Lesbos and Lampedusa

Lesbos and Lampedusa – are they  rescuing the soul of Europe?
The mayors of Lampedusa and Lesbos have received the Olof Palme Prize in the Parliament in Stockholm for their unwavering commitment to the migrants and refugees coming accross the Mediterranean Sea. Guisi Nicolini from Lampedusa and Spyridon Galinos from Lesbos received the Olof Palme Prize on what would have been his 90th Birthday from the hand of his widow, Lisbet Palme.

The mayors challenged Europe of today in their speeches in the parliament.

Guisi Nicolini from Lampedusa underlined:

– We are about to loose all our values in Europe. Soon there might not be any Peace project, any Europe, any longer, that wants to come together. The main challenge is a lack of a system of reception of refugees and migrants. Today thousands of people die in the sea. The attitude Italy shows to my Island Lampedusa, Europe is showing towards Italy. The situation is terrible. We know that women are forced to prostitution in order to come to Europe. Many are also forced to donate one of their organs.

Migration is still one of the best strategies for survival. And it must be managed. We must invest in migrants and values, not in walls.
We must build a Europe safer for everybody.

The Mayor of Lesbos, Spyridon Galinos, spoke of Lesbos as an emblem of solidarity and humanness.

– We were alone during the first months of the arrival of refugees, late 2014 and first half of 2015. People kissed the ground, Holy land, European land, when they arrived from the war. Only volunteers worked at the beginning. Many Swedes came, we could not have managed without them. At that time European leaders had no policy.

The refugees are risking their own lives trying to cross the sea. They said:

”We fled from death, we will not stop fleeing from death to try to reach hope, also when we have to face death on the way.”

We have to stop warfare. Many of the leadership in Europe have not stood up to the humanitarian crisis. The real danger for Europe is those ideas, xenophobic, racist, which lead to fascism.

May I take this opportunity to appeal to all European leaders and demand that warfare must be stopped, and that we stop this road leading to fascism.

They came fleeing death and they arrived in the land of hope.
In Lesbos, every family struggled themselves to make ends meet. But we stood up all of us, united, in meeting the challenges from the refugees.

The problem with our European leaders is that they are neglecting the problems.
The fanthom of fascism is hoovering above our heads.

I would like to share my dream with you
As with Olof Palme, values can survive any crisis.
Values can survive the test of time.
They can turn an assassination into an eternal memory.
Ideas cannot be killed. Ideas and ideals cannot be killed.
You cannot put up a fence, a wall against them.
We need to fight for the ideas and the ideals until the end.

As heard by

Anna Karin Hammar

who with hundreds of other people were invited to Lampedusa and Lesbos. Come and visit us!

Kamelens uppståndelse

Promotionsfestligheterna vid vinterpromotionen i Uppsala fick för mig ett oväntat huvudbudskap i går kväll. Rector Magnifica, Eva Åkesson, hälsade välkommen till banketten på slottet och inledningstalade med en översikt över olika jubiléer och att universitetet har många anledningar att fira efter många år av ansträngningar och uppoffringar i forskarlivet. Så kom hon till en kungakröning i Uppsala (exakt vilken minns jag inte). Till denna festlighet sparades inte på sekinerna. Vin och öl strömmade ur offentliga fontäner och en riktig kamel hade beställts från främmande land för att förgylla högtiden. Det var bara det att kamelen inte klarade resans strapatser. Den kom fram i ett eländigt skick och dog i hanteringen. Detta hindrade emellertid inte den blivande konungen och medhjälpare att säga att kamelen ska med i processionen, död eller levande. Så kamelen stagades upp med stöttor och försågs med en vagn under sig och deltog som utmattad död i kröningsfirandena.

