Ekologisk examen

Ekologisk examen med inspiration från Joseph Carver, SJ
Översatt och bearbetad av Anna Karin Hammar, Svenska kyrkan

Examen, eller en kärleksfull tillbakablick på dagen, är för många en daglig praktik som kan öva upp vår känslighet för livets gåvor och lidanden. I denna ekologiska examen innefattas så väl mina relationer till människor som till hela Skapelsen. Ge några minuters reflektionstid till varje fråga. Gör din återblick på dagen i lugn och ro.

 
Hela Skapelsen återspeglar skönheten och välsignelsen i Guds närvaro. Var blev jag som mest uppmärksam på detta i dag?

 
Kan jag identifiera och precisera hur jag gjorde en medveten ansträngning att visa omsorg om Guds skapelse under denna dag?

 
Vilka glädjeämnen upplever jag när jag minns min omsorg om Skapelsen? Några utmaningar?

Hur kan jag reparera brotten i min relation till hela Skapelsen, i min outtalade känsla av överlägsenhet?

När jag föreställer mig morgondagen, ber jag om nåden att se den inkarnerade Kristus i de levande relationerna i hela Skapelsen.
Avsluta med denna bön av Jesus:

Härligheten som du har gett mig, har jag gett åt dem, så att de må vara ett, såsom vi är ett, jag i dem och du i mig, så att de må bli fullkomligt förenade till ett, så att världen kan tro att du har sänt mig och att du har älskat dem såsom du har älskat mig.

 

 

 

 

Bland de vilda djuren

Predikan i Västerortkyrkan i Vällingby
Söndagen den 5 mars 2017
Prövningens stund, första söndagen i Fastan
Evangelium enligt Markus 1:12-13

Det är en kort och kärnfull evangelietext som Markus har delat med oss i dag.
Två korta meningar:

Anden drev Jesus ut i öknen, och han var i öknen i fyrtio dagar och sattes på prov av Satan.
Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.

Jag tänker mig att vi firar denna söndag, Prövningens stund, då ett helt nytt politiskt landskap håller på att växa fram i Europa och USA. Även i Sverige är polariseringen stor mellan dem som oroas till sina medmänniskor från olika länder och de som oroas från sina medmänniskor från olika länder. Det är inte längre självklart vem som talar sanning och vem som inte gör det.
Medborgarskapet som många av oss åtnjuter i Sverige ställs på nya prov. Vad är det och innebär det att vara en ansvarsfull medborgare i Sverige i dag? Och som kristen församling och kyrka i Sverige kallas vi att finna vår kallelse och vår uppgift mitt i denna prövningens stund.

Vad finns det för kraftkällor i evangeliet till vår uppgift som kyrka i dag?
Låt oss dyka ner i Markustexten, rad för rad.

1. Anden drev Jesus ut i öknen
För att klara ett viktigt och svårt uppdrag måste en förbereda sig. Det är värt att notera att det inte är den onda makten som driver Jesus ut i öknen och fördjupningen av sin kallelse. Det är Anden. Så finns det också många tolkningar av skapelseberättelser som menar att det är Gud själv som driver oss ut ur paradiset för att vi ska kunna fatta egna beslut och lära oss skilja mellan gott och ont. Det behövs en myndig människa för att klara Jesu uppdrag. Det behövs en myndig kyrka för att klara nutidens utmaningar.
Vad var det för uppdrag som Jesus hade fått i sitt dop? Och hur hänger det samman med kallelsen som vi fått i våra dop?
Jesu dop har ju alltid i kyrkans tradition tolkats som Andens smörjelse av Jesus till sitt uppdrag, till Messias, den smorde. De som smordes under Gamla testamentets tid var prästen, profeten och kungen. De fick Andens kraft att utföra sitt uppdrag. När Jesus smörjs till skapelsens präst, till profet, och till rättvisans kung är det en kallelse som också vi får del av i våra dop. Den som besökt de gamla kyrkorna i Etiopien och Egypten kan få uppleva hur denna förståelse lever kvar och uttrycks symboliskt: I Etiopien får en nydöpt ett band runt halsen, en snodd, som är symbolen för kungakronan. I Egypten ikläds barnet som döps en kungakrona. Så som 1 Petrusbrevet beskriver det: ”Ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk. Guds eget folk som skall förkunna hans storverk.” (1 Petr 2:9) Med denna kallelse i ryggen behövs emellertid en träning för att leva som Jesu lärjunge, för att leva som skapelsens präst, som profet, och som rättvisans kung.
Vi får den i konfirmationen, men vi får också uppleva gång på gång under livet att vi behöver rusta oss för vårt uppdrag och vår kallelse. En del åker på retreat. Andra vandrar i skogen eller fjällen. Några lyssnar på tankar för dagen. Vad är det för poäng Anden har som driver Jesus ut i öknen?

