I den ännu dunkla kyrkan ljuder påskropet: Kristus är uppstånden! Mäktigt kommer svaret: Ja, han är sannerligen uppstånden! Ljuset sprider sig i den gamla kyrkan, som när snötäcket smälter och vintergäcken tittar fram och tar alltmera plats i dungen utanför.

Världens lidande pågår med stor intensitet. Själv är jag något mera medveten om situationen i Sydsudan, i Palestina i Gaza och i en ung cancersjuk persons liv, som inte önskar annat än att få möta Jesus, helt och fullt. Jag blir del av ett rop om barmhärtighet, om rättvisa, om en ny början och ett avslutat lidande. Påsknattens Kristusrop ersätter inte Långfredagens övergivenhetsrop – Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig. Snarare ljuder det med allt större tydlighet, som om själva hörseln påverkats.

Så är det. I varje situation finns en inbjudan att följa den uppståndne Kristus. Det är en inbjudan som ser lite olika ut beroende på i vilken situation vi befinner oss. En inbjudan att välja livet i dödens värld.  Att ta emot nästa andetag. Att låta lindra smärtan och förtvivlan. Att låta vintertäcket i det egna hjärtat smälta. Att ta emot glädjen och samhörigheten. Att be och arbeta för islossning och vårsmältning i världens otaliga konflikter.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan,

och förstånd att inse skillnaden.

 

Anna Karin Hammar