Kategori: Mystik

Merry Christmas

Posted on by admin

This is the night when Jesus Christ was born to the world. The wisest of Bethlehem midwifes helped Mary to deliver the firstborn of Creation to the stable and the community of Mary, Josef and the donkey, and maybe some other animals and one little girl, keen to help and do what was best for the new baby and the new mother.

When the God of Universe becomes the child of Mary, Cosmos is exploding with joy and the angels sing so loud that the shepherds of Beit Sahour can hear and understand.

The world has received a new center. What ever you do to one of these children, you do to me. What is good for children is good for the world. So the Universe explodes in a self revelation of what really matters in life. Care for the vulnerable child among us and within us.

What gifts can we give to the children today?

The children I know are not only looking for presents, they are looking for us to stop doing things. So that they can enjoy the Earth when they are old. They expect us to do away with all fossile dependency, to do away with the murderous arms industry, to do away with at least half of our shopping list.

Start enjoying the community of the world’s children in simplicity in life style, in richness of friendship with humans and animals, in abundance of love and care, justice and Peace.

So let us celebrate this Holy Night.

Anna Karin Hammar

Franciskus – ett helgon för vår tid

Posted on by admin

I dagarna har jag känt tacksamhet över det väldiga sammanhang som den kristna kyrkan är med alla sina profeter, helgon, teologer och gemenskaper som sjuder av liv under ofta arma förutsättningar. Min egen ögonöppnare var ett besök i slummen i Kuala Lumpur på 70-talet, då jag förstod vad diakonernas insatser betydde och deras envisa fasthållande vid alla människors jämlikhet och människovärde. Så hade också den folkkyrka jag lärt känna på landet i Skåne arbetat. Ingen var för mer än någon annan. Kyrkan var en gemenskap av jämlikar.

Nu har jag fått en idé att börja skriva på bloggen om dessa livgivande sammanhang. Jag håller mig till en början till historien och börjar med några rader om den helige Franciskus av Assisi. Han levde i en tid som liknar vår med stora motsättningar mellan människor. Född som en rikemansson kände han sig kallad att frivilligt ta på sig fattigdom och jämställdhet med de mest förfördelade i samhället. Han kände sig kallad att följa Jesus Kristus in i solidariteten med fattiga medmänniskor och in i en ovanlig gemenskap med djur och fåglar. Han levde den frid som många av oss längtar efter, frid som också är fred, i relationerna till Gud, till allt skapat, till medmänniskan, till sig själv.

Påven Franciskus lät sig inspireras av detta helgon när han valde sitt namn som nyvald påve. I miljöencyklikan Lovad vare du (Laudato Si, finns på engelska på nätet) hänvisar han många gånger till Franciskus av Assisi som ekologins skyddshelgon och de allas förebild som kämpar för välgång för vår skapelse.

Jag citerar påvens ord om hur allt hör samman för helgonet Franciskus:

”Han visar oss hur oskiljaktiga banden är mellan omsorg om naturen, rättvisa för fattiga, samhällsengagemang och inre frid.” (Laudato Si, #10).

Vidare om själva nyckeln till engagemanget: ”Hans gensvar på världen omkring honom var så mycket mer än intellektuell uppskattning eller ekonomisk beräkning: för honom var varje skapelse en syster som förenades med honom genom ömhetens band. Det var därför han kände sig kallad att ge omsorg om allt som existerar.” (Laudato Si, #11).

Meditera gärna över de här båda citaten om Franciskus av Assisi, så skriver jag lite mer en annan dag.

Fred och allt gott!

 

Anna Karin Hammar

Kristus är uppstånden

Posted on by admin

I den ännu dunkla kyrkan ljuder påskropet: Kristus är uppstånden! Mäktigt kommer svaret: Ja, han är sannerligen uppstånden! Ljuset sprider sig i den gamla kyrkan, som när snötäcket smälter och vintergäcken tittar fram och tar alltmera plats i dungen utanför.