I sitt tacktal på hedersdoktorernas vägnar fångade förre ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, upp kamelens livsöde på ett oförlikneligt sätt. Det är svårt för mig att återge det fantastiska språkbruket och kompositionen av Rowan Williams briljanta tal, men låt mig försöka att återge kamelens öde. Williams inledde avsnittet med kamelen med det engelska ordspråket att en kamel är en häst som designats av en kommitté och hur fel det yttrandet var, för egentligen är kamelen väldigt väl utrustad för svåra uppgifter. Kamelen kan gå i sand i dagar över vidsträckta öknar och kan överleva med både näring och vätska tack vare sin märkliga konstruktion. Så liknade han själva universitetet vid en kamel som förmår att under olika samhällstider hålla fast vid sin udda uppgift trots att omgivningen kan vara både svår och utmanande. Uppgiften för hedersdoktorerna som för all forskning, menade Williams var att göra livet ännu lite mera svårt med forskningens resultat som väckande av ännu fler komplexa sammanhang och frågor. Så blir universiteten till en plats som kan bidra till kritik bortom fördomar och förenklingar, som kan bidra till livsviktig insikt om och därför respekt för kunskap och kunskapens frukter. En ödmjukhet som samhällsfrukt kunde anas.

För mig som redan i rektorns berättelse gripits av kamelens öde, blev Williams tal till en kamelens uppståndelse. Det var som om hela den orientalism som kostat kamelen livet och skämt ut den som död på Uppsalas gator, nu fick vika för en upprättelse där kamelen inte längre var ett udda inslag i en segeryra över absurd kungamakt utan normen för akademin. Själva kamelen blev till sinnebild för universitetet med sin förmåga att under långa tider motstå kunskapsfientliga öknar och med sin unika utrustning bidra till livsviktig näring i samhället. Inte minst genom att komplicera saker. Så fick också teologerna och teologin sin eloge för en viktig samhällskritisk funktion, kanske udda designad enligt en del, men allt viktigare i vår tid.

Det var alldeles underbart att få vara på fest i denna unika miljö, som slottet och Rikssalen är, med trevliga bordsgrannar och glada och intressanta samtal. Men allra viktigast denna kväll var att få vara med om kamelens uppståndelse och upprättelse.

Anna Karin Hammar

Förföljda kristna

I dag publicerade DN och Erik Helmerson ett upprop att bry sig om världens förföljda kristna. Kristna förföljs Uppgifterna kommer från Open Doors som dels listar kristna som den mest förföljda trosgruppen i världen, dels menar att jihadism och nationalism utgör de svåraste orsakerna till förföljelsen.

Jag besökte i december den koptisk ortodoxa kyrkan i Egypten, dagen efter massakern på tjugofem kvinnor och barn som jämte självmordsbombaren mist livet medan de firade gudstjänst i en av Kairos kyrkor. Det var en stor erfarenhet att uppleva hur kyrkans ledare manade till förlåtelse och förbön för dem som förföljer med bön om att deras hjärtan skall förvandlas. En martyrkyrka som tagit Jesu ord om att älska sina fiender och be för dem som förföljer er på allvar.

Vad kan vi göra undrade förstås många av oss västerlänningar. Det som framkom som den högsta önskan från våra medkristna i en förföljelsesituation är att bli lyssnade till i hela sin komplexa erfarenhet. Jämte att få stöd att bygga de broar och den livsväg som bygger gemenskap mellan alla människor, de mötesplatser som gör människor till medmänniskor.

Det finns ett oerhört svek från det kristna väst till andra kristna och till islam och framväxten av jihadism och extremistisk salafism. Många decenniers oljeförbrukning har bekostats till priset av att se genom fingrarna med jihadismens ideologiska rötter. Irakkriget öppnade den Pandoras ask som vi nu upplever som en global jihadism som slår till överallt och som särskilt drabbar kyrkorna i Mellanöstern.

Därför menar jag att kyrkor och kristna i Väst som vill vara solidariska med förföljda kristna över världen behöver utveckla en trippelstrategi.

För det första lyssna till kyrkorna själva och stödja deras arbete och inriktning. För det andra att tillsammans med också alla muslimer som lider av jihadismen och vill bekämpa den enas om att ingen tro kan döda i Guds namn med bevarad respekt för tron. Den främste förespråkaren för en sådan hållning med tillgång till media i väst är påven Franciskus. Men det är min övertygelse att det inte är kyrkorna som svikit i väst utan snarare staterna som inte låtit kritik gå fram av rädsla för förlorade affärskontrakt. Här går inte heller vårt eget land fritt från ansvar. Det finns en orsak till världens tystnad angående förföljda kristna.