Den erfarenhet jag själv har från retreater säger mig att det är friheten att bygga grundrelationen till Gud som det handlar om. En retreat ger möjlighet att frigöra sig från andra förpliktelser och att i gemenskap med Kristus ägna sig åt relationen till Kristus, till Gud, och att se på sitt liv ur den grundrelationen.

Jag har med mig Vänskapens ikon från Egypten. Det är abbot Minas från den egyptiska öknens kloster som vandrar med Jesu arm om sin axel. Just så ser retreaten ut. Att få känna att Gud finns här för mig, att få dela allt i förtroende, och få grunda sig i den vänskap som Gud erbjuder i Kristus.
Retreat är att få sola sig i Guds kärlek har någon sagt. Och det är sant att så kan det vara, men det är också sant att svåra tankar och känslor som en kanske inte riktigt känt igenom i grunden, kan komma fram.

Vi fortsätter i Markustexten:

2. Och han var i öknen i fyrtio dagar och sattes på prov av Satan.
Jag kommer från en kyrka som skrev bort Satan och djävulen ur dopritual och gudstjänstritual redan på 1700-talet i kraft av upplysningens tilltro till människans förnuft och att förnuftet skulle segra och besegra all vidskepelse och okunnighet. Det vi inte visste då, var att när detta ensamma ofta manliga förnuft gjordes till kung i eget majestät, då skars också kontakten av med mycket som är livsviktigt för oss.
Den som firat dopgudstjänst i de lutherska kyrkorna i Danmark och Norge vet att de före dopbekännelsen, trosbekännelsen, säger: Jag avsäger mig djävulen, och allt hans väsen och allt hans verk. Jag tror på Gud Fader allsmäktig….osv.

Kristna är inte manikéer. Det vill säga, vi tror inte att gott och ont, Gud och Satan, är jämbördiga krafter.
Gustaf Wingren lärde oss i Lund att tala om destruktionen, om att det onda kan förstöra Guds goda skapelse men inte själv skapa något. Ondskan är på det sättet alltid underordnad Guds kreativitet och skaparkraft. Men nog så inflytelserik intill ordlöshet när vi tänker på krigens och obarmhärtighetens offer i världen, och på de unga asylsökande som frestas att begå självmord i vårt land.
Jag skulle vilja säga att det är viktigt att möta det som står Gud emot, Guds motståndare, som Satan betyder, också inom en själv. Öknen och retreaten ger möjlighet till det, de är en tryggare plats att möta otryggheten.

Dag Hammarskjöld beskrev det så här den 24 februari 1957:
”Man når fram till att erkänna – och känna – arvsynden; ondskan mörka kontrapunkt som är i vårt väsen, ja av vårt väsen, ehuru ej vårt väsen.”
Vi kan se hur Hammarskjöld finslipar formuleringarna i att erkänna destruktionen som en makt att räkna med och att den finns inte bara runt omkring oss utan i oss, ehuru ej vårt väsen….

Min egen erfarenhet från retreater är att ondskan verkligen är förfärlig och förfärande, i oss och omkring oss, och att Kristus alltid är närvarande också här. I den öken vi lever våra liv är Satan aldrig ensam, utan det finns en som bjuder motstånd tillbaka med livskällans hela flöde, dag för dag, timme för timme och drar oss till sig. Utifrån men också inifrån.
Som Dag Hammarskjöld uttryckte det i broschyren till meditationsrummet i FN:
”Vi har alla ett centrum av stillhet, omgivet av tystnad.”
Det innersta hos människan är ett centrum av öppenhet, där Guds godhet kan flöda. Det rår inte Guds motståndare, Satan, på.

Låt oss fortsätta hos Markus.

3. Han levde bland de vilda djuren

En god vän till mig hade just kommit hem från Indien och när hon i telefonen skulle beskriva vad hon varit med om utbrast hon allra först: Och jag fick se en livs levande tiger! Mötet hade gjort intryck.

