Guds födelse

Det mörknar omkring oss. Krigen, klimathotet, förnedring av människor och djur fyller våra flöden av nyheter och information. Vi har också personliga bördor att bära. Rakt in i denna verklighet når oss berättelsen om barnet som föds i Betlehem. Barnet som allt julfirande egentligen kretsar kring. I julpsalmerna sjunger vi om Guds födelse i Betlehem. Den som skapat och skapar allt och som är större än universum väljer att låta sig födas som människa i Betlehem. 

Vad betyder det?

Det betyder att Gud själv är nära i varje barn. 

Att universums Skapare väljer att göra sig känd som ett sårbart barn i behov av omsorg, värme och föda. Gud visar sig inte som härskare som flyttar folk än hit än dit eller dräper dem med hjälp av vapenmakt. Gud söker oss i vårt allra innersta, i vårt hjärta, och väcker vår tillit till livet. Gud vill bygga med kärlekens band över jorden, familjer, vänner, församlingar, byar, samhällen och städer. I allt detta bor tilliten, eller som kyrkans språk säger, tron på Gud. Det barn som föds i Betlehem är Guds sätt att möta sin älskade mänsklighet. Med tillit till att vi kan ta hand om livet och varandra. Med tillit till vår spontana omsorg att ta barnet upp i famnen och ge det värme och skydd. Guds  julbudskap till oss är att Gud behöver oss och vill vara nära oss.

Det betyder att Gud blir kropp.

Universums mysterium uppenbarar sig i ett barns som föds och i ett bröd som bryts. Gud blir kropp i Betlehem och fyller varje cell i våra kroppar med sin närvaro. Guds närvaro i all materia får ett ansikte i Jesus Kristus. Ansiktet är kroppens kanske främsta gåva, som gör oss kända för varandra och oss själva. I brödet som bryts i nattvardens måltid får vi ta emot den Gud som blir kropp i våra händer. Våra händer kupas kring det sköra stycket bröd eller oblat i vår hand. Vår hand blir till krubbans bädd som ger Gud ett hem i vår värld. Gud vill inget hellre än att bo hos oss, i oss, och fylla oss med den gudomliga kärlek som skänker liv åt hela universum och åt vår blåa skimrande planet i universum. Gud blir kropp i våra händer och fyller oss med sin skapande, lekfulla, livgivande kärlek. Guds julbudskap till oss är att Gud själv blir kropp i Betlehem och att våra unga eller slitna kroppar är en älskad kropp i ljuset av Guds födelse i Betlehem. Våra kroppar bär på gudomlig närvaro och ingen omsorg är för liten, ingen vördnad förgäves.

Det betyder att Gud blir utsatt.

Det fanns inte rum för dem i härbärget. Det fanns inga fina hotellrum. Stallet med åsna och oxe blir Guds första hem som människa på jorden. Det betyder att Gud känner varje jordgolv, att ingen lägenhet är för enkel för att vara Guds hem. Det betyder att Gud har solidariserat sig med alla utsatta och marginaliserade. Med den som inte är i händelsernas centrum. Eller är det så att Gud har förändrat händelsernas centrum? Att det nu är i marginalen, hos den som är utsatt och utan inflytande som Guds kärleks låga brinner som klarast? Är det svårt för dig att finna Gud? Sök då hos den som lever i utanförskap, i sparven som faller till marken, i torsken som förtvinar. Gud är utsatt och kallar på dig att sträcka på dig, att ge den omsorg och vördnad du kan åt allt liv. 

Guds födelse i Betlehem är en verklig anledning att önska varandra

God Jul!

(Publicerad i Pastoratsbladet för Roslagens norra pastorat)

Anna Karin Hammar

Tal på nationaldagen

Tal på nationaldagen i Öregrund

Anna Karin Hammar

6 juni 2019

Det är i sommar trehundra år sedan som öregrundsborna och gräsöborna kände av det vi kallar rysshärjningarna.

