Kategori: Solidaritet

Fredspräst från Betlehem och Israels samvete

Posted on by admin

 

I dag den 29 januari 2016 delas Olof Palmepriset ut till Mitri Raheb, Palestina, och Gideon Levy, Israel, i riksdagens andrakammarsal i Stockholm. Pristagarna utmanar och är omstridda även om Raheb ofta kallas fredsprästen från Betlehem och Levy Israels samvete. I denna blogg ska jag försöka analysera varför de väcker motstånd och ibland upprörda känslor. En del av tankegångarna är mera självklara, medan andra kan väcka förvåning.

Min tes är denna : Gideon Levy, journalist på Haaretz, och Mitri Raheb, kyrkoherde i den lutherska kyrkan, avslöjar båda något som många inte vill se eller höra. Därav den ibland starka kritiken.

Levy har den otacksamma uppgiften att berätta vad hans egen regering gör för övergrepp. Det är lättare att stämma in i hyllningskören av det som Israel gör bra. Till exempel medicinsk forskning, teknisk utveckling och avancerad IT-förmåga. Framgångssagan för många av de familjer och släkter som tidigare led det europeiska folkmordets fasor är något som alla med en gnutta inlevelseförmåga kan unna ättlingarna från det antijudiska och antisemitiska Europa. Därför är det känsligt att kritisera Israel, särskilt i Europa. Det är känsligt att kritisera Israel också i Israel. Att staten Israel vilar på en tragik som också handlar om utsattheten hos den lokala befolkningen, palestinierna, som till viss del fördrevs, är det inte många som vill se. Nakba, katastrofen för palestinierna, benämns befrielsekriget eller frihetskriget i den israeliska tongivande diskursen. Kriget kring 1948 ledde till att nära en miljon palestinier fördrevs och att 418 byar och städer förstördes. Palestinier blev ett flyktingfolk i världen. Och med denna status har de också erkänts Förenta nationernas rätt att återvända. Gideon Levy står i samklang med de nya israeliska historiker som försöker att låta denna berättelse träda fram. Framträdande bland dem är Benny Morris, Ilan Pappé med flera. Men det är inte många som vill erkänna denna historia av förtryck och fördrivning. Framför allt inte att den fortsatt och fortsätter ännu i denna dag, då alltmera mark läggs till den israeliska staten medan tusentals av de palestinska olivträden dras upp med rötterna. Den israeliska kolonialistiska politiken går tvärs emot de heliga skrifterna, som i kristen och inte minst judisk tradition värnar trädens rätt att leva och att inte skadas, även om du belägrar (ockuperar) en stad. Femte Moseboks kapitel 20 förbjuder förstörelsen av fruktträd och andra träd så starkt att den berömde rabbinen Maimonides menade att detta bud gällde utan undantag på alla platser och i alla tider. Gideon Levy vittnar inte bara om mark som beslagtas, träd och hus som tillintetgörs. Levy vittnar också om vad som sker med människorna. Om hur palestinskt liv väger lättare i rättvisans vågskål än israeliskt. Om hur Israels politik sker på bekostnad av ett annat folks fred och frihet. Det är många som inte vill se. Alltför många.

