Denna juldag nås jag av många olika budskap. Påven Franciskus har hållit sitt tal till staden och världen och empatin med världens barn är en röd tråd i talet. Han glömmer inte heller mina särskilda omsorgsländer, Sydsudan, Palestina och Syrien, och inte heller de förföljda rohingyerna i Burma. http://catholicherald.co.uk/news/2017/12/25/pope-franciss-urbi-et-orbi-2017-christmas-message-full-text/

Under midnattsmässan håller påven linjen med omsorgen om flyktingar och migranter, finns det plats för dem i härbärget? Den heliga familjen uppenbarar alla migranters och flyktingars livssituation. Samma budskap återfinns i ärkebiskop Antjes julbön. https://www.svenskakyrkan.se/nyheter/predikan-vid-julbon 

Men det finns andra röster. Krav på ordning och reda. Att bry sig om de egna medborgarna, den egna gruppen. Ja, på ledarplats i GP har skaran för godhetens mottagande krympt till den egna familjen, de nära och kära.

Det är helt uppenbart att vi lever i en tid då kristna värderingar inte står oemotsagda. Inte heller det enda goda som kom ut ur det Andra världskriget, förklaringen om de mänskliga rättigheterna, håller ställningarna, utan ifrågasätts.

Gäller det etiska kravet alla som är i behov, eller gäller det enbart min närmaste familj? Konfirmationsprästen som ställde frågan till konfirmanden om vem som var hens nästa fick svaret : alla människor. Då replikerade prästen : stackars dig. Många fromma människor har försökt att leva som om just deras omsorg behövdes för alla människor och de har ofta tänjt sina egna gränser långt bortom det hälsosamma för en människas liv. Inte sällan har det varit kvinnor som sträckt sig själva utöver sina gränser eller tvingats av New Public Management som pressat all luft för omsorg och medmänsklighet ut ur olika organisationsformer. I det katolska tänkandet finns en användbar term i detta sammanhang. Subsidiaritet. Beslut ska fattas och utövas på lägsta möjliga men också på effektivast nivå. Den katolska socialläran inser att individers ansvarstagande inte räcker till  ensamma på familjenivå utan att det behövs andra ansvarsnivåer i sökandet efter det gemensamma bästa eller det gemensamma goda för ett samhälle och en gemenskap. Politik söker stadens bästa. Även i politiken liksom i företagen och institutionerna är det individer som är aktörer, men de är det på en annan spelplan än familjen. Också här behöver människor varsna godheten som möjlig politik och policy, som organisationskultur. En godhet som stannar vid den egna kretsen kan snabbt urholka den politiska insikt som säger att en värld och ett samhälle som är bra för alla, är också bra för de mina. Just nu har en av mina nära behövt mycket vård. Då påminns jag förutom om livets skörhet också om betydelsen av att leva i ett samhälle där politiker ännu i viss utsträckning strävar efter det gemensamma goda. När påven Franciskus och ärkebiskop Antje lockar oss att söka vidga omsorgskretsen och det gemensamma bästa eller goda till världens flyktingar gör de bara vad Jesus lär dem. Den som ger den som behöver den omsorg som behövs är i sanning den människans medmänniska. I dessa frågor kan de enskilda initiativen i församlingar och lokala orter bara samspela väl med en politik som skapar förutsättningar för fler att komma in i omsorgskretsen. Det bröd som bryts räcker till fler.

Kravet på godhet är maximalt. Godheten ska gälla alla. Ansvaret ska tas på rätt nivå, en politisk konstart som av våra vänner katolikerna kallas subsidiaritet.

Gåvan av godhet är också maximal. En slösande, generös Gud vars godhet genomströmmar allt. Som älskar var och en av oss med en ofattbar kärlek och vars vision är en jättekör av alla folk på jorden som hittar sina stämmor och kan bygga fantastiska klanger tillsammans. God Jul och God fortsättning!

 

Anna Karin Hammar