Världens lidande pågår med stor intensitet. Själv är jag något mera medveten om situationen i Sydsudan, i Palestina i Gaza och i en ung cancersjuk persons liv, som inte önskar annat än att få möta Jesus, helt och fullt. Jag blir del av ett rop om barmhärtighet, om rättvisa, om en ny början och ett avslutat lidande. Påsknattens Kristusrop ersätter inte Långfredagens övergivenhetsrop – Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig. Snarare ljuder det med allt större tydlighet, som om själva hörseln påverkats.

Så är det. I varje situation finns en inbjudan att följa den uppståndne Kristus. Det är en inbjudan som ser lite olika ut beroende på i vilken situation vi befinner oss. En inbjudan att välja livet i dödens värld.  Att ta emot nästa andetag. Att låta lindra smärtan och förtvivlan. Att låta vintertäcket i det egna hjärtat smälta. Att ta emot glädjen och samhörigheten. Att be och arbeta för islossning och vårsmältning i världens otaliga konflikter.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan,

och förstånd att inse skillnaden.

 

Anna Karin Hammar

 

 

Continue reading ”Kristus är uppstånden” →

Ekologisk examen

Posted on by admin

Ekologisk examen med inspiration från Joseph Carver, SJ
Översatt och bearbetad av Anna Karin Hammar, Svenska kyrkan

Examen, eller en kärleksfull tillbakablick på dagen, är för många en daglig praktik som kan öva upp vår känslighet för livets gåvor och lidanden. I denna ekologiska examen innefattas så väl mina relationer till människor som till hela Skapelsen. Ge några minuters reflektionstid till varje fråga. Gör din återblick på dagen i lugn och ro.

 
Hela Skapelsen återspeglar skönheten och välsignelsen i Guds närvaro. Var blev jag som mest uppmärksam på detta i dag?

 
Kan jag identifiera och precisera hur jag gjorde en medveten ansträngning att visa omsorg om Guds skapelse under denna dag?

 
Vilka glädjeämnen upplever jag när jag minns min omsorg om Skapelsen? Några utmaningar?

Hur kan jag reparera brotten i min relation till hela Skapelsen, i min outtalade känsla av överlägsenhet?

När jag föreställer mig morgondagen, ber jag om nåden att se den inkarnerade Kristus i de levande relationerna i hela Skapelsen.
Avsluta med denna bön av Jesus:

Härligheten som du har gett mig, har jag gett åt dem, så att de må vara ett, såsom vi är ett, jag i dem och du i mig, så att de må bli fullkomligt förenade till ett, så att världen kan tro att du har sänt mig och att du har älskat dem såsom du har älskat mig.

 

 

 

 

Att försonas med döden

Posted on by admin

Nu fladdrar ljuslågorna över landets kyrkogårdar. Allhelgonahelgen går mot sitt slut. Det är en av de finaste helgerna på kyrkoåret enligt min smak. Det var längre tillbaka en helg som jag ofta hälsade på min mor som då var änka. Från ungdomsåren minns jag kyrkokörens fina sång vid korset och rotundan på den då nya kyrkogården i Örkelljunga. Några år var jag själv med i kören och sjöng I himmelen, i himmelen.

Allhelgonahelgen skapade en trygghet i mitt inre som jag kände igen då jag i förgår vandrade i fackeltåg till Öregrunds kyrkogård. Där bland alla ljusen och gravarna kände jag att här skulle jag vilja ha min grav.

Det går kanske inte riktigt att försonas med döden, den är ju trots allt också på något vis en fiende, men jag tror ändå att det var en smak av försoning med döden som jag kände. Att mitt liv ska ta slut, att jag är bara ett av de tusentals vetekorn som faller i jorden och dör.

Om allt går väl, kommer jag också alldeles strax att gå i pension. Också det är ett slags avklädande, att lägga av sig sina yttre attribut och lita till att identiteten bär också när lönearbetet tar slut.