Vad är det då människor inte vill se eller höra av det som Mitri Raheb ger sitt liv och engagemang för att tydliggöra? Jag tror att det främst handlar om två ting. Mitri Raheb har upptäckt att ungdomar som skapar ett konstverk, en film, en berättelse, är mera effektiva än ungdomar med stenar eller knivar i händerna. Mitri Raheb främjar en livets kultur och därför är han så långt bort från bilden av terroristen som ringaktar sitt eget och andras liv som man någonsin kan komma. Mitri Raheb bygger, omgiven i Betlehem på tre sidor av den illegala muren, en fredskultur som når långt över stadens inspärrningar. Med kultur som motstånd mot kolonialism och ockupation når han oändligt mycket längre än vad de som understödjer direkt våld gör. Det är därför som han ofta kallas fredsprästen i Betlehem. Han bygger en fredens kultur med hjälp av konstnärliga institutioner som han varit initiativtagare till. Det är emellertid inte det enda som Mitri Raheb gör som går på tvärs mot vad många människor vill ta emot. Mitri Raheb är också en driven skribent och författare till inte mindre än sexton böcker. Flera är inlägg i den akademiska diskussion som försöker att förstå det som sker i Palestina med Israel som ockupationsmakt. Raheb företräder ovanliga perspektiv. Han bygger på den franska historiska Annales-skolan med inriktningen att se historien i sin långsträckthet, longue durée. Det vanliga är de korta perspektiven, särskilt i statsvetenskapen, kanske som mest hundra år. Raheb har utvecklat ett imperiekritiskt tänkande som ser den nuvarande staten Israel bara som en i raden av landets kolonisatörer och imperiebyggare. Det är perspektiv som belyser hur människor i dessa trakter ständigt fått förhålla sig till övermakten. Ja, Raheb går så långt att han menar att stora delar av Bibeln är skrivna som ett svar på denna situation under ockupation och imperium. Bara så blir en stor del av berättelserna begripliga. Raheb utvecklar därmed ett palestinskt narrativ om landet och ser sig som tillhörig landets ursprungsbefolkning. Det är ett alternativ till den koloniala myten om ett land utan folk till ett folk utan land. Det är också ett alternativ till den kristna sionism som ofta likställer den moderna staten Israel med det bibliska Israel och ser kontinuitet där Mitri Raheb i stället ser kontinuitet mellan de förtryckta palestinierna och den befolkning som ständigt ockuperats och som  utgör landets kontinuitet oavsett vilket språk eller vilken religiös tradition människorna omfattat. Mitri Raheb är en röst som många försöker tysta därför att han har en alternativ berättelse. Han använder den rätt till självbestämmande som folkrätten garanterar genom att ta sig rätten att berätta sitt folks berättelse med ett självständigt palestinskt narrativ.

Utvecklingen i Israel och Palestina skänker för närvarande inga förhoppningar, men Gideon Levy och Mitri Raheb bygger framtiden med sina livsverk. De ger sitt helhjärtade stöd till främst människorna i detta landområde, men även till ett fritt Palestina, till ett framtida Israel som försvarar rätt och rättfärdighet, som blir en fristad för förföljda flyktingar. De är på sätt och vis Israels bästa vänner för de bygger på en hållbar framtid för Israel och Palestina. Hur den kommer att se ut det vet vi inte. Men vi vet att ingen orättfärdighet kan pågå för evigt. Hur lång tid det kommer att ta kommer till stor del att bero på omvärldens respons. Det allt hårdare klimatet i Israel med växande frustration och kanske även desperation i Palestina gör att många varningsklockor ringer. Både Gideon Levy och Mitri Raheb är övertygade om att omvärlden har en uppgift. De är båda förespråkare av Bojkott, Desinvesteringar och Sanktioner, BDS. Men det är en annan historia.

Anna Karin Hammar

Israel och Palestina ska med folkrätt byggas

Posted on by admin

Två värdiga Olof Palmepristagare har utsetts för Olof Palmes Pris 2015.

De är kyrkoherden, teologen och direktorn Mitri Raheb från Betlehem och journalisten Gideon Levy från Tel Aviv. Tillsammans värnar de livet. Mitri Raheb säger till de palestinska ungdomarna: Vi vill att ni ska leva, inte dö, för Palestina. Gideon Levy skriver avslöjande vittnesbörd om Israels utomrättsliga avrättningar och fäster världens uppmärksamhet på det som Israel förnekar.

Tillsammans utgör de hoppets röster i ett Israel och Palestina som är på stark nedåtlutning. De bidrar med att bygga sanning och rätt och gestaltar hopp i en kolonialistisk situation där det inte finns mycket kvar på marken av folkrättens löfte om ett hem för både judar och palestinier. Protesterna växer därför i världen och rörelsen för Bojkott, desinvesteringar och sanktioner, BDS, har vind i seglen. Ett slut på ockupationen och lika rättigheter för palestinier och israeler ligger bakom rörelsen för BDS. Jewish Voice for Peace gör ett strålande arbete i USA medan BDS i sin begränsade form, dvs begränsningen till  handlingar som annars vore illegala har starkt fäste inom Europeiska unionen.

