen Maimonides menade att detta bud gällde utan undantag på alla platser och i alla tider. Gideon Levy vittnar inte bara om mark som beslagtas, träd och hus som tillintetgörs. Levy vittnar också om vad som sker med människorna. Om hur palestinskt liv väger lättare i rättvisans vågskål än israeliskt. Om hur Israels politik sker på bekostnad av ett annat folks fred och frihet. Det är många som inte vill se. Alltför många.

Vad är det då människor inte vill se eller höra av det som Mitri Raheb ger sitt liv och engagemang för att tydliggöra? Jag tror att det främst handlar om två ting. Mitri Raheb har upptäckt att ungdomar som skapar ett konstverk, en film, en berättelse, är mera effektiva än ungdomar med stenar eller knivar i händerna. Mitri Raheb främjar en livets kultur och därför är han så långt bort från bilden av terroristen som ringaktar sitt eget och andras liv som man någonsin kan komma. Mitri Raheb bygger, omgiven i Betlehem på tre sidor av den illegala muren, en fredskultur som når långt över stadens inspärrningar. Med kultur som motstånd mot kolonialism och ockupation når han oändligt mycket längre än vad de som understödjer direkt våld gör. Det är därför som han ofta kallas fredsprästen i Betlehem. Han bygger en fredens kultur med hjälp av konstnärliga institutioner som han varit initiativtagare till. Det är emellertid inte det enda som Mitri Raheb gör som går på tvärs mot vad många människor vill ta emot. Mitri Raheb är också en driven skribent och författare till inte mindre än sexton böcker. Flera är inlägg i den akademiska diskussion som försöker att förstå det som sker i Palestina med Israel som ockupationsmakt. Raheb företräder ovanliga perspektiv. Han bygger på den franska historiska Annales-skolan med inriktningen att se historien i sin långsträckthet, longue durée. Det vanliga är de korta perspektiven, särskilt i statsvetenskapen, kanske som mest hundra år. Raheb har utvecklat ett imperiekritiskt tänkande som ser den nuvarande staten Israel bara som en i raden av landets kolonisatörer och imperiebyggare. Det är perspektiv som belyser hur människor i dessa trakter ständigt fått förhålla sig till övermakten. Ja, Raheb går så långt att han menar att stora delar av Bibeln är skrivna som ett svar på denna situation under ockupation och imperium. Bara så blir en stor del av berättelserna begripliga. Raheb utvecklar därmed ett palestinskt narrativ om landet och ser sig som tillhörig landets ursprungsbefolkning. Det är ett alternativ till den koloniala myten om ett land utan folk till ett folk utan land. Det är också ett alternativ till den kristna sionism som ofta likställer den moderna staten Israel med det bibliska Israel och ser kontinuitet där Mitri Raheb i stället ser kontinuitet mellan de förtryckta palestinierna och den befolkning som ständigt ockuperats och som  utgör landets kontinuitet oavsett vilket språk eller vilken religiös tradition människorna omfattat. Mitri Raheb är en röst som många försöker tysta därför att han har en alternativ berättelse. Han använder den rätt till självbestämmande som folkrätten garanterar genom att ta sig rätten att berätta sitt folks berättelse med ett självständigt palestinskt narrativ.

Utvecklingen i Israel och Palestina skänker för närvarande inga förhoppningar, men Gideon Levy och Mitri Raheb bygger framtiden med sina livsverk. De ger sitt helhjärtade stöd till främst människorna i detta landområde, men även till ett fritt Palestina, till ett framtida Israel som försvarar rätt och rättfärdighet, som blir en fristad för förföljda flyktingar. De är på sätt och vis Israels bästa vänner för de bygger på en hållbar framtid för Israel och Palestina. Hur den kommer att se ut det vet vi inte. Men vi vet att ingen orättfärdighet kan pågå för evigt. Hur lång tid det kommer att ta kommer till stor del att bero på omvärldens respons. Det allt hårdare klimatet i Israel med växande frustration och kanske även desperation i Palestina gör att många varningsklockor ringer. Både Gideon Levy och Mitri Raheb är övertygade om att omvärlden har en uppgift. De är båda förespråkare av Bojkott, Desinvesteringar och Sanktioner, BDS. Men det är en annan historia.