Jesus levde bland de vilda djuren, oklart vilka, men här ryms hela den tidiga kyrkans skapelseteologi. Det är inte skapelsen, naturen, de vilda djuren som är människans fiende. Det är något annat som står Guds kärlek emot. Tvärtom kan vi genom att träda i relation till och anförtro oss åt Guds skapelse uppleva stor tröst och livskraft. Det märks på Jesus att han har en kärleksfull blick inte bara på människor utan också på den övriga skapelsen. Liljorna på marken. Fåglarna som bygger bo. Sparven som faller till marken. Han har också en ovanlig förmåga att rida på en åsna som ingen hade ridit på förut. Tänk att han inte blev avkastad! Och här i dag lever han med de vilda djuren.
I dag behöver vi erövra vänskapen med den övriga skapelsen, den som gick förlorad när avförtrollningen av världen inträdde, då när förnuftet ensamt blev herre, och en hänsynslös exploatering av världens skapelse inträdde. En utveckling som idag hotar själva livet på jorden och många djurarter och den biologiska mångfalden.
Han levde bland de vilda djuren. För Gud är mångfald det normala. Vi behöver göra det till det normala också för oss. Kristus inte bara lever med de vilda djuren. Kristus kan också möta oss i djuren. Jean Paillard, dominikan som bodde här i Stockholm, skrev en bok om Kristus som djur i svensk litteratur. Och kanske har vi själva en erfarenhet av att den gudomliga kärleken kan möta oss i pilfinkens läte  och i taxens ögon, i kattens mjuka päls och i ekorren som tittar in på oss från fönsterblecket.
Ungdomar och unga människor har börjat att bli veganer. De går före och visar vägen till ett annat förhållande till djuren än att äta dem. Inte av romantiska skäl, utan på grundval av en analys av världsläget. Dels hur illa djuren mår i vårt sätt att industriellt vara med dem. Dels på grund av en analys av hur mycket odlingsyta en människa kan få per år om alla ska få äta sig mätta på jorden. Vid kyrkkaffet kan jag berätta mera om dessa 1700 kvadratmeter/år , om någon så önskar.

Så den sista satsen i Markustexten

4. Och änglarna betjänade honom
Min prästvigningsbiskop sa en gång: änglar är fattbara uttryck för Guds ofattbara omsorg. Om vi ska vara kyrka i världen och skapelsens präster, samhällets profeter, och rättvisans tjänare, då behöver vi bottna i nåden, som Lunds stift uttryckte det när Antje Jackelén var biskop där : ”Bottna i nåden, skapa i världen.” Vi är, också i öknen, omgivna av fattbara uttryck för Guds ofattbara omsorg.

Amen.

En glöd av medmänsklighet – QX-galan

Jag har just suttit och tittat på QX-galan och förundras över den kvalitet av medmänsklighet och omsorg blandad med humor och tårar som strömmat genom TV-rutan.

Detta bara skrivet som en eloge till dem som skapar ett sådant koncept. Det handlar också om en rörelse där medlemmarna är delaktiga och har ett ord med i laget, tillika med skickliga producenter. Det handlar om den härliga blandning av humor och sårbarhet som formar sig till solidaritet.

Oförglömligt: mamman till gaykillen som mördades i Orlando tillsammans med sin pojkvän. Själv hade han bildat en gay-straight-alliance på sin skola. Om det finns en himmel, och det tror jag, där alla offer för förintelse och förtryck uppstår tillsammans med den oskyldigt korsfäste som vi kallar Kristus, då tror jag att hela himlen gungar av glädje inför en sådan mammas vittnesbörd till sin son.

Det här bara skrivet helt kort för att uttrycka min stora tacksamhet och glädje över QX-galan och den medmänsklighet som får komma först.

Har du en möjlighet att se den i repris, gör så!

 

Anna Karin Hammar

Kamelens uppståndelse

Promotionsfestligheterna vid vinterpromotionen i Uppsala fick för mig ett oväntat huvudbudskap i går kväll. Rector Magnifica, Eva Åkesson, hälsade välkommen till banketten på slottet och inledningstalade med en översikt över olika jubiléer och att universitetet har många anledningar att fira efter många år av ansträngningar och uppoffringar i forskarlivet. Så kom hon till en kungakröning i Uppsala (exakt vilken minns jag inte). Till denna festlighet sparades inte på sekinerna. Vin och öl strömmade ur offentliga fontäner och en riktig kamel hade beställts från främmande land för att förgylla högtiden. Det var bara det att kamelen inte klarade resans strapatser. Den kom fram i ett eländigt skick och dog i hanteringen. Detta hindrade emellertid inte den blivande konungen och medhjälpare att säga att kamelen ska med i processionen, död eller levande. Så kamelen stagades upp med stöttor och försågs med en vagn under sig och deltog som utmattad död i kröningsfirandena.