Det är olagligt att stödja ockupationen och därför är kravet på ursprungsmärkning en grundbult i EU:s arbete. Det kan också vara olagligt att stödja israeliska banker som finansierar bosättningar på ockuperad mark. De norska pensionsfonderna har dragit den slutsatsen och tagit hem sina investeringar från israeliska banker.

Bland de brutala övergrepp som sker av IS och de syriska styrkorna är det lätt att en lågintensiv konflikt som Palestinakonflikten försvinner bland de blodiga övergreppen. För den som likt undertecknad följt Palestinakonflikten sedan 1980-talet ringer emellertid varningsklockorna. Det är fara för liv, inte enbart för hem, också i Palestina och Israel. Och det handlar om det palestinska folkets rätt till sin historia och sin framtid.

I mina artiklar i Svenska Dagbladet har jag hävdat att konflikten med palestinierna eroderar Israel inifrån. I ett sargat Mellanöstern har Israel och Palestina allt att vinna på att ingå en rättvis fred. Med hjälp av BDS, i snävare eller vidare form, kan vi påskynda detta och stärka motivationen att efterleva folkrätten. Land ska med lag byggas. En rättvis fred ska med folkrätt byggas.

 

Anna Karin Hammar

 

Den 4 januari 2016

Posted on by admin

I dag har Sverige och Danmark stängt sina gränser för alla flyktingar som saknar giltiga id-handlingar. Det är en sorgens dag som går mot sitt slut. En dag som kan jämföras med tidigare obegripliga handlingar då Sverige stängde gränserna mot judiska flyktingar och romska flyktingar på väg undan Förintelsens fasor.

Jag har tidigare haft svårt att känslomässigt förstå hur ett demokratiskt samhälle kan förfalla till ett moras av förföljelse och bristande skydd för minoriteter. Nu kryper förståelsen närmare. Vi är inte där, men vi är på väg i den riktningen.

Demokratin måste ständigt få näring från de källor till medmänsklighet och empati som humanismen och trons traditioner rymmer. Så argumenterar Svenska kyrkans ärkebiskop. Jag hoppas att hon gläder sig åt de medmänskliga initiativ som Folkkampanj för asylrätt och många andra nu låter växa fram i vårt land. Kyrkans röst behövs nu för att värna asylrätten och ett Sverige öppet för medmänniskor i nöd. Vi är många som vill bidra. Med frivilligt arbete, med mera pengar, med att skriva psalmer….( jag har mot slutet av förra året översatt en flyktingpsalm, Om…, som finns på Wessmans förlag) och med att låta flyktingarnas berättelser bli hörda. Här har bl.a. Dagens nyheter gjort ett fint arbete.

Slutar denna dag med en gammal psalmstrof:

 

Öster, väster, norr och söder,

korsets armar överbrygga.

Alla äro våra bröder/systrar,

som på jorden bo och bygga…..

 

Ja, kanske de vill bygga en framtid i något av de länder som har korset i sin flagga.

 

#refugeeswelcome

 

Anna Karin Hammar

 

 

Darwin och grabbarna

Posted on by admin

Efter att ha upplevt – bland annat i Skavlan – vilken vurm Richard Dawkins har för Charles Darwin, blev jag lite lockad att läsa mera Darwin och om Darwin. Jag tänkte att gå till grundtexter är aldrig fel. Så i julklapp fick jag Om arternas uppkomst, först utgiven 1859. Även om Charles Darwin nästan helt undviker att tala om människor i denna bok, finns inspirationen från Malthus Om befolkningsfrågan tydligt med som förförståelse. Malthus försöker att förstå svält och människors undergång som naturens sätt att rätta till problem med överbefolkning. Dvs som något naturligt och  i strid med en t ex kristen grundsyn som värnar om fattiga och hungrande som medmänniskor att bryta brödet med. Charles Darwins bok Om arternas uppkomst har också några intressanta underrubriker: Genom naturligt urval eller De bäst utrustade rasernas bestånd i kampen för tillvaron.