Anna Karin Hammar

Israel och Palestina ska med folkrätt byggas

Posted on by admin

Två värdiga Olof Palmepristagare har utsetts för Olof Palmes Pris 2015.

De är kyrkoherden, teologen och direktorn Mitri Raheb från Betlehem och journalisten Gideon Levy från Tel Aviv. Tillsammans värnar de livet. Mitri Raheb säger till de palestinska ungdomarna: Vi vill att ni ska leva, inte dö, för Palestina. Gideon Levy skriver avslöjande vittnesbörd om Israels utomrättsliga avrättningar och fäster världens uppmärksamhet på det som Israel förnekar.

Tillsammans utgör de hoppets röster i ett Israel och Palestina som är på stark nedåtlutning. De bidrar med att bygga sanning och rätt och gestaltar hopp i en kolonialistisk situation där det inte finns mycket kvar på marken av folkrättens löfte om ett hem för både judar och palestinier. Protesterna växer därför i världen och rörelsen för Bojkott, desinvesteringar och sanktioner, BDS, har vind i seglen. Ett slut på ockupationen och lika rättigheter för palestinier och israeler ligger bakom rörelsen för BDS. Jewish Voice for Peace gör ett strålande arbete i USA medan BDS i sin begränsade form, dvs begränsningen till  handlingar som annars vore illegala har starkt fäste inom Europeiska unionen.

Det är olagligt att stödja ockupationen och därför är kravet på ursprungsmärkning en grundbult i EU:s arbete. Det kan också vara olagligt att stödja israeliska banker som finansierar bosättningar på ockuperad mark. De norska pensionsfonderna har dragit den slutsatsen och tagit hem sina investeringar från israeliska banker.

Bland de brutala övergrepp som sker av IS och de syriska styrkorna är det lätt att en lågintensiv konflikt som Palestinakonflikten försvinner bland de blodiga övergreppen. För den som likt undertecknad följt Palestinakonflikten sedan 1980-talet ringer emellertid varningsklockorna. Det är fara för liv, inte enbart för hem, också i Palestina och Israel. Och det handlar om det palestinska folkets rätt till sin historia och sin framtid.

I mina artiklar i Svenska Dagbladet har jag hävdat att konflikten med palestinierna eroderar Israel inifrån. I ett sargat Mellanöstern har Israel och Palestina allt att vinna på att ingå en rättvis fred. Med hjälp av BDS, i snävare eller vidare form, kan vi påskynda detta och stärka motivationen att efterleva folkrätten. Land ska med lag byggas. En rättvis fred ska med folkrätt byggas.

 

Anna Karin Hammar

 

Den 4 januari 2016

Posted on by admin

I dag har Sverige och Danmark stängt sina gränser för alla flyktingar som saknar giltiga id-handlingar. Det är en sorgens dag som går mot sitt slut. En dag som kan jämföras med tidigare obegripliga handlingar då Sverige stängde gränserna mot judiska flyktingar och romska flyktingar på väg undan Förintelsens fasor.

Jag har tidigare haft svårt att känslomässigt förstå hur ett demokratiskt samhälle kan förfalla till ett moras av förföljelse och bristande skydd för minoriteter. Nu kryper förståelsen närmare. Vi är inte där, men vi är på väg i den riktningen.

Demokratin måste ständigt få näring från de källor till medmänsklighet och empati som humanismen och trons traditioner rymmer. Så argumenterar Svenska kyrkans ärkebiskop. Jag hoppas att hon gläder sig åt de medmänskliga initiativ som Folkkampanj för asylrätt och många andra nu låter växa fram i vårt land. Kyrkans röst behövs nu för att värna asylrätten och ett Sverige öppet för medmänniskor i nöd. Vi är många som vill bidra. Med frivilligt arbete, med mera pengar, med att skriva psalmer….( jag har mot slutet av förra året översatt en flyktingpsalm, Om…, som finns på Wessmans förlag) och med att låta flyktingarnas berättelser bli hörda. Här har bl.a. Dagens nyheter gjort ett fint arbete.