I sitt tacktal på hedersdoktorernas vägnar fångade förre ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, upp kamelens livsöde på ett oförlikneligt sätt. Det är svårt för mig att återge det fantastiska språkbruket och kompositionen av Rowan Williams briljanta tal, men låt mig försöka att återge kamelens öde. Williams inledde avsnittet med kamelen med det engelska ordspråket att en kamel är en häst som designats av en kommitté och hur fel det yttrandet var, för egentligen är kamelen väldigt väl utrustad för svåra uppgifter. Kamelen kan gå i sand i dagar över vidsträckta öknar och kan överleva med både näring och vätska tack vare sin märkliga konstruktion. Så liknade han själva universitetet vid en kamel som förmår att under olika samhällstider hålla fast vid sin udda uppgift trots att omgivningen kan vara både svår och utmanande. Uppgiften för hedersdoktorerna som för all forskning, menade Williams var att göra livet ännu lite mera svårt med forskningens resultat som väckande av ännu fler komplexa sammanhang och frågor. Så blir universiteten till en plats som kan bidra till kritik bortom fördomar och förenklingar, som kan bidra till livsviktig insikt om och därför respekt för kunskap och kunskapens frukter. En ödmjukhet som samhällsfrukt kunde anas.

För mig som redan i rektorns berättelse gripits av kamelens öde, blev Williams tal till en kamelens uppståndelse. Det var som om hela den orientalism som kostat kamelen livet och skämt ut den som död på Uppsalas gator, nu fick vika för en upprättelse där kamelen inte längre var ett udda inslag i en segeryra över absurd kungamakt utan normen för akademin. Själva kamelen blev till sinnebild för universitetet med sin förmåga att under långa tider motstå kunskapsfientliga öknar och med sin unika utrustning bidra till livsviktig näring i samhället. Inte minst genom att komplicera saker. Så fick också teologerna och teologin sin eloge för en viktig samhällskritisk funktion, kanske udda designad enligt en del, men allt viktigare i vår tid.

Det var alldeles underbart att få vara på fest i denna unika miljö, som slottet och Rikssalen är, med trevliga bordsgrannar och glada och intressanta samtal. Men allra viktigast denna kväll var att få vara med om kamelens uppståndelse och upprättelse.

Anna Karin Hammar

Förföljda kristna

I dag publicerade DN och Erik Helmerson ett upprop att bry sig om världens förföljda kristna. Kristna förföljs Uppgifterna kommer från Open Doors som dels listar kristna som den mest förföljda trosgruppen i världen, dels menar att jihadism och nationalism utgör de svåraste orsakerna till förföljelsen.

Jag besökte i december den koptisk ortodoxa kyrkan i Egypten, dagen efter massakern på tjugofem kvinnor och barn som jämte självmordsbombaren mist livet medan de firade gudstjänst i en av Kairos kyrkor. Det var en stor erfarenhet att uppleva hur kyrkans ledare manade till förlåtelse och förbön för dem som förföljer med bön om att deras hjärtan skall förvandlas. En martyrkyrka som tagit Jesu ord om att älska sina fiender och be för dem som förföljer er på allvar.

Vad kan vi göra undrade förstås många av oss västerlänningar. Det som framkom som den högsta önskan från våra medkristna i en förföljelsesituation är att bli lyssnade till i hela sin komplexa erfarenhet. Jämte att få stöd att bygga de broar och den livsväg som bygger gemenskap mellan alla människor, de mötesplatser som gör människor till medmänniskor.

Det finns ett oerhört svek från det kristna väst till andra kristna och till islam och framväxten av jihadism och extremistisk salafism. Många decenniers oljeförbrukning har bekostats till priset av att se genom fingrarna med jihadismens ideologiska rötter. Irakkriget öppnade den Pandoras ask som vi nu upplever som en global jihadism som slår till överallt och som särskilt drabbar kyrkorna i Mellanöstern.