Det står en strid om huruvida Darwin själv omfattade Malthus tänkande vad gäller människor redan i sin bok 1859. Att han gör det senare när han 1871 publicerar sin bok Om människans härkomst är mera otvetydigt. Att han delar sin tids framträdande rastänkande är uppenbart.  Nils Uddenberg kämpar i förordet med detta rasistiska arv och menar att rasismen är äldre än Darwin. Jag tycker att Uddenberg tar lite för lättvindigt på den saken. Det naturliga urvalet som i människans kontext legitimerar våldförandet på andra människor är i europeisk historia ingenting som man kan gå förbi. Steget till Förintelsen är kort och går via legitimering av andra människors förtryck och utsatthet genom rastänkande och den europeiska människans överhöghet, dvs den vite mannens överhöghet.

Göran Rosenberg har nu tipsat mig om Marilynne Robinson, amerikansk författare och filosof/teolog, som skrivit en berömd essä om Darwinism. Jag återkommer i ärendet när jag läst hela essän – inledningen finns tillgänglig på nätet. Men bara genom dagens läsningar framträder en begynnande insikt. Det som står på spel i mötet med Darwin och grabbarna, Dawkins och andra, är inte Guds existens utan människans värdighet. Inte om Gud är sann utan om sanning värnar ett okränkbart människovärde eller ej. Det är den kristna trons människosyn som står på spel. Inte Guds existens utan den utsatta, kreativa och sårbara medmänniskans existens. Sven Lindqvist som inte skräder orden i Utrota varenda jävel uttrycker det pregnant: ”Efter Darwin blev det smart att rycka på axlarna åt folkmord. Om man blev upprörd, visade man bara sin obildning. Protesterade gjorde några gamla stötar, som inte förmått hänga med i de naturvetenskapliga framstegen” (s. 186).

Det är spännande att läsa grundtexter och kommentarer till grundtexter. Min association är att det kanske finns en långt djupare europeisk kamp mellan bestridandet av människans värde och bejakandet av människans värde. Att vi idag vill värna hela skapelsen gör inte den kampen mindre framträdande. Det är skillnad på att anordna språkcafé för flyktingar och att sätta eld på tilltänkta asylboenden. Denna skillnad ska inte slätas över och den framstår i en skarpare tydlighet efter mötet med Darwin och grabbarna.

 

Anna Karin Hammar

 

Pepparkakor och nåd

Posted on by admin

I år tänkte jag lustfyllt: nu ska jag prova farmors pepparkaksrecept som var så omhuldat i de prästgårdar där jag växte upp. Hade nogsamt undvikit det under många år, och nu i år förstod jag igen vad det var. Pepparkaksbak får mig att känna mig usel. Det vill sig liksom inte riktigt bra för mig. Antingen blir degen för lös eller så för tjock när jag kavlar ut den. Jag konsulterar än den ena och än den andra experten, men det vill sig liksom inte riktigt. Det är en hemsk känsla, som får mig att känna mig mycket misslyckad i världen.

Så förstår jag att många  människor kan känna sig av olika anledningar i livet. Vi räcker ibland inte riktigt till för livets projekt. Det är då det lilla ordet nåd knackar på dörren. Min nåd är dig nog, ty kraften fullkomnas i svaghet. Mitt i min otillräcklighet möter Gud med sin kärlek. Anna Karin, glöm aldrig att du är älskad, viskar det lilla Jesusbarnet som gömmer sig i krubban i väntan på julen. Kom ihåg att du är älskad. Så för vi viskningen vidare. In i våra innersta skrymslen. Ut i världen. Ja, ut i hela Skapelsen, som svarar med oss på livets innersta kallelse: att lovsjunga Gud. När bomberna slutar falla och människorna kan dra en suck av lättnad, då går det en händelsk hallelujakör genom skapelsen. Kanske får vi uppleva det snart i Syrien. I Sydsudan. I Afghanistan. Att den kraft som fullbordas i övergrepp och övermakt, faller till marken. Att den kraft som fullbordas i svaghet och delad sårbarhet reses på fötter.