Den tredje strategin är att globalt arbeta för mänskliga rättigheter. Att försvara sina egna rättigheter kan ibland göras bäst genom att ta strid för allas rättigheter.

 

Anna Karin Hammar

 

Hur sker mirakel?

Brödundret i Uppståndelsekyrkan i Anafora, Egypten
Brödundret i Uppståndelsekyrkan i Anafora, Egypten

Bibeln och inte minst Nya testamentet berättar om många oväntade under och mirakel. Så här inför ett nytt år – 2017 – ett år med dåliga odds – kan det behövas en liten påminnelse om hur under kan ske. En behöver göra som när en tittar på en trollkonstnär : iaktta väldigt noggrant de snabba rörelserna och tricksen. För det finns tricks i undren i Bibeln också. Så jag tänkte att jag skulle dela med mig av de tricks jag upptäckt i berättelsen om mitt favoritunder, brödundret, då tusentals människor fick mat som saknade mat.

1. Behoven identifierades

Första åtgärden är att lära känna de basala behoven. En av lärjungarna får sig påpekat att folket inte har något att äta. Det är en förutsättning för under att en vågar erkänna de basala behoven även om en inte har lösningen till utmaningen.

2. Behoven kommunicerades

Det är också en förutsättning att en vågar tala om sina och andras behov utan att skämmas för dem och utan att skämmas för att det just nu inte finns någon känd åtgärd som kan vidtas.

3. Det finns människor som vill bidra

När väl situationen blir känd finns det människor som vill bidra. De kommer ofta från ett oväntat håll, de som bidrar. I bibelberättelsen är det ett barn, en liten pojke, som vill bidra med sin matsäck för att mätta de hungriga. Fem kornbröd och två fiskar till tusentals personer…

4. Inget bidrag är för litet

Hur lätt vore det inte att berättelsen hade slutat här, med att någon förnuftig varelse sagt att det där är ju alldeles för lite. I stället blev det väl mottaget och början till något stort. Jesus välsignar brödet och fiskarna, barnets gåva.

5. Det största undret är hjärtats under

Nu går det lite snabbt i berättelsen, som när en inte riktigt hängde med i vad trollkonstnären gjorde, trots att en tittade så noga och försökte följa med ögonen precis. Hemligheten som gömmer sig i brödundret syns inte med ögonen. Det är något som sker i människors hjärtan när vi upptäcker att Någon tar emot oss som vi är och med de gåvor vi har.

6. Det handlar om god organisation

När väl hjärtat har förvandlats, mjuknat och fått en människa att dela med sig till någon som tar emot och välsignar, då handlar det sen om god organisation. Ingenting lämnas åt slumpen. Don’t agonize – Organize! sa Joe Hill från Gävle i det stora landet i väster. Lärjungarna organiserar det hela och samlar upp allt som blivit över efter matrasten. I det stora landet i väster slängs upp till 50 procent av all mat. I det lilla landet i norr upp mot 25 procent….

 

7. Omvända roller

Den som tycker att det är enfaldigt att tro på mirakel och under (och det gör nog de flesta av oss då och då) har något att lära av ett barn som delar med sig av sin matsäck och av vad som hände sen…

Läs gärna om brödundret i Bibeln, i Johannes evangelium, kapitel 6.

Gott Nytt 2017 önskar

Anna Karin Hammar

 

 

 

 

 

 

Betlehem i fara

Betlehem är i dag omgivet av mur på tre sidor. Stadens möjligheter att expandera förvägras den av den israeliska ockupationsmakten. Staden hotas i sitt vardagliga liv av avspärrningar och försvårande av kommunikation. Betlehem i dag är också under ockupation, så som när Jesus föddes och den romerska ockupationsmakten förorsakade att Josef och Maria begav sig till Betlehem, trots att Maria var i slutskedet av sin graviditet.