Därför menar jag att kyrkor och kristna i Väst som vill vara solidariska med förföljda kristna över världen behöver utveckla en trippelstrategi.

För det första lyssna till kyrkorna själva och stödja deras arbete och inriktning. För det andra att tillsammans med också alla muslimer som lider av jihadismen och vill bekämpa den enas om att ingen tro kan döda i Guds namn med bevarad respekt för tron. Den främste förespråkaren för en sådan hållning med tillgång till media i väst är påven Franciskus. Men det är min övertygelse att det inte är kyrkorna som svikit i väst utan snarare staterna som inte låtit kritik gå fram av rädsla för förlorade affärskontrakt. Här går inte heller vårt eget land fritt från ansvar. Det finns en orsak till världens tystnad angående förföljda kristna.

Den tredje strategin är att globalt arbeta för mänskliga rättigheter. Att försvara sina egna rättigheter kan ibland göras bäst genom att ta strid för allas rättigheter.

 

Anna Karin Hammar

 

Hur sker mirakel?

Brödundret i Uppståndelsekyrkan i Anafora, Egypten
Brödundret i Uppståndelsekyrkan i Anafora, Egypten

Bibeln och inte minst Nya testamentet berättar om många oväntade under och mirakel. Så här inför ett nytt år – 2017 – ett år med dåliga odds – kan det behövas en liten påminnelse om hur under kan ske. En behöver göra som när en tittar på en trollkonstnär : iaktta väldigt noggrant de snabba rörelserna och tricksen. För det finns tricks i undren i Bibeln också. Så jag tänkte att jag skulle dela med mig av de tricks jag upptäckt i berättelsen om mitt favoritunder, brödundret, då tusentals människor fick mat som saknade mat.

1. Behoven identifierades

Första åtgärden är att lära känna de basala behoven. En av lärjungarna får sig påpekat att folket inte har något att äta. Det är en förutsättning för under att en vågar erkänna de basala behoven även om en inte har lösningen till utmaningen.

2. Behoven kommunicerades

Det är också en förutsättning att en vågar tala om sina och andras behov utan att skämmas för dem och utan att skämmas för att det just nu inte finns någon känd åtgärd som kan vidtas.

3. Det finns människor som vill bidra

När väl situationen blir känd finns det människor som vill bidra. De kommer ofta från ett oväntat håll, de som bidrar. I bibelberättelsen är det ett barn, en liten pojke, som vill bidra med sin matsäck för att mätta de hungriga. Fem kornbröd och två fiskar till tusentals personer…

4. Inget bidrag är för litet

Hur lätt vore det inte att berättelsen hade slutat här, med att någon förnuftig varelse sagt att det där är ju alldeles för lite. I stället blev det väl mottaget och början till något stort. Jesus välsignar brödet och fiskarna, barnets gåva.

5. Det största undret är hjärtats under

Nu går det lite snabbt i berättelsen, som när en inte riktigt hängde med i vad trollkonstnären gjorde, trots att en tittade så noga och försökte följa med ögonen precis. Hemligheten som gömmer sig i brödundret syns inte med ögonen. Det är något som sker i människors hjärtan när vi upptäcker att Någon tar emot oss som vi är och med de gåvor vi har.

6. Det handlar om god organisation

När väl hjärtat har förvandlats, mjuknat och fått en människa att dela med sig till någon som tar emot och välsignar, då handlar det sen om god organisation. Ingenting lämnas åt slumpen. Don’t agonize – Organize! sa Joe Hill från Gävle i det stora landet i väster. Lärjungarna organiserar det hela och samlar upp allt som blivit över efter matrasten. I det stora landet i väster slängs upp till 50 procent av all mat. I det lilla landet i norr upp mot 25 procent….

 

7. Omvända roller

Den som tycker att det är enfaldigt att tro på mirakel och under (och det gör nog de flesta av oss då och då) har något att lära av ett barn som delar med sig av sin matsäck och av vad som hände sen…

Läs gärna om brödundret i Bibeln, i Johannes evangelium, kapitel 6.

Gott Nytt 2017 önskar

Anna Karin Hammar

 

 

 

 

 

 

Betlehem i fara

Betlehem är i dag omgivet av mur på tre sidor. Stadens möjligheter att expandera förvägras den av den israeliska ockupationsmakten. Staden hotas i sitt vardagliga liv av avspärrningar och försvårande av kommunikation. Betlehem i dag är också under ockupation, så som när Jesus föddes och den romerska ockupationsmakten förorsakade att Josef och Maria begav sig till Betlehem, trots att Maria var i slutskedet av sin graviditet.

