När jag fick högtidstala på Kyrkornas världsråd i Genève om vad jag hade för förhoppningar om Kyrkornas kvinnoårtionde, så uttryckte jag följande: jag hoppas att vi mot slutet av kvinnoårtiondet kommer att lika självklart tala om Gud som hon som han.
Många är har gått och jag sjunger fortfarande en överväldigande mängd psalmer där Gud tilltalas med han. Ibland hade det varit så enkelt att bara byta ut han mot du och vi hade fått ett mera personligt tilltal fritt från genusbestämning. Gud, om Gud är Gud, är mer än allt vad kvinna och man är och samtidigt inte mindre än kvinna, man, queer. Det hade varit så enkelt. Jag gladde mig i veckan åt att statsministern Stefan Löfven använde uttrycket hen. Det kommer från finskan och är ett generiskt pronomen som inkluderar både han och hon och vad mer är.
I går kväll var jag på en fest som för mig slutade i stor tragedi. Jag trodde att jag kom till ett fredat rum, men en text sjöngs från 88öresrevyn 1970 som på olika sätt uppmanade till våld mot kvinnor under anföringsropet Kärringar skall hållas kort. Texten visade att inte ens HasseåTages sammanhang var fria från våld. Att sjunga den på en fest år 2016 var just så chockerande som min reaktion visar. Så kom jag till Lunds domkyrka i dag och sjöng många han om Gud. Då mindes jag min önskan från Genèveåren och min analys av att nedvärderingen av kvinnor har en kulturell förutsättning i odlandet av en helt manlig gudsbild. Om det högsta goda i tillvaron ständigt utesluter kvinnlig benämning så kommer som ett brev på posten nedvärderingen av kvinnor och det kvinnliga. Det finns ett samband mellan vad vår kultur benämner som det högsta goda och kvinnoförtryck.
Förra söndagens kollektcirkulär författat av Gunilla Hallonsten benämnde Gud med både manligt och kvinnligt kön. Det upprör en del. För mig är det själva förutsättningen för att få vara på fest utan texter som Kärringar ska hållas kort. De psalmer i psalmboken som använder kvinnligt språk för Gud är oftast skrivna av Christina Lövestam men min egen översättning Hennes starka vingar bär talar om Anden som Gud och som hon. Det finns många som älskar den psalmen. Psalm 718. Det är kanske ett tecken på en stor bristsjukdom i vår värld och i vår kyrka.
Varje torsdag klär sig människor över hela världen i svart för att uppmärksamma våldet mot kvinnor. Det är ett initiativ av Kyrkornas världsråd. Det är en viktig protest och den behöver kompletteras med ett språk som använder alla kön och bortom kön i tilltalet till den Gud som skapar universum och samtidigt bor i varje människas djup.
Hennes starka vingar bär. Må den psalmen fylla veckan som kommer och vi alla som läser detta ta avstånd från våldet mot kvinnor i hemmet, offentligheten, och i den kulturella livsluften. Vi har ett större arbete framför oss än vad vi kanske tror. Inte förrän handbokskritikerna förstått sambandet mellan språk och våld kan det bli någon ändring. Kanske har vi tagit så mycket för givet under en längre tid. Vi har fått en kvinna som ärkebiskop förvisso. Men inte förrän vi får en Gud som välsignar kvinnor och det kvinnliga i sin egen person får vi den kulturella impuls som kan leda till historiens första likabehandling i det offentliga rummet. Så tror jag och jag tror att Hennes starka vingar bär.
Anna Karin Hanmar