Präst kommer jag att vara så länge jag lever. Har ännu på näthinnan hur min far låg död i kistan i sin finaste kaftan. Även om jag är glad åt att vara präst vill jag inte ligga i kistan i någon kaftan. Nej jag vill ligga i symbolen för min dopdräkt. Den förenar mig inte enbart med ett arbetsliv som luthersk präst utan också med alla människor, hela skapelsen.

Uppenbara för mig ditt dops mysterium – ett enda vatten och en enda mänsklighet, ett enda vatten och en enda gemenskap av liv.

Vad händer oss bortom döden? Det vet jag inte, men jag tror att ljuslågorna på våra gravar visar vägen till en närvaro som fyller universum med lovsång.

Min mor och jag sjöng ofta tillsammans. Min far kunde inte sjunga och inte heller min älskade bonusmormor. Nu tycker jag mig kunna ana också deras lyckliga röster i den stora lovsången i himmelen.

Allhelgonahelgen går mot sitt slut. Det är nåd att leva och nåd att känna att även jag kommer att kunna dö en gång, förr eller senare, allt efter livets omständigheter. Och mitt i allt detta en närvaro i allt som också omsluter allt.

 

Heliga Mysterium,

tack för Din närvaro i allt och alla.

Hjälp oss att upptäcka dig, lägga ned vapnen, och ge världen fred.

Amen.

 

Anna Karin Hammar

Om ignatiansk spiritualitet

Posted on by admin

Jag har i veckan varit med om att leda avslutningen av en fem terminer lång utbildning i andlig vägledning i ignatiansk anda. Många deltagare har berättat om hur utbildningsresan har förändrat deras liv.  Missmodiga präster har förvandlats till förtröstande präster. Diakoner som tvivlat på meningen i sin tjänst har med förnyad energi gått in i sin kallelse. Kanske sammanfattade en deltagare det allra mest pregnant: jag har rört mig från att tala om Gud till att tala med Gud.

Den ignatianska andligheten hämtar sin inspiration från Ignatius av Loyola. Han var, liksom Freud långt senare, uppmärksam på människans rörelser i sitt inre och detta redan på 1500-talet. Tidigt lade han märke till vad som gav honom verklig tröst. Han erfor lite förenklat Guds närvaro som tröstens närvaro och skilde den från misströstan, tvivlet på Guds närhet och livets meningsfullhet. Inte så få av deltagarna vittnade om att de ofta under stora tider av misströstan gjort en radikal erfarenhet av att Jesus Kristus kommit nära och att de då också fått tillgång till sig själva på ett nytt sätt. Det gömmer sig en paradox här. Överlåtelsen av hela sitt liv till Gud innebär att människan finner sig själv på ett grundläggande sätt. Inför den Treeniga Gudens ansikte blir vi  till som personer och långt mera självständiga subjekt än vad vi kunnat drömma om i vår ensamhet. Vi känner detta tilltal redan i dopet, då vi döps i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och då vårt namn uttalas med kärlek och respekt. Människans identitet knyts till Guds treenighet, skaldar Christina Lövestam. Beroendet av Gud är själva grunden till människans frihet. Det gömmer sig en hemlighet här, som återupptäcks i vår tid.

Den ignatianska spiritualiteten har under de senaste 25-30 åren vuxit fram även inom Svenska kyrkan. Med sin bas i Jesuitordens kallelse, att gå med bud om liv, i tjänst åt Skaparen, över hela världen, har den spritt sig långt utanför den romersk-katolska kyrkan. I dag gör påven Franciskus denna världstillvända spiritualitet känd genom sin förmåga att urskilja väsentligheter från oväsentligheter och genom förkunnelse av Guds barmhärtighet inte bara med ord utan också i handling.