Slutar denna dag med en gammal psalmstrof:

 

Öster, väster, norr och söder,

korsets armar överbrygga.

Alla äro våra bröder/systrar,

som på jorden bo och bygga…..

 

Ja, kanske de vill bygga en framtid i något av de länder som har korset i sin flagga.

 

#refugeeswelcome

 

Anna Karin Hammar

 

 

Darwin och grabbarna

Posted on by admin

Efter att ha upplevt – bland annat i Skavlan – vilken vurm Richard Dawkins har för Charles Darwin, blev jag lite lockad att läsa mera Darwin och om Darwin. Jag tänkte att gå till grundtexter är aldrig fel. Så i julklapp fick jag Om arternas uppkomst, först utgiven 1859. Även om Charles Darwin nästan helt undviker att tala om människor i denna bok, finns inspirationen från Malthus Om befolkningsfrågan tydligt med som förförståelse. Malthus försöker att förstå svält och människors undergång som naturens sätt att rätta till problem med överbefolkning. Dvs som något naturligt och  i strid med en t ex kristen grundsyn som värnar om fattiga och hungrande som medmänniskor att bryta brödet med. Charles Darwins bok Om arternas uppkomst har också några intressanta underrubriker: Genom naturligt urval eller De bäst utrustade rasernas bestånd i kampen för tillvaron.

Det står en strid om huruvida Darwin själv omfattade Malthus tänkande vad gäller människor redan i sin bok 1859. Att han gör det senare när han 1871 publicerar sin bok Om människans härkomst är mera otvetydigt. Att han delar sin tids framträdande rastänkande är uppenbart.  Nils Uddenberg kämpar i förordet med detta rasistiska arv och menar att rasismen är äldre än Darwin. Jag tycker att Uddenberg tar lite för lättvindigt på den saken. Det naturliga urvalet som i människans kontext legitimerar våldförandet på andra människor är i europeisk historia ingenting som man kan gå förbi. Steget till Förintelsen är kort och går via legitimering av andra människors förtryck och utsatthet genom rastänkande och den europeiska människans överhöghet, dvs den vite mannens överhöghet.

Göran Rosenberg har nu tipsat mig om Marilynne Robinson, amerikansk författare och filosof/teolog, som skrivit en berömd essä om Darwinism. Jag återkommer i ärendet när jag läst hela essän – inledningen finns tillgänglig på nätet. Men bara genom dagens läsningar framträder en begynnande insikt. Det som står på spel i mötet med Darwin och grabbarna, Dawkins och andra, är inte Guds existens utan människans värdighet. Inte om Gud är sann utan om sanning värnar ett okränkbart människovärde eller ej. Det är den kristna trons människosyn som står på spel. Inte Guds existens utan den utsatta, kreativa och sårbara medmänniskans existens. Sven Lindqvist som inte skräder orden i Utrota varenda jävel uttrycker det pregnant: ”Efter Darwin blev det smart att rycka på axlarna åt folkmord. Om man blev upprörd, visade man bara sin obildning. Protesterade gjorde några gamla stötar, som inte förmått hänga med i de naturvetenskapliga framstegen” (s. 186).

Det är spännande att läsa grundtexter och kommentarer till grundtexter. Min association är att det kanske finns en långt djupare europeisk kamp mellan bestridandet av människans värde och bejakandet av människans värde. Att vi idag vill värna hela skapelsen gör inte den kampen mindre framträdande. Det är skillnad på att anordna språkcafé för flyktingar och att sätta eld på tilltänkta asylboenden. Denna skillnad ska inte slätas över och den framstår i en skarpare tydlighet efter mötet med Darwin och grabbarna.