Julevangeliet är ingen idyll. Just därför finns det möjligheter för hoppet att födas i oss. Gud blir människobarn i ett stall i Betlehem under ockupation. Svåra förföljelser mot barnen tvingar snart familjen ut på flykt, till Egypten. De återvänder först när förhållandena är säkrare.

Gud har gjort allt för att visa oss att ingenstans är vi utan Gud. Gud delar vår sårbarhet och vår maktlöshet, för att vi aldrig ska tvivla på vilken sida Gud står på. Förtryck och förföljelse är inga processer som förorsakas av en oblid gud eller ett omilt öde. Nej, Gud är med alla som lider och viskar nerifrån Ge inte upp. Jag är med dig.

När det blir vardag igen och vi så småningom i januari får en mycket osäkrare värld med impulsivt högerextremistiskt ledarskap i USA, också då gäller löftet. Jag är med er. Kom ihåg på vilken sida jag står. Var med mig där jag är, hos den som kämpar. Var med mig där jag är och använd din frihet och fantasi att bygga en gemenskap som håller genom alla murar, tills de en dag ska falla.

God Jul!

 

Anna Karin Hammar

 

 

Maktordningar

Att försöka rubba maktordningar har ett pris. Det brukar kallas vid det engelska ordet backlash, bakslag. Med en svart president i USA, Barack Obama, har det vita högernationalistiska motståndet vuxit i USA, och inte blivit mindre av att arbeta mot en kvinna som presidentkandidat, Hillary Clinton. Naturligtvis finns det mängder av andra orsaker, men det är svårt att tyda Donald Trumps framgångar med andra ord än backlash för en demokratisk ordning med inriktning att värna alla människors mänskliga rättigheter. De signaler som nu sänds med de medarbetare som utses av den valde presidenten är inte lugnande på något sätt. Det är svårt att förstå det på annat sätt än att många av utnämningarna rör sig i en vit maktmiljö som har kvinnor, svarta, muslimer, flyktingar och papperslösa som tydliga fiender.

När Anna Kinberg Batra nu städar upp kring den havererade kommunikationen i sitt partikansli, är det kanske bara början. Även om okvädingsordet gällde en socialdemokratisk kvinna, är det uppenbart att kvinnors makt i ledande positioner ofta utmanas och att de därför i preventivt syfte ofta går in under en starkare ledningskultur – i värsta fall med förebild i en järnlady. Även i den ekumeniska debatten kring Svenska kyrkan märks  det ofta tydligt hur kvinnor som ledare bagatelliseras och förminskas på ett sätt som vore otänkbart med en man i samma position. Att rubba maktordningar göres icke ostraffat. Den och de som finner sig i nya och oväntade positioner, oftast den vite mannens hotade maktprivilegium, går inte overksamma i den nya situationen. Förtryckta gruppers framgång i att komma i maktposition är ständigt utsatt för hot om backlash.

Det är förunderligt att det kristet dominerade Västerlandet verkar förlora alla tentakler in till Evangeliernas berättelse om den som har all makt och som blir den minstes tjänare. Den som är störst bland er, är den som tjänar, sade Jesus till makthungriga män. Om de som var minst i världens ögon sa han att de sista ska bli de första. Att rubba maktordningar kan vara en del av det som leder till fördärvet och det kan vara del av det som leder till livet. Maria sjöng, härskare har Gud störtat från deras troner och ringa människor har Gud upphöjt. Den omvända ordningen vore otänkbar i evangelierna. Det som sker nu i USA får våra överlevande från Förintelsen att rysa av fasa. Det som sker nu kallar på demokratiskt motstånd och motstånd med hjälp av ickevåld. Ett sätt är att försöka ta bort stöttorna till den maktapparat som nu byggs upp. Att dra undan legitimitet och normalisering. Det är en kallelse till alla som inte vill leva i etnokratier och androkratier, i maktordningar som grundas på etnicitet eller manligt kön.

Anna Karin Hammar

Att försonas med döden

Nu fladdrar ljuslågorna över landets kyrkogårdar. Allhelgonahelgen går mot sitt slut. Det är en av de finaste helgerna på kyrkoåret enligt min smak. Det var längre tillbaka en helg som jag ofta hälsade på min mor som då var änka. Från ungdomsåren minns jag kyrkokörens fina sång vid korset och rotundan på den då nya kyrkogården i Örkelljunga. Några år var jag själv med i kören och sjöng I himmelen, i himmelen.