Hur ska vi se på vår historia en sådan här dag?

Sverige hade elva krig efter rysshärjningarna som drabbade Öregrund och Gräsö men i åtminstone tvåhundra år har Sverige haft fred på svensk mark.

Jag skulle vilja föreslå att vi såg på de senaste tvåhundra åren som en fantastisk gåva av mycket fred mellan människor men också som tvåhundra år av människans krigföring med naturen, en krigföring som också det fredliga Öregrund varit inbegripen i.

Vad består  denna krigföring med naturen i?

Sammanfattande kan vi säga att många ingrepp har gjorts av människan med positiva intentioner men som haft en mängd också negativa konsekvenser.

Vi har dikat ut och förstört våtmarker.

Vi har släppt ut konstgödsel i Östersjön.

Vi går hårdare åt våra arter med bättre redskap.

Vi har bilarna och utsläppen. 

Vi låter slåttermark och betesmark minska.

Kronhjorten är allvarligt hotad liksom torsken. Och många livsviktiga insekter.

Det sägs att vi lever i den sjätte massutrotningen. Vi har förändrat livsmiljöerna på ett sätt som inte skett på miljontals år.

Människan påverkar Skapelsen så mycket nu att det kan vara livsfarligt för oss själva som art. 

Vad krävs av människan i denna situation.

Jag skulle vilja peka på tre saker som berör vårt medborgarskap.

För det första:

Vi är medborgare inte enbart tillsammans med andra människor utan med allt som växer och lever. Med mandelblomman och med gråsparven, med torsken i havet och fåren på markerna. Med skogens träd och med åkrarnas sådd.

Vi måste vidga vårt medborgarskap till att omfatta även allt annat som lever och bejaka vårt beroende av varandra. Anders Mats Oskar som levde på Gräsö brukade säga: tre arbetsgivare har jag haft: havet, skogen och åkern. Vi måste i dag sluta fred med dem alla.

För det andra.:

Vi behöver växa upp. Vi behöver ta vårt ansvar för jorden.

Vi behöver ta in att vi är medborgare, inte bara undersåtar. Vi har ansvar och beslutsmakt.

Om forskarna säger att vi har högst tio år på oss att förändra situationen för klimatet, så att det inte går helt överstyr, då måste vi mogna som människor, ta vårt ansvar. 

I allt som sker med klimatet har människor det avgörande ansvaret. Jordsystemforskare och geologer har gett den tidsperiod vi lever i ett särskilt namn för att människans påverkan är så stor. Antropocenen. Människans tidsålder. Då vi påverkar jorden så mycket att vi förändrar betingelserna för att leva. Förr har människan anpassat sig till livsvillkoren. Nu har människan påverkat livsvillkoren så mycket att de riskerar att slå tillbaka mot oss på ett sätt som blir väldigt svårt att leva under. 

Vad krävs då av oss? Att vi växer upp och tar ansvar i ödmjukhet inför de gränser som ett bra liv på jorden förutsätter. Kan vi det? Kan vi bli ansvarsfulla medborgare på jorden?

Det tredje jag vill lyfta fram är glädjen. 

Det som är skönt och vackert gör oss glada. Låt oss ta vara på det i vårt vackra Öregrund och Gräsö, i vårt sköna norra Roslagen.

Glädjen är den energikick som ger kraft åt vår förmåga att skydda jorden från oss själva och varandra och glädjen hjälper oss att få tag i den frihet som en människa kan känna och erfara. Frihet att älska och tjäna. Fri att vara en jordad människa med fötterna på jorden och rymd och horisonter från himlen.

Medborgare också i Glädjen.

Låt oss utbringa ett fyrfaldigt leve för Sverige, för Öregrund och Gräsö: och för att vi ännu kan ta chansen att gå in i många hundra år av mera fred med jorden, naturen och allt som lever.

Länge Leve Sverige, Öregrund och Gräsö:

Hurra, hurra, hurra, hurra.