I Svenska kyrkan har bland annat Härnösands stift gjort en banbrytande insats genom gedigna utbildningar och framtagandet av den lilla skriften Andlig vägledning i ignatiansk anda (Verbum). Uppsala stift har följt efter och i den utbildning som i dagarna avslutats har ett unikt ledarteam ansvarat för föreläsningar och träningspass. Jesuiterna i Uppsala har ställt jesuitpatern och lektorn vid Newmaninstitutet, Fredrik Heiding, till förfogande att föreläsa om denna spiritualitets katolska rötter. Sr Diane Reynolds, hemhörig i en katolsk orden från 1200-talet som följt ignatiansk konstitution sedan 1700-talet, Sisters of St Andrew, har med sin rika erfarenhet av att slå följe med människor betytt oerhört mycket. Med mer än tjugo års erfarenhet av att arbeta nära Broder Roger i Taize har hon varit bärare av en ömsint vidsynthet. Susanne Carlsson, prästvigd för Svenska kyrkan och nu Canon i Rochester i Church of England med ansvar för spiritualitet, har med sin dubbla kulturella bakgrund kunnat leda träningen till andliga vägledare med fast hand. Själv har jag varit kaplan och studierektor, med uppgift att också bidra till integrationen av en katolsk spiritualitet i en evangelisk kyrkotradition. Med våra olika personligheter har vi format ett starkt lärarteam som kunnat leva försonad mångfald i praktiken.

Det är med stor tacksamhet jag ser tillbaka på denna sträcka av mitt arbetsliv, 2011-2016, med sammanlagt två omgångar av utbildning. Denna sista sträcka, 2014-2016, har skett i ett mycket uppskattat samarbete med Linköpings stift.

När biskop Ragnar Persenius efter avslutad utbildning  sände ut alla deltagare i tjänst löd samlingsorden så här i Mariakyrkan i Sigtuna:

Vi har samlats för att begrunda vår kallelse.
Vi vet att människan är skapad att lovprisa, vörda och tjäna Gud.
I dopet slog vi följe med Kristus, som vandrar med oss vid vår sida, i vilket landskap vårt liv än befinner sig.
Vi är kallade till ett äventyr, att utforska livets och vänskapens mysterium,
att lovprisa, vörda och tjäna Gud.
Kristus är trofast, I hans namn vill vi be.

Kom Kristus och var mig nära
Kom Kristus och omslut mig med din nåd
Kom Kristus och gör mig fri att ta emot din kärlek och ge den vidare
i din skapelse, i din mänsklighet, i din kyrka.

 

Anna Karin Hammar

 

 

Fastan

Posted on by admin

I går inleddes den kristna fastan med Askonsdagen. Många fick sin panna tecknad med ett kors av aska. Kom ihåg att du är stoft och aska.

Rabbinen Melchior i Köpenhamn uttryckte en gång  att människan alltid borde ha två lappar i sina fickor, en med orden Du skapades nästan till ett gudaväsen, en med just Askonsdagens budskap: kom ihåg att du är stoft och aska.

Samtidigt som bomberna vid Aleppo driver nya hundratusentals människor på flykt är det lätt att känna igen askans realitet. Daesh folkmord, Assaadregimens brutalitet förstärkt av ryska stridsplan, ja världen håller andan inför mötet i dag mellan rysk och amerikansk utrikesminister.

Fastan är en möjlighet att bära fram livets förgänglighet inför Guds kärleksfulla skapande närvaro. Tillsammans med alla flyende och alla förbrytare ges vi en möjlighet att begrunda vår egen flyktighet. Kom ihåg att du är stoft och aska.

I varje andedrag beroende av den stora andning som gör livet på jorden möjligt. I varje andedrag nära den källa till min identitet och mitt människovärde som kallas Guds gåva, Gud själv. I varje andedrag beroende av en delad värld och Guds och människors omsorg.

Fastan är också en möjlighet att stämma in i tusenåriga böner. Låt freden komma och denna världens djävulskap förgå. Och den bön som min gamle prästvigningsbiskop Olle Nivenius lärde mig att alltid be när utryckningsfordonen hördes : Ack Herre fräls, Ack Herre låt väl gå.

Denna fasta vill jag hålla bönen om fred levande.

Låt freden komma och denna världens djävulskap förgå.

