När min mor dog fick jag sjunga henne in till vad jag hoppas är himmelrikets glädje. Hennes sista andetag var lätt och det var som om den tunna hinnan mellan jord och himmel stilla gav vika.

Jag unnar alla att vara med sina nära och kära när de dör av sjukdom eller hög ålder. Det sorgligaste jag kan tänka mig är att få avstå från den närheten, som nu många gör i den pandemi vi lever och många dör i.

Jag skulle vilja föreslå att vi som kan tänder ett ljus i våra hem varje dag och ber för de sjuka, de döende, alla anhöriga och all personal som gör så mycket gott och medmänskligt i denna tid. 

Hemma tänder vi vad som blivit vår förbönsljusstake varje dag kl 15.

Vi ber för de sjuka och deras anhöriga, för personalen, för myndigheterna och regeringen, för alla permitterade och arbetslösa, för människor av god vilja som försöker att bistå i den minst dubbla kris som världen befinner sig i med Covid 19  och klimatkris på en och samma gång. 

Vi ber för alla i Sverige, i hela Europa, i Afrika, i Nordamerika, i Centralamerika och Karibien, i Latinamerika, i Asien och i Pacific. Ja ibland kommer vi ihåg även de smältande isarna i Arktis och Antarktis. Ibland nämner vi vid namn dem som vi känner på olika håll i världen. Och vi ber för oss själva och vår familj och våra familjer, förstås.

Nu är det snart Palmsöndag och vi går med Jesus upp till Jerusalem. Vi vandrar med en lidande mänsklighet i hopp om att ett under ska ske. Undret har många namn. Solidaritet. Samhörighet. Läkedom och helande av världen. Besinning. Omvändelse. Omställning till ett hållbart liv.

Vi som när den drömmen tillsammans med Jesus Kristus kallas kyrka. Vi finns, inte för att vi är bättre eller sämre än någon annan, utan för att mänskligheten aldrig ska glömma denna längtan. Efter att bry oss om varandra och livet. Ända tills vårt sista andetag.

Glad påsk så småningom!

Anna Karin Hammar