Allhelgonahelgen skapade en trygghet i mitt inre som jag kände igen då jag i förgår vandrade i fackeltåg till Öregrunds kyrkogård. Där bland alla ljusen och gravarna kände jag att här skulle jag vilja ha min grav.

Det går kanske inte riktigt att försonas med döden, den är ju trots allt också på något vis en fiende, men jag tror ändå att det var en smak av försoning med döden som jag kände. Att mitt liv ska ta slut, att jag är bara ett av de tusentals vetekorn som faller i jorden och dör.

Om allt går väl, kommer jag också alldeles strax att gå i pension. Också det är ett slags avklädande, att lägga av sig sina yttre attribut och lita till att identiteten bär också när lönearbetet tar slut.

Präst kommer jag att vara så länge jag lever. Har ännu på näthinnan hur min far låg död i kistan i sin finaste kaftan. Även om jag är glad åt att vara präst vill jag inte ligga i kistan i någon kaftan. Nej jag vill ligga i symbolen för min dopdräkt. Den förenar mig inte enbart med ett arbetsliv som luthersk präst utan också med alla människor, hela skapelsen.

Uppenbara för mig ditt dops mysterium – ett enda vatten och en enda mänsklighet, ett enda vatten och en enda gemenskap av liv.

Vad händer oss bortom döden? Det vet jag inte, men jag tror att ljuslågorna på våra gravar visar vägen till en närvaro som fyller universum med lovsång.

Min mor och jag sjöng ofta tillsammans. Min far kunde inte sjunga och inte heller min älskade bonusmormor. Nu tycker jag mig kunna ana också deras lyckliga röster i den stora lovsången i himmelen.

Allhelgonahelgen går mot sitt slut. Det är nåd att leva och nåd att känna att även jag kommer att kunna dö en gång, förr eller senare, allt efter livets omständigheter. Och mitt i allt detta en närvaro i allt som också omsluter allt.

 

Heliga Mysterium,

tack för Din närvaro i allt och alla.

Hjälp oss att upptäcka dig, lägga ned vapnen, och ge världen fred.

Amen.

 

Anna Karin Hammar

Förbön i vår tid

Gud,
Vi tackar dig för det romska folket som i tusen år kämpat för sin existens i Europa.
Vi tackar dig för alla berättelser, för alla sånger, för all kunskap, som förmedlats från generation till generation.
– Låt ditt rike komma
– Låt din vilja ske

Vi ber för all världens flyktingar och migranter.
Vi ber att du är deras hem, som fått lämna sina hem
för att söka en större trygghet i ett annat land.
Vi ber att de av oss som är svenska medborgare
ska förstå att vi ibland har fått änglar till gäster,
att vi tillsammans, migranter, flyktingar och bofasta,
ska kunna bygga ett gott och inklusivt samhälle.
– Låt ditt rike komma
– Låt din vilja ske

Vi ber för vår regering, att de ska lägga sitt öra nära marken
och lyssna till de människors berättelser som känner sig tvingade
att fly hit och att söka sig hit.
Gud, utplåna alla tankar på att göra det svårt för flyktingar och migranter
att leva i Sverige.
– Låt ditt rike komma
– Låt din vilja ske

Vi ber för alla kyrkor och trossamfund,
för hela civilsamhället,
att du ska ge visdom och uthållighet i arbetet för
en rättvis och mänsklig värld.
Välsigna flyktingarnas, romernas och migranternas egna initiativ
och hjälp oss alla att lära av varandra.
– Låt ditt rike komma
– Låt din vilja ske

Vi ber särskilt för barnen.
Vi ber för barnen i Aleppo och barnen i Valea Seca,
vi ber för barnen i Syrien och för barnen i Rumänien.
Välsigna alla goda krafter och sänd dina änglar
att förvandla hårda ledares hjärtan.
– Låt ditt rike komma
– Låt din vilja ske

Vi överlämnar oss själva till dig,
du all kärleks och barmhärtighets källa.
I Jesu Kristi namn.
Amen.

