Betlehem och imperiekritik

 

Julens berättelse börjar med ett imperialistiskt påbud signerat av kejsar Augustus. När jag tittade på president Trumps tal igår kväll på på vår TV, kunde jag inte låta bli att tänka på den så kallade Balfour-deklarationen som undertecknades för 100 år sedan när det brittiska imperiet lovade bort Palestina som nationellt hemland åt de europeiska judarna. Trumps tal igår var i högsta grad ännu ett sådant imperialistiskt dekret med sitt erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad. Gång på gång offras vi, det palestinska folket, på den imperialistiska politikens altare. I det avseendet är ingenting nytt för oss palestinier. Det nya är att vi ser den amerikanska administrationen överge internationell lag och isolera sig från den större internationella gemenskapen. Det här är inte bara en besvikelse för mer än en miljard muslimer för vilka Jerusalem är en helig stad, utan också ett slag mot en ännu större kristen gemenskap som hållit fast vid en vision om ett inklusivt Jerusalem, delat av två folk och tre religioner.
Situationen är mycket labil. Idag råder strejk på hela Västbanken och i Gaza. Den lutherska kyrkans college Dar al-Kalima University College är också i strejk, och idag tvingades vi ställa in en planerad konferens. Det palestinska folket befinner sig i sorg – vi sörjer den rättvisa som berövats oss av de politiska makthavarna. Likafullt tror vi inte på Kejsarens makt utan på Kristi makt, Han som föddes i Betlehem under ockupation och korsfästes i Jerusalem av romerska makthavare. De flesta kejsare förde bara med sig blodsutgjutelse, förstörelse och fientlighet till Jerusalem därför att de inte förstod hur man bygger fred. Inget dekret kommer någonsin att hindra oss från att arbeta för en rättvis fred i Jerusalem. Vi kommer att fortsätta att uppfostra nästa generation av kreativa ledare för Jerusalem och att odla hoppet i hela Palestina. Det här är arvet efter Kristus i det här landet, och vi är fast beslutna att hålla det levande.
Vi ber våra vänner att be för oss, för vår personal, våra lärare, elever och deras familjer. Vi ber våra samarbetspartners att höja sina profetiska röster i politiska försvarstal. Vi ber våra understödjare att fortsätta tänka på den lilla staden Betlehem, inte bara på grund av julen utan speciellt nu i tider som dessa.
Rev Dr Mitri Raheb.
(Översatt till svenska av Ulla-Stina Rask)

Fredspräst från Betlehem och Israels samvete

 

I dag den 29 januari 2016 delas Olof Palmepriset ut till Mitri Raheb, Palestina, och Gideon Levy, Israel, i riksdagens andrakammarsal i Stockholm. Pristagarna utmanar och är omstridda även om Raheb ofta kallas fredsprästen från Betlehem och Levy Israels samvete. I denna blogg ska jag försöka analysera varför de väcker motstånd och ibland upprörda känslor. En del av tankegångarna är mera självklara, medan andra kan väcka förvåning.

Min tes är denna : Gideon Levy, journalist på Haaretz, och Mitri Raheb, kyrkoherde i den lutherska kyrkan, avslöjar båda något som många inte vill se eller höra. Därav den ibland starka kritiken.