En sång med ungdomar från Afghanistan

Vi vill stanna här, vi vill stanna här, vi vill stanna här i dag
Ååh djupt i mitt bröst
lever min tröst
Vi får stanna här en dag.

Vi vill jobba hårt, vi vill jobba hårt, vi vill jobba hårt i dag
Åh djupt i mitt bröst
lever min tröst
vi kan jobba hårt i dag.

Vi vill bygga hem, vi vill bygga hem, vi vill bygga hem en dag
Åh djupt i mitt bröst
lever min tröst
Vi kan bygga hem en dag.

Uppehållstillstånd, uppehållstillstånd, uppehållstillstånd i dag
Åh djupt i mitt bröst
lever min tröst
Uppehållstillstånd en dag.

Melodi: We shall overcome
Text: Anna Karin Hammar

Smaken av tingen inifrån

Vi har i veckan firat tjugoårsdagen av kärlekens första ögonkast mellan oss. Veckor av förberedelser och matlagning och bakning har kulminerat i en stor festdag, Martadagen, den 27 juli.

Det började med att solen lyste över oss när vi i en nedcabbad Saab kördes till morgonmässan i Öregrunds kyrka. Redan då började vänkretsen samlas och banden mellan oss många systrar i tro och solidaritet stärktes av att bryta brödet och dela vinet, för världen utgjutet.

Att fira en tjugoårig lesbisk kärlek tillsammans med välsignelse från kanske en av världens mest progressiva kyrkor är nåd. Vi tände våra förbönsljus i det smidda skepp som finns i Öregrunds kyrka med önskan om fred och kärlek i hela världen och med stor tacksamhet för vad tjugo års snirkliga vägar och stigar lett oss fram till.

Det finns anledning att önska HBTQ-personer i hela världen den frihet som vi upplever i Sverige. Ändå är minnet av Orlando och Nice inte långt borta och med minnena hoten mot vår frihet och en förvänd livssyn och gudstro. Som om Gud ville någonting annat än människors fulla frihet att vara sig själva. Ett träd prisar Gud bäst genom att vara ett träd. En människa prisar Gud bäst genom att i full utsträckning vara människa.

Jag är stolt präst i en kyrka som leds av en ärkebiskop och flera biskopar som vägrar att göra skillnad på människor. Som förstår att Gud är större än mänskligt revirtänkande. Det är gott att tillhöra en kyrka som bekänner att Gud är hela världens Gud. Rakt genom allt skär destruktionens livsförnekelse. Vi kan inte glömma krigsindustrin och girighetens osunda strukturer. Men Gud är större. Trons, hoppets och kärlekens Gud övervinner till slut allt.

I allt kan vi känna smaken av tingen inifrån. Vi vet med vår känslighet vad som är av Gud och inte. Gud själv har blivit människa och uppfyllt det mänskliga livet inifrån med sin överflödande generositet.

Mänsklig kärlek är en gudagåva. Vår tjugoåriga festdag avslutades helt oväntat med att himlen över Öregrund exploderade i ett fantastiskt fyrverkeri. Någon mer firade och hade av alla gäster önskat en fyrverkeripjäs som förgyllde också vår sommarnatt på Societetshusets trappa. Där satt vi på första parkett för ett fyrverkeri som fyllde himlen ovanför havet. Vi satt tillsammans vid randen av havet och himlen, vi alla barfotabarn i livet som erfarit och erfar att vi är så oändligt mycket mera älskade än vi någonsin kunde eller kan förstå.

Det kändes som om vi var med om vinundret i Kana, då Kristus överraskade med oändliga mängder av bröllopsglädje när vinet höll på att ta slut. Smaken av ett överflöd av älskande generositet. Jag tror att det finns en enda källa till denna kärlekens generositet i världen. Den förenar alla människor och allt levande med varandra. Gud är inte bara stor. Gud är så oändligt mycket större.

 

Anna Karin Hammar