 

 

Förbön vid frivillig morgonbön i Hagakyrkan, Göteborg,

under konferensen Utsatta EU-medborgare 6-7 oktober 2016

Om ignatiansk spiritualitet

Jag har i veckan varit med om att leda avslutningen av en fem terminer lång utbildning i andlig vägledning i ignatiansk anda. Många deltagare har berättat om hur utbildningsresan har förändrat deras liv.  Missmodiga präster har förvandlats till förtröstande präster. Diakoner som tvivlat på meningen i sin tjänst har med förnyad energi gått in i sin kallelse. Kanske sammanfattade en deltagare det allra mest pregnant: jag har rört mig från att tala om Gud till att tala med Gud.

Den ignatianska andligheten hämtar sin inspiration från Ignatius av Loyola. Han var, liksom Freud långt senare, uppmärksam på människans rörelser i sitt inre och detta redan på 1500-talet. Tidigt lade han märke till vad som gav honom verklig tröst. Han erfor lite förenklat Guds närvaro som tröstens närvaro och skilde den från misströstan, tvivlet på Guds närhet och livets meningsfullhet. Inte så få av deltagarna vittnade om att de ofta under stora tider av misströstan gjort en radikal erfarenhet av att Jesus Kristus kommit nära och att de då också fått tillgång till sig själva på ett nytt sätt. Det gömmer sig en paradox här. Överlåtelsen av hela sitt liv till Gud innebär att människan finner sig själv på ett grundläggande sätt. Inför den Treeniga Gudens ansikte blir vi  till som personer och långt mera självständiga subjekt än vad vi kunnat drömma om i vår ensamhet. Vi känner detta tilltal redan i dopet, då vi döps i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och då vårt namn uttalas med kärlek och respekt. Människans identitet knyts till Guds treenighet, skaldar Christina Lövestam. Beroendet av Gud är själva grunden till människans frihet. Det gömmer sig en hemlighet här, som återupptäcks i vår tid.

Den ignatianska spiritualiteten har under de senaste 25-30 åren vuxit fram även inom Svenska kyrkan. Med sin bas i Jesuitordens kallelse, att gå med bud om liv, i tjänst åt Skaparen, över hela världen, har den spritt sig långt utanför den romersk-katolska kyrkan. I dag gör påven Franciskus denna världstillvända spiritualitet känd genom sin förmåga att urskilja väsentligheter från oväsentligheter och genom förkunnelse av Guds barmhärtighet inte bara med ord utan också i handling.

I Svenska kyrkan har bland annat Härnösands stift gjort en banbrytande insats genom gedigna utbildningar och framtagandet av den lilla skriften Andlig vägledning i ignatiansk anda (Verbum). Uppsala stift har följt efter och i den utbildning som i dagarna avslutats har ett unikt ledarteam ansvarat för föreläsningar och träningspass. Jesuiterna i Uppsala har ställt jesuitpatern och lektorn vid Newmaninstitutet, Fredrik Heiding, till förfogande att föreläsa om denna spiritualitets katolska rötter. Sr Diane Reynolds, hemhörig i en katolsk orden från 1200-talet som följt ignatiansk konstitution sedan 1700-talet, Sisters of St Andrew, har med sin rika erfarenhet av att slå följe med människor betytt oerhört mycket. Med mer än tjugo års erfarenhet av att arbeta nära Broder Roger i Taize har hon varit bärare av en ömsint vidsynthet. Susanne Carlsson, prästvigd för Svenska kyrkan och nu Canon i Rochester i Church of England med ansvar för spiritualitet, har med sin dubbla kulturella bakgrund kunnat leda träningen till andliga vägledare med fast hand. Själv har jag varit kaplan och studierektor, med uppgift att också bidra till integrationen av en katolsk spiritualitet i en evangelisk kyrkotradition. Med våra olika personligheter har vi format ett starkt lärarteam som kunnat leva försonad mångfald i praktiken.