Levy har den otacksamma uppgiften att berätta vad hans egen regering gör för övergrepp. Det är lättare att stämma in i hyllningskören av det som Israel gör bra. Till exempel medicinsk forskning, teknisk utveckling och avancerad IT-förmåga. Framgångssagan för många av de familjer och släkter som tidigare led det europeiska folkmordets fasor är något som alla med en gnutta inlevelseförmåga kan unna ättlingarna från det antijudiska och antisemitiska Europa. Därför är det känsligt att kritisera Israel, särskilt i Europa. Det är känsligt att kritisera Israel också i Israel. Att staten Israel vilar på en tragik som också handlar om utsattheten hos den lokala befolkningen, palestinierna, som till viss del fördrevs, är det inte många som vill se. Nakba, katastrofen för palestinierna, benämns befrielsekriget eller frihetskriget i den israeliska tongivande diskursen. Kriget kring 1948 ledde till att nära en miljon palestinier fördrevs och att 418 byar och städer förstördes. Palestinier blev ett flyktingfolk i världen. Och med denna status har de också erkänts Förenta nationernas rätt att återvända. Gideon Levy står i samklang med de nya israeliska historiker som försöker att låta denna berättelse träda fram. Framträdande bland dem är Benny Morris, Ilan Pappé med flera. Men det är inte många som vill erkänna denna historia av förtryck och fördrivning. Framför allt inte att den fortsatt och fortsätter ännu i denna dag, då alltmera mark läggs till den israeliska staten medan tusentals av de palestinska olivträden dras upp med rötterna. Den israeliska kolonialistiska politiken går tvärs emot de heliga skrifterna, som i kristen och inte minst judisk tradition värnar trädens rätt att leva och att inte skadas, även om du belägrar (ockuperar) en stad. Femte Moseboks kapitel 20 förbjuder förstörelsen av fruktträd och andra träd så starkt att den berömde rabbinen Maimonides menade att detta bud gällde utan undantag på alla platser och i alla tider. Gideon Levy vittnar inte bara om mark som beslagtas, träd och hus som tillintetgörs. Levy vittnar också om vad som sker med människorna. Om hur palestinskt liv väger lättare i rättvisans vågskål än israeliskt. Om hur Israels politik sker på bekostnad av ett annat folks fred och frihet. Det är många som inte vill se. Alltför många.

Vad är det då människor inte vill se eller höra av det som Mitri Raheb ger sitt liv och engagemang för att tydliggöra? Jag tror att det främst handlar om två ting. Mitri Raheb har upptäckt att ungdomar som skapar ett konstverk, en film, en berättelse, är mera effektiva än ungdomar med stenar eller knivar i händerna. Mitri Raheb främjar en livets kultur och därför är han så långt bort från bilden av terroristen som ringaktar sitt eget och andras liv som man någonsin kan komma. Mitri Raheb bygger, omgiven i Betlehem på tre sidor av den illegala muren, en fredskultur som når långt över stadens inspärrningar. Med kultur som motstånd mot kolonialism och ockupation når han oändligt mycket längre än vad de som understödjer direkt våld gör. Det är därför som han ofta kallas fredsprästen i Betlehem. Han bygger en fredens kultur med hjälp av konstnärliga institutioner som han varit initiativtagare till. Det är emellertid inte det enda som Mitri Raheb gör som går på tvärs mot vad många människor vill ta emot. Mitri Raheb är också en driven skribent och författare till inte mindre än sexton böcker. Flera är inlägg i den akademiska diskussion som försöker att förstå det som sker i Palestina med Israel som ockupationsmakt. Raheb företräder ovanliga perspektiv. Han bygger på den franska historiska Annales-skolan med inriktningen att se historien i sin långsträckthet, longue durée. Det vanliga är de korta perspektiven, särskilt i statsvetenskapen, kanske som mest hundra år. Raheb har utvecklat ett imperiekritiskt tänkande som ser den nuvarande staten Israel bara som en i raden av landets kolonisatörer och imperiebyggare. Det är perspektiv som belyser hur människor i dessa trakter ständigt fått förhålla sig till övermakten. Ja, Raheb går så långt att han menar att stora delar av Bibeln är skrivna som ett svar på denna situation under ockupation och imperium. Bara så blir en stor del av berättelserna begripliga. Raheb utvecklar därmed ett palestinskt narrativ om landet och ser sig som tillhörig landets ursprungsbefolkning. Det är ett alternativ till den koloniala myten om ett land utan folk till ett folk utan land. Det är också ett alternativ till den kristna sionism som ofta likställer den moderna staten Israel med det bibliska Israel och ser kontinuitet där Mitri Raheb i stället ser kontinuitet mellan de förtryckta palestinierna och den befolkning som ständigt ockuperats och som  utgör landets kontinuitet oavsett vilket språk eller vilken religiös tradition människorna omfattat. Mitri Raheb är en röst som många försöker tysta därför att han har en alternativ berättelse. Han använder den rätt till självbestämmande som folkrätten garanterar genom att ta sig rätten att berätta sitt folks berättelse med ett självständigt palestinskt narrativ.