Min nåd är dig nog, för kraften fullkomnas i svaghet. Eller som Paulus låter dialogen med vår Herre numera uttryckas: Min nåd är allt du behöver. – Ja, i svagheten blir kraften störst ( 2 Korintierbrevet 12:9 ).

Anna Karin Hammar

 

 

Öppna Sverige för alla flyktingbarn

Posted on by admin

I kväll tänkte jag med sorg på alla flyktingbarn som får mycket svårare att få det tryggt i Sverige. Och så kom Joe Hills gamla devis för mig, trots ihärdiga nysningar : don’t agonize, organize.

På Joe Hill-platsen 3 i Gävle ligger LO-distriktet för Gävleborg. Tillsammans med Viktor Rasjö börjar jag i morgon för Uppsala stift ett projekt tillsammans – kyrkan och facket – för att försöka öka förståelsen för flyktingars situation och för att minska polariseringen mellan arbetare oroliga för Sveriges framtid och välfärd och våra nya svenskar och asylsökande.

Men jag kände ikväll att det behövs ett mera direkt initiativ för att Öppna Sverige för alla flyktingbarn. Så jag startade en Facebook-grupp med det namnet och med ambitionen att verka över partigränserna för permanenta uppehållstillstånd för alla flyktingbarn, ensamkommande eller med familjer. Johanna Jönsson inom Centerpartiet ger hopp. Min bror Henrik Hammar, mångårig politiker för Moderaterna, ger också hopp. Liksom Jonas Sjöstedt för Vänstern. Hans förslag att Sverige inte skulle betala sin medlemsavgift i EU innan fler EU-länder tar emot flyktingar är intressant. Jag hoppas att det finns många inom mitt eget parti, Socialdemokraterna, som vill skapa hopp. Birgitta Ohlsson hoppas jag på och Cecilia Wikström, från Liberalerna.

Det finns så mycket bra politiker att det vore underligt om Sverige inte skulle kunna samla sig till att erbjuda flyktingbarnen en trygg framtid.

Öppna Sverige för alla flyktingbarn, med eller utan familjer. Välkommen med i Facebook-gruppen och välkommen att påverka dina egna politiker inför de överläggningar som nu kommer att föras.

Anna Karin Hammar

 

Fredens träd har rättvisan som rötter

Posted on by admin

Det är söndag på Island. Solen glittrar i de snöklädda bergssidorna. Solidariteten med terrorns offer är stor. I går kväll var konserthuset Harpa klätt i de franska färgerna. Islänningarna vet att leva med människans och naturens utsatthet. Människan är sårbar inför vulkanernas eld och aska. Flera gånger har folket hotats av undergång. Vid det stora vulkanutbrottet 1783 var askmolnet så intensivt att det påverkade till och med skördarna i Frankrike. Hungersnöden som utbröt påverkade i sin tur den franska revolutionen 1789.

I går sörjde stora delar av världen det som hände i Paris. En dag tidigare i Beirut och många år av sådana upplevelser i Bagdad och stora delar av Irak. Jordaniens kung har kallat det som pågår ett tredje världskrig.

I den kristna traditionen förs profeternas arv vidare. Fredens träd har rättvisan som rötter. Det blir ingen fred i världen utan grundläggande rättvisa och värdighet. Det krig som pågår kan inte vinnas enbart med ett militärt krig. Det måste näras av den rättvisa som vattnar fredens rötter. Och tror jag – en grundläggande respekt för människor andliga och religiösa dimension. De mänskliga rättigheterna talar inte bara om rättigheter utan också om mänsklig värdighet. Att erkänna människors andliga värdighet är ett sätt att bejaka vår mänskliga värdighet.