Det är med stor tacksamhet jag ser tillbaka på denna sträcka av mitt arbetsliv, 2011-2016, med sammanlagt två omgångar av utbildning. Denna sista sträcka, 2014-2016, har skett i ett mycket uppskattat samarbete med Linköpings stift.

När biskop Ragnar Persenius efter avslutad utbildning  sände ut alla deltagare i tjänst löd samlingsorden så här i Mariakyrkan i Sigtuna:

Vi har samlats för att begrunda vår kallelse.
Vi vet att människan är skapad att lovprisa, vörda och tjäna Gud.
I dopet slog vi följe med Kristus, som vandrar med oss vid vår sida, i vilket landskap vårt liv än befinner sig.
Vi är kallade till ett äventyr, att utforska livets och vänskapens mysterium,
att lovprisa, vörda och tjäna Gud.
Kristus är trofast, I hans namn vill vi be.

Kom Kristus och var mig nära
Kom Kristus och omslut mig med din nåd
Kom Kristus och gör mig fri att ta emot din kärlek och ge den vidare
i din skapelse, i din mänsklighet, i din kyrka.

 

Anna Karin Hammar

 

 

Solidaritet med Mellanösterns kristna

Här föreslår jag tio  punkter för solidaritet med de kristna i Mellanöstern. Situationen i världen för kristna uppfordrar till solidaritet. I detta förslag begränsar jag mig till Mellanöstern och vad som skulle kunna vara tio aktioner att börja med. Det finns givetvis mycket mer som redan görs och som behöver göras, det dagliga ekonomiska stödet, stödet för en flyktingpolitik som välkomnar dem som behöver fly undan förföljelse och krig med mera. Dessa tio punkter är bara en början till samtal om vad som skulle kunna vara en solidaritet i handling med utsatta systrar och bröder i kyrkorna i Mellanöstern.

På Kairos Palestina sommarläger som hölls i förra veckan i trakten av Kullen enades vi om att be varje söndag för kristna systrar och bröder i Palestina, Israel och Jerusalem och för alla kyrkorna i Mellanöstern. Därför inleder jag de tio punkterna med en uppmaning till bön.

1. Be varje söndag för kyrkorna i Mellanöstern och be om de fria och demokratiska samhällen som de längtar efter att vara med och bygga upp.
2. Arbeta för ett stopp för vapenexporten till Mellanöstern.
3. Skapa mötesplatser för företrädare för civilsamhällenas organisationer i Mellanöstern och Europa.
4. Be Kyrkornas världsråd att tillsammans med lämpliga muslimska partners (såväl sunni som shia) inbjuda till en internationell konferens med ledarna för Mellanösterns kyrkor och religiösa ledare för islam i Mellanöstern tillsammans med muslimska och kristna ledare för Mellanösterns diaspora i Europa.
5. Stöd fredsförhandlingarna i Syrien genom att be den svenska regeringen arbeta för parallella förhandlingar mellan representanter för civilsamhällets organisationer i Syrien.
6. Utmana Saudiarabien att ta avstånd från våld i islams namn och att sätta stopp för en tolkning av wahabbitisk salafism som glorifierar våld mot kristna, yezidier, shiamuslimer och andra troende.
7. Be den svenska regeringen med sin feministiska utrikespolitik att inbjuda kvinnliga parlamentariker och kvinnor som är ledare i civilsamhället i Mellanöstern till en konferens tillsammans med EU:s politiska ledning.
8. Stöd arbetet med att få FN:s säkerhetsråd att undersöka om kriterierna för folkmord föreligger i Mellanöstern och att agera i enlighet därmed.
9. Uppmana Sveriges Kristna Råd att anordna en längre samvaro/konferens i Sverige för majoritets- och minoritetskyrkor i Sverige så att kyrkor med rötter i Mellanöstern och kyrkor som vuxit fram i Sverige lär känna varandra på djupet.
10. Stöd Kairos Palestina och det palestinska folkliga uppropet för Bojkott, Desinvesteringar och Sanktioner (BDS) gentemot Israels ockupationspolitik.

Anna Karin Hammar

annakarin.hammar@svenskakyrkan.se