Utvecklingen i Israel och Palestina skänker för närvarande inga förhoppningar, men Gideon Levy och Mitri Raheb bygger framtiden med sina livsverk. De ger sitt helhjärtade stöd till främst människorna i detta landområde, men även till ett fritt Palestina, till ett framtida Israel som försvarar rätt och rättfärdighet, som blir en fristad för förföljda flyktingar. De är på sätt och vis Israels bästa vänner för de bygger på en hållbar framtid för Israel och Palestina. Hur den kommer att se ut det vet vi inte. Men vi vet att ingen orättfärdighet kan pågå för evigt. Hur lång tid det kommer att ta kommer till stor del att bero på omvärldens respons. Det allt hårdare klimatet i Israel med växande frustration och kanske även desperation i Palestina gör att många varningsklockor ringer. Både Gideon Levy och Mitri Raheb är övertygade om att omvärlden har en uppgift. De är båda förespråkare av Bojkott, Desinvesteringar och Sanktioner, BDS. Men det är en annan historia.

Anna Karin Hammar

Israel och Palestina ska med folkrätt byggas

Två värdiga Olof Palmepristagare har utsetts för Olof Palmes Pris 2015.

De är kyrkoherden, teologen och direktorn Mitri Raheb från Betlehem och journalisten Gideon Levy från Tel Aviv. Tillsammans värnar de livet. Mitri Raheb säger till de palestinska ungdomarna: Vi vill att ni ska leva, inte dö, för Palestina. Gideon Levy skriver avslöjande vittnesbörd om Israels utomrättsliga avrättningar och fäster världens uppmärksamhet på det som Israel förnekar.

Tillsammans utgör de hoppets röster i ett Israel och Palestina som är på stark nedåtlutning. De bidrar med att bygga sanning och rätt och gestaltar hopp i en kolonialistisk situation där det inte finns mycket kvar på marken av folkrättens löfte om ett hem för både judar och palestinier. Protesterna växer därför i världen och rörelsen för Bojkott, desinvesteringar och sanktioner, BDS, har vind i seglen. Ett slut på ockupationen och lika rättigheter för palestinier och israeler ligger bakom rörelsen för BDS. Jewish Voice for Peace gör ett strålande arbete i USA medan BDS i sin begränsade form, dvs begränsningen till  handlingar som annars vore illegala har starkt fäste inom Europeiska unionen.

Det är olagligt att stödja ockupationen och därför är kravet på ursprungsmärkning en grundbult i EU:s arbete. Det kan också vara olagligt att stödja israeliska banker som finansierar bosättningar på ockuperad mark. De norska pensionsfonderna har dragit den slutsatsen och tagit hem sina investeringar från israeliska banker.

Bland de brutala övergrepp som sker av IS och de syriska styrkorna är det lätt att en lågintensiv konflikt som Palestinakonflikten försvinner bland de blodiga övergreppen. För den som likt undertecknad följt Palestinakonflikten sedan 1980-talet ringer emellertid varningsklockorna. Det är fara för liv, inte enbart för hem, också i Palestina och Israel. Och det handlar om det palestinska folkets rätt till sin historia och sin framtid.

I mina artiklar i Svenska Dagbladet har jag hävdat att konflikten med palestinierna eroderar Israel inifrån. I ett sargat Mellanöstern har Israel och Palestina allt att vinna på att ingå en rättvis fred. Med hjälp av BDS, i snävare eller vidare form, kan vi påskynda detta och stärka motivationen att efterleva folkrätten. Land ska med lag byggas. En rättvis fred ska med folkrätt byggas.

 

Anna Karin Hammar