Julevangeliet är ingen idyll. Just därför finns det möjligheter för hoppet att födas i oss. Gud blir människobarn i ett stall i Betlehem under ockupation. Svåra förföljelser mot barnen tvingar snart familjen ut på flykt, till Egypten. De återvänder först när förhållandena är säkrare.

Gud har gjort allt för att visa oss att ingenstans är vi utan Gud. Gud delar vår sårbarhet och vår maktlöshet, för att vi aldrig ska tvivla på vilken sida Gud står på. Förtryck och förföljelse är inga processer som förorsakas av en oblid gud eller ett omilt öde. Nej, Gud är med alla som lider och viskar nerifrån Ge inte upp. Jag är med dig.

När det blir vardag igen och vi så småningom i januari får en mycket osäkrare värld med impulsivt högerextremistiskt ledarskap i USA, också då gäller löftet. Jag är med er. Kom ihåg på vilken sida jag står. Var med mig där jag är, hos den som kämpar. Var med mig där jag är och använd din frihet och fantasi att bygga en gemenskap som håller genom alla murar, tills de en dag ska falla.

God Jul!

 

Anna Karin Hammar

 

 

Maktordningar

Att försöka rubba maktordningar har ett pris. Det brukar kallas vid det engelska ordet backlash, bakslag. Med en svart president i USA, Barack Obama, har det vita högernationalistiska motståndet vuxit i USA, och inte blivit mindre av att arbeta mot en kvinna som presidentkandidat, Hillary Clinton. Naturligtvis finns det mängder av andra orsaker, men det är svårt att tyda Donald Trumps framgångar med andra ord än backlash för en demokratisk ordning med inriktning att värna alla människors mänskliga rättigheter. De signaler som nu sänds med de medarbetare som utses av den valde presidenten är inte lugnande på något sätt. Det är svårt att förstå det på annat sätt än att många av utnämningarna rör sig i en vit maktmiljö som har kvinnor, svarta, muslimer, flyktingar och papperslösa som tydliga fiender.

När Anna Kinberg Batra nu städar upp kring den havererade kommunikationen i sitt partikansli, är det kanske bara början. Även om okvädingsordet gällde en socialdemokratisk kvinna, är det uppenbart att kvinnors makt i ledande positioner ofta utmanas och att de därför i preventivt syfte ofta går in under en starkare ledningskultur – i värsta fall med förebild i en järnlady. Även i den ekumeniska debatten kring Svenska kyrkan märks  det ofta tydligt hur kvinnor som ledare bagatelliseras och förminskas på ett sätt som vore otänkbart med en man i samma position. Att rubba maktordningar göres icke ostraffat. Den och de som finner sig i nya och oväntade positioner, oftast den vite mannens hotade maktprivilegium, går inte overksamma i den nya situationen. Förtryckta gruppers framgång i att komma i maktposition är ständigt utsatt för hot om backlash.

Det är förunderligt att det kristet dominerade Västerlandet verkar förlora alla tentakler in till Evangeliernas berättelse om den som har all makt och som blir den minstes tjänare. Den som är störst bland er, är den som tjänar, sade Jesus till makthungriga män. Om de som var minst i världens ögon sa han att de sista ska bli de första. Att rubba maktordningar kan vara en del av det som leder till fördärvet och det kan vara del av det som leder till livet. Maria sjöng, härskare har Gud störtat från deras troner och ringa människor har Gud upphöjt. Den omvända ordningen vore otänkbar i evangelierna. Det som sker nu i USA får våra överlevande från Förintelsen att rysa av fasa. Det som sker nu kallar på demokratiskt motstånd och motstånd med hjälp av ickevåld. Ett sätt är att försöka ta bort stöttorna till den maktapparat som nu byggs upp. Att dra undan legitimitet och normalisering. Det är en kallelse till alla som inte vill leva i etnokratier och androkratier, i maktordningar som grundas på etnicitet eller manligt kön.

Anna Karin Hammar

Att försonas med döden

Nu fladdrar ljuslågorna över landets kyrkogårdar. Allhelgonahelgen går mot sitt slut. Det är en av de finaste helgerna på kyrkoåret enligt min smak. Det var längre tillbaka en helg som jag ofta hälsade på min mor som då var änka. Från ungdomsåren minns jag kyrkokörens fina sång vid korset och rotundan på den då nya kyrkogården i Örkelljunga. Några år var jag själv med i kören och sjöng I himmelen, i himmelen.

