Promotionsfestligheterna vid vinterpromotionen i Uppsala fick för mig ett oväntat huvudbudskap i går kväll. Rector Magnifica, Eva Åkesson, hälsade välkommen till banketten på slottet och inledningstalade med en översikt över olika jubiléer och att universitetet har många anledningar att fira efter många år av ansträngningar och uppoffringar i forskarlivet. Så kom hon till en kungakröning i Uppsala (exakt vilken minns jag inte). Till denna festlighet sparades inte på sekinerna. Vin och öl strömmade ur offentliga fontäner och en riktig kamel hade beställts från främmande land för att förgylla högtiden. Det var bara det att kamelen inte klarade resans strapatser. Den kom fram i ett eländigt skick och dog i hanteringen. Detta hindrade emellertid inte den blivande konungen och medhjälpare att säga att kamelen ska med i processionen, död eller levande. Så kamelen stagades upp med stöttor och försågs med en vagn under sig och deltog som utmattad död i kröningsfirandena.
I sitt tacktal på hedersdoktorernas vägnar fångade förre ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, upp kamelens livsöde på ett oförlikneligt sätt. Det är svårt för mig att återge det fantastiska språkbruket och kompositionen av Rowan Williams briljanta tal, men låt mig försöka att återge kamelens öde. Williams inledde avsnittet med kamelen med det engelska ordspråket att en kamel är en häst som designats av en kommitté och hur fel det yttrandet var, för egentligen är kamelen väldigt väl utrustad för svåra uppgifter. Kamelen kan gå i sand i dagar över vidsträckta öknar och kan överleva med både näring och vätska tack vare sin märkliga konstruktion. Så liknade han själva universitetet vid en kamel som förmår att under olika samhällstider hålla fast vid sin udda uppgift trots att omgivningen kan vara både svår och utmanande. Uppgiften för hedersdoktorerna som för all forskning, menade Williams var att göra livet ännu lite mera svårt med forskningens resultat som väckande av ännu fler komplexa sammanhang och frågor. Så blir universiteten till en plats som kan bidra till kritik bortom fördomar och förenklingar, som kan bidra till livsviktig insikt om och därför respekt för kunskap och kunskapens frukter. En ödmjukhet som samhällsfrukt kunde anas.
För mig som redan i rektorns berättelse gripits av kamelens öde, blev Williams tal till en kamelens uppståndelse. Det var som om hela den orientalism som kostat kamelen livet och skämt ut den som död på Uppsalas gator, nu fick vika för en upprättelse där kamelen inte längre var ett udda inslag i en segeryra över absurd kungamakt utan normen för akademin. Själva kamelen blev till sinnebild för universitetet med sin förmåga att under långa tider motstå kunskapsfientliga öknar och med sin unika utrustning bidra till livsviktig näring i samhället. Inte minst genom att komplicera saker. Så fick också teologerna och teologin sin eloge för en viktig samhällskritisk funktion, kanske udda designad enligt en del, men allt viktigare i vår tid.
Det var alldeles underbart att få vara på fest i denna unika miljö, som slottet och Rikssalen är, med trevliga bordsgrannar och glada och intressanta samtal. Men allra viktigast denna kväll var att få vara med om kamelens uppståndelse och upprättelse.
Anna Karin Hammar