Darwin och grabbarna

Efter att ha upplevt – bland annat i Skavlan – vilken vurm Richard Dawkins har för Charles Darwin, blev jag lite lockad att läsa mera Darwin och om Darwin. Jag tänkte att gå till grundtexter är aldrig fel. Så i julklapp fick jag Om arternas uppkomst, först utgiven 1859. Även om Charles Darwin nästan helt undviker att tala om människor i denna bok, finns inspirationen från Malthus Om befolkningsfrågan tydligt med som förförståelse. Malthus försöker att förstå svält och människors undergång som naturens sätt att rätta till problem med överbefolkning. Dvs som något naturligt och  i strid med en t ex kristen grundsyn som värnar om fattiga och hungrande som medmänniskor att bryta brödet med. Charles Darwins bok Om arternas uppkomst har också några intressanta underrubriker: Genom naturligt urval eller De bäst utrustade rasernas bestånd i kampen för tillvaron.

Det står en strid om huruvida Darwin själv omfattade Malthus tänkande vad gäller människor redan i sin bok 1859. Att han gör det senare när han 1871 publicerar sin bok Om människans härkomst är mera otvetydigt. Att han delar sin tids framträdande rastänkande är uppenbart.  Nils Uddenberg kämpar i förordet med detta rasistiska arv och menar att rasismen är äldre än Darwin. Jag tycker att Uddenberg tar lite för lättvindigt på den saken. Det naturliga urvalet som i människans kontext legitimerar våldförandet på andra människor är i europeisk historia ingenting som man kan gå förbi. Steget till Förintelsen är kort och går via legitimering av andra människors förtryck och utsatthet genom rastänkande och den europeiska människans överhöghet, dvs den vite mannens överhöghet.

Göran Rosenberg har nu tipsat mig om Marilynne Robinson, amerikansk författare och filosof/teolog, som skrivit en berömd essä om Darwinism. Jag återkommer i ärendet när jag läst hela essän – inledningen finns tillgänglig på nätet. Men bara genom dagens läsningar framträder en begynnande insikt. Det som står på spel i mötet med Darwin och grabbarna, Dawkins och andra, är inte Guds existens utan människans värdighet. Inte om Gud är sann utan om sanning värnar ett okränkbart människovärde eller ej. Det är den kristna trons människosyn som står på spel. Inte Guds existens utan den utsatta, kreativa och sårbara medmänniskans existens. Sven Lindqvist som inte skräder orden i Utrota varenda jävel uttrycker det pregnant: ”Efter Darwin blev det smart att rycka på axlarna åt folkmord. Om man blev upprörd, visade man bara sin obildning. Protesterade gjorde några gamla stötar, som inte förmått hänga med i de naturvetenskapliga framstegen” (s. 186).

Det är spännande att läsa grundtexter och kommentarer till grundtexter. Min association är att det kanske finns en långt djupare europeisk kamp mellan bestridandet av människans värde och bejakandet av människans värde. Att vi idag vill värna hela skapelsen gör inte den kampen mindre framträdande. Det är skillnad på att anordna språkcafé för flyktingar och att sätta eld på tilltänkta asylboenden. Denna skillnad ska inte slätas över och den framstår i en skarpare tydlighet efter mötet med Darwin och grabbarna.

 

Anna Karin Hammar