Jag har i veckan varit med om att leda avslutningen av en fem terminer lång utbildning i andlig vägledning i ignatiansk anda. Många deltagare har berättat om hur utbildningsresan har förändrat deras liv. Missmodiga präster har förvandlats till förtröstande präster. Diakoner som tvivlat på meningen i sin tjänst har med förnyad energi gått in i sin kallelse. Kanske sammanfattade en deltagare det allra mest pregnant: jag har rört mig från att tala om Gud till att tala med Gud.
Den ignatianska andligheten hämtar sin inspiration från Ignatius av Loyola. Han var, liksom Freud långt senare, uppmärksam på människans rörelser i sitt inre och detta redan på 1500-talet. Tidigt lade han märke till vad som gav honom verklig tröst. Han erfor lite förenklat Guds närvaro som tröstens närvaro och skilde den från misströstan, tvivlet på Guds närhet och livets meningsfullhet. Inte så få av deltagarna vittnade om att de ofta under stora tider av misströstan gjort en radikal erfarenhet av att Jesus Kristus kommit nära och att de då också fått tillgång till sig själva på ett nytt sätt. Det gömmer sig en paradox här. Överlåtelsen av hela sitt liv till Gud innebär att människan finner sig själv på ett grundläggande sätt. Inför den Treeniga Gudens ansikte blir vi till som personer och långt mera självständiga subjekt än vad vi kunnat drömma om i vår ensamhet. Vi känner detta tilltal redan i dopet, då vi döps i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och då vårt namn uttalas med kärlek och respekt. Människans identitet knyts till Guds treenighet, skaldar Christina Lövestam. Beroendet av Gud är själva grunden till människans frihet. Det gömmer sig en hemlighet här, som återupptäcks i vår tid.
Den ignatianska spiritualiteten har under de senaste 25-30 åren vuxit fram även inom Svenska kyrkan. Med sin bas i Jesuitordens kallelse, att gå med bud om liv, i tjänst åt Skaparen, över hela världen, har den spritt sig långt utanför den romersk-katolska kyrkan. I dag gör påven Franciskus denna världstillvända spiritualitet känd genom sin förmåga att urskilja väsentligheter från oväsentligheter och genom förkunnelse av Guds barmhärtighet inte bara med ord utan också i handling.
I Svenska kyrkan har bland annat Härnösands stift gjort en banbrytande insats genom gedigna utbildningar och framtagandet av den lilla skriften Andlig vägledning i ignatiansk anda (Verbum). Uppsala stift har följt efter och i den utbildning som i dagarna avslutats har ett unikt ledarteam ansvarat för föreläsningar och träningspass. Jesuiterna i Uppsala har ställt jesuitpatern och lektorn vid Newmaninstitutet, Fredrik Heiding, till förfogande att föreläsa om denna spiritualitets katolska rötter. Sr Diane Reynolds, hemhörig i en katolsk orden från 1200-talet som följt ignatiansk konstitution sedan 1700-talet, Sisters of St Andrew, har med sin rika erfarenhet av att slå följe med människor betytt oerhört mycket. Med mer än tjugo års erfarenhet av att arbeta nära Broder Roger i Taize har hon varit bärare av en ömsint vidsynthet. Susanne Carlsson, prästvigd för Svenska kyrkan och nu Canon i Rochester i Church of England med ansvar för spiritualitet, har med sin dubbla kulturella bakgrund kunnat leda träningen till andliga vägledare med fast hand. Själv har jag varit kaplan och studierektor, med uppgift att också bidra till integrationen av en katolsk spiritualitet i en evangelisk kyrkotradition. Med våra olika personligheter har vi format ett starkt lärarteam som kunnat leva försonad mångfald i praktiken.
Det är med stor tacksamhet jag ser tillbaka på denna sträcka av mitt arbetsliv, 2011-2016, med sammanlagt två omgångar av utbildning. Denna sista sträcka, 2014-2016, har skett i ett mycket uppskattat samarbete med Linköpings stift.
När biskop Ragnar Persenius efter avslutad utbildning sände ut alla deltagare i tjänst löd samlingsorden så här i Mariakyrkan i Sigtuna:
Vi har samlats för att begrunda vår kallelse.
Vi vet att människan är skapad att lovprisa, vörda och tjäna Gud.
I dopet slog vi följe med Kristus, som vandrar med oss vid vår sida, i vilket landskap vårt liv än befinner sig.
Vi är kallade till ett äventyr, att utforska livets och vänskapens mysterium,
att lovprisa, vörda och tjäna Gud.
Kristus är trofast, I hans namn vill vi be.
Kom Kristus och var mig nära
Kom Kristus och omslut mig med din nåd
Kom Kristus och gör mig fri att ta emot din kärlek och ge den vidare
i din skapelse, i din mänsklighet, i din kyrka.
Anna Karin Hammar