Anna Karin Hammar

Vi hör ihop – Domssöndagen 2015

Posted on by admin

En predikoskiss på Domssöndagen
Matteusevangeliet, kapitel 25
1. Om getterna

Något ofta chockerande i Jesu berättarkonst.
Där man väntar sig medkänsla, kommer det ofta något helt annat.
Och där ingen väntar sig något, där lyfts det oerhörda fram.
Liknelsen med punden, den som fick minst brukar en alltid i sagorna bry sig mest om. Jesus gör tvärtom syns det. Den som fick bara en talent, ett pund, och gräver ner det får en riktig avbasning. Och den som hade tio och satte sprätt på dem får mer.

Domssöndag, fåren och getterna.
En vanlig syn vid kvällningen, att fåren skiljs från getterna. För getterna är skörare och saknar underhudsfett och måste därför bo inomhus om natten.
Och så är det ändå de som råkar illa ut i liknelsen.
Varför är Jesus så oväntat hård med den minsta och de skörare?
Det stämmer ju inte med andra bilder, Jesus som kycklingmamman som vill samla alla under sina vingar. Kom till mig ni alla som är trötta och har arbetat mycket…

Jag skulle vilja kalla det en paradoxal intervention, Jesu strategi. Att få offren för sig själva att se sin makt och sina möjligheter. Se vilken makt de själva har att göra gott där medmänskligheten kräver att något görs. Inte vara fega och slippa ta ställning.

De som av rädsla gör ingenting, dem och det i oss utmanar Kristus att komma loss ur, se vårt ansvar och våra möjligheter. Du är inget offer. Du är Guds underbara kreativa avbild med en ström av liv inom dig.
Du har tillgång till flödet av Guds barmhärtighet om du slutar med att krampaktigt hålla kranen stängd.

Domssöndagen är en dom över vår rädslas nej till livet. Vet bättre än att vara rädd för Gud och människor. Älska dem alla.
2. Om Moder Theresa

Vadhelst ni har gjort en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig.

Grannen, tiggaren, flyktingen, medmänniskan – you do that for me. Moder Teresas tecknar 1988 i min kollegas hand inbjudan från Jesus att tjäna fattiga medmänniskor. För varje finger ett ord : you do that for me. Först år senare förstår jag vad det är hon gör.

Moder Teresa levde själv i mörker många år fastän hon bad till Gud och levde i mässans liturgi. Gud svarade inte. Men hon upplevde glädje i mötet med systrarna och mötet med de fattiga. Kanske hade hon inte riktigt modet att ta till sig att det var ett gudsmöte, ett Kristusmöte, som hon upplevde i tjänsten för de fattiga. Vi är så vana många kristna att vi möter Gud i gudstjänsten och sakramenten att vi glömmer bort att det finns andra vägar att möta Gud.
Dels i naturen och den övriga skapelsen, dels i vårt eget innersta och i vår utsatta syster och bror. Vadhelst ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig.

3. Om Kristi närvaro och återkomst

Alfa och Omega. Det är kyrkans tecken för Kristus. Begynnelsen och slutet, A och Ö.
Allting är skapat i Kristus och Kristus bor också i framtiden. Kosmos har sin början och sitt slut i Kristus.
Vi ska se dig som du är.
Låt mig berätta om min upplevelse av Islands Nationalmuseum förra veckan med en grav och skelettet av en kvinna från kanske 800-talet. Hon låg på sidan och vilade så rofyllt. Jag kände en sådan samhörighet med henne. Tryggheten i att vila i Guds famn. Ett hem i kosmos. Samhörighet mellan generationerna. Aldrig förr har jag känt så inför ett skelett i en grav.

Det sägs att elefanterna har ett fantastiskt luktminne. Jag såg en gång en BBC dokumentär om elefanter som gick över stora savanner för att söka sig tillbaka till sina anförvanters döda ben. De kunde känna igen sina släktingar på lukten. I Afrika säger en att någon har minne som en elefant.