Jag tror att den franska modellen med stark sekularisering och svårigheter med religiösa uttryck i offentligheten har en svaghet behäftad med att bejaka människans andliga värdighet. Inte för att den brittiska modellen med religiösa enklaver är att föredra, men en värld i det 21. århundradet måste kunna skilja mellan religion som förtryck och religion som emancipation och som förvaltare av det okränkbara människovärdet. Den besuttna kyrkans roll under den franska revolutionen ledde till århundraden av skepticism mot kyrka och religion. Det är dags för världens regeringar att bejaka den mänskliga värdighet som ser i människan och Skapelsen en gåva att förvalta och inte en värld att behärska. Bara så kan vi bygga en värld i fred och frihet. Fredens träd har rättvisan som rötter.

Andens ekonomi

Posted on by admin

Vi hade samtal på jobbet i dag om Kyrkornas världsråds missionsdokument, Tillsammans för livet.

Plötsligt blev allt så tydligt, att medan kyrkans folk och många andra ideella och anställda lämnar vad de har för händer, för att bistå i mottagandet av flyktingar, så finns det något som kan kallas för Andens ordning. Vi har inte kontroll, men jobbar på med medmänsklighet som ledstjärna och inre kompass. I alltsammans blåser den Ande som blåser vart den vill och alltid skapar liv, gemenskap, hopp, medmänsklighet.

Visst blir vi störda i våra bekvämlighetszoner. Det är bra. Ofta har vi byggt för trånga gränser kring vår vision för medmänsklighet. Anden skapar nytt. Fyller den glesbygd som längtar efter liv med nya människor och familjer. Lockar fram det bästa hos oss. Och tröstar oss när vi är trötta och inte förstår hur vi ska kunna ta nästa steg.

Många som är vana vid ordning och reda, långa handläggningstider och långsamma processer får stora utmaningar. Låt oss vara vid gott mod. Det finns en Andens ekonomi som vi kan varsamt upptäcka som en möjlighet till förtröstan att det som sås i kärlek förvandlar kaos till kosmos.

Stöd till tiggarna

Posted on by admin

I Dagens nyheters ledare den 2 november 2015 diskuteras vad som är i de framför allt romska tiggarnas intressen. Argumenten som upprepas mot tiggeri är att det riskerar att permanenta utanförskap och förmedla tiggeriet till nästa generation. Och Sverige kan inte ta ansvar för EU-migranterna, säger DN. Det bör deras hemländer göra.

Mot detta vill jag ställa dels en femklöverstrategi för alla och envar, dels en vision om medborgarskap som kompensation för folkmordet under Förintelsen.

Först femklövern.

  1. Hälsa alltid vänligt
  2. Lägg ofta pengar i tiggarens kopp (det finns forskning som visar att migranternas ekonomiska bidrag till hemländerna ger stort stöd till livet hemma)
  3. Arbeta med organisationer för att möta basala behov i Sverige i samarbete med myndigheter.
  4. Arbeta med organisationer för att möta basala behov i hemländerna (utbildning, hälsa, arbete, bostad)
  5. Stöd romernas politiska representation på alla nivåer, också inom EU.

Så länge Europas romska befolkning inte har basal mänsklig säkerhet behövs politiskt och medmänskligt arbete på alla nivåer. Olika former av stöd bör inte ställas mot varandra om situationen ska förändras inom rimlig tid. Tiggarnas närvaro i vår mitt påskyndar den politiska processen och engagemanget för att förändra deras situation.

Det är därför beklämmande att Dagens nyheter faller för den enkla lösningen – att sopa problemen under mattan och att lämna ansvaret till några av Europas fattigaste länder. Att tillhöra EU kan rimligen inte innebära att enbart ta sig an fördelarna utan också problemen som gemensamma.

Romernas lidanden under Andra världskriget har aldrig kompenserats. Kanske vore den bästa åtgärden att erbjuda dem fullt medborgarskap i alla EU-stater. De skulle kunna bli de första att manifestera ett EU utan gränser. Efter tusen år av umbäranden i Europa är vi alla ansvariga för att de får grundläggande mänsklig säkerhet.