 

Anna Karin Hammar

 

Religionerna vs. HBTQ

Posted on by admin

I dag på Annandag Jul är det martyrernas stora dag. I den kristna kyrkan ihågkoms kristna bröder och systrar som ger sina liv för sin tro. Det är fler i dag än på mycket länge. I Irak, i Syrien, i olika länder i världen, dör människor av hatbrott för att de är kristna. Våldsverkarna har även andra grupper i sikte. Lika lite som att glömma de kristna som dör ska vi glömma att fler muslimer dödats av muslimer än någon annan grupp, även om de extremistiska grupperna Boko Haram och Daesch kanske inte förtjänar att kallas muslimer.

Även många HBTQ-personer dör för vem de är och inte för vad de har gjort. Här är hatbrotten också mycket oroande eftersom de ofta utförs med landets lagstiftning i ryggen. Därför vill jag denna Annandag Jul särskilt komma ihåg de muslimska länder som är gay-vänliga: Mali, Jordanien, Turkiet, Indonesien och Albanien. Särskilt Turkiet är intressant eftersom den vänliga inställningen till HBTQ-personer går tillbaka till det Ottomanska riket år 1858! Även Indonesien är spännande eftersom det är det största muslimska landet i världen och i Asien. Här finns ingen förföljelse av homosexuella till skillnad från grannländerna Singapore och Malaysia. Vad är skillnaden? Bland annat att Indonesien inte koloniserats av Storbritannien…

Snart kommer en viktig skrift att ges ut av Svenska kyrkan som ett resultat av en interreligiös dialog under Teologifestivalen på temat Human sexuality and Human dignity. Det är de abrahamitiska traditionerna judendom, kristendom och islam som redovisar sina resurser för att bejaka HBTQ med integritet och kontinuitet. En liknande satsning kommer att göras med dharma-traditionerna under det kommande året, dvs med buddhismen, hinduismen, sikhismen och jainismen.

Anna Karin Hammar

Pepparkakor och nåd

Posted on by admin

I år tänkte jag lustfyllt: nu ska jag prova farmors pepparkaksrecept som var så omhuldat i de prästgårdar där jag växte upp. Hade nogsamt undvikit det under många år, och nu i år förstod jag igen vad det var. Pepparkaksbak får mig att känna mig usel. Det vill sig liksom inte riktigt bra för mig. Antingen blir degen för lös eller så för tjock när jag kavlar ut den. Jag konsulterar än den ena och än den andra experten, men det vill sig liksom inte riktigt. Det är en hemsk känsla, som får mig att känna mig mycket misslyckad i världen.

Så förstår jag att många  människor kan känna sig av olika anledningar i livet. Vi räcker ibland inte riktigt till för livets projekt. Det är då det lilla ordet nåd knackar på dörren. Min nåd är dig nog, ty kraften fullkomnas i svaghet. Mitt i min otillräcklighet möter Gud med sin kärlek. Anna Karin, glöm aldrig att du är älskad, viskar det lilla Jesusbarnet som gömmer sig i krubban i väntan på julen. Kom ihåg att du är älskad. Så för vi viskningen vidare. In i våra innersta skrymslen. Ut i världen. Ja, ut i hela Skapelsen, som svarar med oss på livets innersta kallelse: att lovsjunga Gud. När bomberna slutar falla och människorna kan dra en suck av lättnad, då går det en händelsk hallelujakör genom skapelsen. Kanske får vi uppleva det snart i Syrien. I Sydsudan. I Afghanistan. Att den kraft som fullbordas i övergrepp och övermakt, faller till marken. Att den kraft som fullbordas i svaghet och delad sårbarhet reses på fötter.

Min nåd är dig nog, för kraften fullkomnas i svaghet. Eller som Paulus låter dialogen med vår Herre numera uttryckas: Min nåd är allt du behöver. – Ja, i svagheten blir kraften störst ( 2 Korintierbrevet 12:9 ).

Anna Karin Hammar