Allhelgonahelgen skapade en trygghet i mitt inre som jag kände igen då jag i förgår vandrade i fackeltåg till Öregrunds kyrkogård. Där bland alla ljusen och gravarna kände jag att här skulle jag vilja ha min grav.

Det går kanske inte riktigt att försonas med döden, den är ju trots allt också på något vis en fiende, men jag tror ändå att det var en smak av försoning med döden som jag kände. Att mitt liv ska ta slut, att jag är bara ett av de tusentals vetekorn som faller i jorden och dör.

Om allt går väl, kommer jag också alldeles strax att gå i pension. Också det är ett slags avklädande, att lägga av sig sina yttre attribut och lita till att identiteten bär också när lönearbetet tar slut.

Präst kommer jag att vara så länge jag lever. Har ännu på näthinnan hur min far låg död i kistan i sin finaste kaftan. Även om jag är glad åt att vara präst vill jag inte ligga i kistan i någon kaftan. Nej jag vill ligga i symbolen för min dopdräkt. Den förenar mig inte enbart med ett arbetsliv som luthersk präst utan också med alla människor, hela skapelsen.

Uppenbara för mig ditt dops mysterium – ett enda vatten och en enda mänsklighet, ett enda vatten och en enda gemenskap av liv.

Vad händer oss bortom döden? Det vet jag inte, men jag tror att ljuslågorna på våra gravar visar vägen till en närvaro som fyller universum med lovsång.

Min mor och jag sjöng ofta tillsammans. Min far kunde inte sjunga och inte heller min älskade bonusmormor. Nu tycker jag mig kunna ana också deras lyckliga röster i den stora lovsången i himmelen.

Allhelgonahelgen går mot sitt slut. Det är nåd att leva och nåd att känna att även jag kommer att kunna dö en gång, förr eller senare, allt efter livets omständigheter. Och mitt i allt detta en närvaro i allt som också omsluter allt.

 

Heliga Mysterium,

tack för Din närvaro i allt och alla.

Hjälp oss att upptäcka dig, lägga ned vapnen, och ge världen fred.

Amen.

 

Anna Karin Hammar

Förbön i vår tid

Gud,
Vi tackar dig för det romska folket som i tusen år kämpat för sin existens i Europa.
Vi tackar dig för alla berättelser, för alla sånger, för all kunskap, som förmedlats från generation till generation.
– Låt ditt rike komma
– Låt din vilja ske

Vi ber för all världens flyktingar och migranter.
Vi ber att du är deras hem, som fått lämna sina hem
för att söka en större trygghet i ett annat land.
Vi ber att de av oss som är svenska medborgare
ska förstå att vi ibland har fått änglar till gäster,
att vi tillsammans, migranter, flyktingar och bofasta,
ska kunna bygga ett gott och inklusivt samhälle.
– Låt ditt rike komma
– Låt din vilja ske

Vi ber för vår regering, att de ska lägga sitt öra nära marken
och lyssna till de människors berättelser som känner sig tvingade
att fly hit och att söka sig hit.
Gud, utplåna alla tankar på att göra det svårt för flyktingar och migranter
att leva i Sverige.
– Låt ditt rike komma
– Låt din vilja ske

Vi ber för alla kyrkor och trossamfund,
för hela civilsamhället,
att du ska ge visdom och uthållighet i arbetet för
en rättvis och mänsklig värld.
Välsigna flyktingarnas, romernas och migranternas egna initiativ
och hjälp oss alla att lära av varandra.
– Låt ditt rike komma
– Låt din vilja ske

Vi ber särskilt för barnen.
Vi ber för barnen i Aleppo och barnen i Valea Seca,
vi ber för barnen i Syrien och för barnen i Rumänien.
Välsigna alla goda krafter och sänd dina änglar
att förvandla hårda ledares hjärtan.
– Låt ditt rike komma
– Låt din vilja ske

Vi överlämnar oss själva till dig,
du all kärleks och barmhärtighets källa.
I Jesu Kristi namn.
Amen.

 

 

Förbön vid frivillig morgonbön i Hagakyrkan, Göteborg,

under konferensen Utsatta EU-medborgare 6-7 oktober 2016