Vi har också ett samhörighetsminne, ett sinne att upptäcka, hur vi hör samman i Skapelsen.
En doft av Kristus och Treenig Guds närvaro i världen och i kosmos.
En doft av det vi på djupet delar med varandra, vårt gudomliga ursprung.
I Kristus skapades allt i himlen och på jorden och allting söker sin framtid i Guds minne.

Kristus har ett luktminne som en elefant. Känner vad vi har gjort mot honom i var och en av våra systrar och bröder.
Men vi har också ett luktsinne för Kristi närvaro, en Kristusdoft, som möter oss i varandra och skapelsen, i talgoxen om vintern och koltrasten om våren, vi hör ihop.

Kyrkans sätt att säga detta mera formellt är att säga att SÅSOM DET VAR AV BEGYNNELSEN, NU ÄR OCH SKALL VARA. Vi hör ihop.
Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden.
Såsom det var i begynnelsen, nu är ock skall vara.

Amen

Ingemar Thorin skrev kyrkohistoria

Posted on by admin

Ingemar Thorin skrev kyrkohistoria. I Svenska kyrkan kommer det att finnas ett före och ett efter Ingemar Thorin. Som kyrkoherde i Kirseberg i Malmö och som liturgiskt ansvarig för Lunds stifts kyrkospel bidrog han till gudstjänstlivets förnyelse på ett sätt som gick djupare än nya ord och symboler. Det Ingemar rörde vid och rördes av var själva livsnerven, den förvandlande kraften i tillvaron, Gud själv, som förvandlar våra liv. Inkarnationen och Guds människoblivande var för honom källan till vardagens helighet och djupet i varje möte med mänsklig sårbarhet. Tryggt förankrad i mässans centrum var han befriad från exkluderande gränssättningar. Leken, humorn, smärtan och dramat, allt fick plats.

Mitt första möte med Ingemar skedde redan i skolåldern. Ungdomar från hela stiftet inbjöds till Malmö för att fira verkstadsmässa. Det innebar att vi alla hjälptes åt att förbereda mässan. Några av oss bakade brödet, andra dramatiserade Evangeliet och smyckade kyrkan, samlade människor och situationer att be för, målade altartavlan. Under många år var Ingemar liturgisk ledare för Lunds stifts kyrkospel medan hans dåvarande maka Birgitta Hellerstedt Thorin var konstnärlig ledare. Jag kan när jag vill återkalla klangen av de många klockorna som pinglade under vandringen genom Lund till domkyrkan inför varje kyrkospel. Provocerande, utmanande, som det Evangelium som kallar oss ut ur varje uns av likgiltighet. Konstnärer och författare inspirerades av Ingemar och Birgitta. Arne H Lindgrens psalmer växte fram i gemenskapen kring dem.

Lika oförglömliga är de julböner i Lunds domkyrka där Ingemar predikade och till alla barns och vuxnas förtjusning fick Domkyrkan att genljuda av fårens bräkande och åsnans skri. Vi var ett med skapelsen där i julhemligheten.

Jag tror att Ingemar Thorin i historiens ljus kommer att framstå som lika nydanande som fader Gunnar. Det är bara att hoppas att det träder fram nya krönikörer som förmår att skildra de banbrytande skeenden som ännu ligger strax bortom kröken.

Ingemar begravs den 13 november i Oslo, där han de senaste åren bott med sin hustru Lise Vislie, och nu senast på Stadsmissionens hem för äldre. En minnesstund kommer samma dag att hållas i Lunds domkyrka.

Allhelgonahelgen 2015

Posted on by admin

I morse dog prästen Ingemar Thorin. Det är med sorg och saknad jag skriver detta på trappan till Alla Helgons dag. Med Ingemar dog en generation av präster som vitaliserat Svenska kyrkan på ett fantastiskt sätt. Genom kyrkospel och drama, genom liturgisk lek på stort allvar, alltid med mässan i centrum, öppen för alla.
Jag kommer att skriva mer om Ingemar de närmaste dagarna.
Ikväll vill jag bara dela sorgen.