Statsminister Stefan Löfven har i dagarna slagit vakt om den svenska modellen och det gröna folkhemmet. Egentligen tror jag att det är en vision inte bara för Sverige utan för världen. Men låt oss för tillfället begränsa oss till Europa.

Det är uppenbart att krigen i Syrien och Irak, oroligheterna i Afghanistan och Somalia, med flera länder i världen, förorsakar att några söker asyl och en bättre framtid i Europa. Fler flyktingar har kommit som asylsökande än på mycket lång tid. Många av glesbygdens orter i Sverige fylls nu av nya människor som söker framtid och integration. Ett fantastiskt arbete görs av diakoner, enskilda volontärer, föreningar och församlingar, i att bistå med basal gemenskap, introduktion in i det svenska samhället och en känsla av samhörighet. Trots dessa många framgångsberättelser handlar den stora europeiska berättelsen mera om påfrestningarna, stängda gränser, brist på solidaritet och ovilja att ta sitt ansvar för människors behov av välfärd. Den europeiska nationalstaten utmanas i sin identitet och sin förmåga att utöva gästfrihet.

Valet står med några grekiska ord mellan xenofobi och xenofilia, mellan rädsla för den främmande och kärlek till den främmande.

Xenofilia är också namnet på den ikon av Rublev som kallas den gammaltestamentliga Treenigheten. Den framställer besöket av de tre främmande eller de tre änglarna hos Sara och Abraham i Mamres Terebintlund strax vid Hebron. Platsen är i dag tyvärr ett uttryck för djupaste främlingsfientlighet och ockupation i namn av etnisk och religiös överlägsenhet. Apartheid, åtskillnad, är synlig för blotta ögat. Liksom den bibliska berättelsen motsägs av den nutida situationen på marken i Hebron, motsägs den europeiska upplysningens stolta berättelse om frihet, jämlikhet och solidaritet av situationen på många platser i Europa.

Min tro är att Europa är som bäst när de båda berättelserna går hand i hand. Kompletterad med den kärlek till skapelsen som inte fanns med i den franska revolutionen men som genomströmmar en mängd av de bibliska skrifterna.

Det gröna folkhemmet – har det plats för de främmande? Inte om folk får stå för något unket rastänkande eller etnifierat utan just präglas av frihet, jämlikhet och solidaritet. Om folk får betyda att folk är som folk, beredda att bryta brödet med den hungriga och ge de hemlösa husrum. Erkänna den Andra som en like med samma rättigheter och skyldigheter. I ett samhälle som är som starkast, när du är som svagast, som Stefan Löfven brukar säga.

Jag hade en kollega på Kyrkornas världsråd som arbetade med flyktingar, Beth Ferris. Hon tyckte att egentligen borde det vara fri invandring i jordens länder. Kanske skulle det bli kaos ett tag, men så småningom skulle det ordna upp sig. Jag delar i hjärtat hennes känsla. Det är en feministisk hållning sjösatt av Virginia Woolf : women have no country, the world is their country. Med mitt förnuft tror jag att det blir alltför kaotiskt. Men hjärtats känsla gör att jag tänker hålla ögonen på hur statsminister Stefan Löfven och hela regeringen kommer att definiera folk i det gröna folkhemmet. Det vill till att de beter sig som folk.

 

Anna Karin Hammar