Betlehem i fara

Betlehem är i dag omgivet av mur på tre sidor. Stadens möjligheter att expandera förvägras den av den israeliska ockupationsmakten. Staden hotas i sitt vardagliga liv av avspärrningar och försvårande av kommunikation. Betlehem i dag är också under ockupation, så som när Jesus föddes och den romerska ockupationsmakten förorsakade att Josef och Maria begav sig till Betlehem, trots att Maria var i slutskedet av sin graviditet.

Julevangeliet är ingen idyll. Just därför finns det möjligheter för hoppet att födas i oss. Gud blir människobarn i ett stall i Betlehem under ockupation. Svåra förföljelser mot barnen tvingar snart familjen ut på flykt, till Egypten. De återvänder först när förhållandena är säkrare.

Gud har gjort allt för att visa oss att ingenstans är vi utan Gud. Gud delar vår sårbarhet och vår maktlöshet, för att vi aldrig ska tvivla på vilken sida Gud står på. Förtryck och förföljelse är inga processer som förorsakas av en oblid gud eller ett omilt öde. Nej, Gud är med alla som lider och viskar nerifrån Ge inte upp. Jag är med dig.

När det blir vardag igen och vi så småningom i januari får en mycket osäkrare värld med impulsivt högerextremistiskt ledarskap i USA, också då gäller löftet. Jag är med er. Kom ihåg på vilken sida jag står. Var med mig där jag är, hos den som kämpar. Var med mig där jag är och använd din frihet och fantasi att bygga en gemenskap som håller genom alla murar, tills de en dag ska falla.

God Jul!

 

Anna Karin Hammar

 

 

Maktordningar

Att försöka rubba maktordningar har ett pris. Det brukar kallas vid det engelska ordet backlash, bakslag. Med en svart president i USA, Barack Obama, har det vita högernationalistiska motståndet vuxit i USA, och inte blivit mindre av att arbeta mot en kvinna som presidentkandidat, Hillary Clinton. Naturligtvis finns det mängder av andra orsaker, men det är svårt att tyda Donald Trumps framgångar med andra ord än backlash för en demokratisk ordning med inriktning att värna alla människors mänskliga rättigheter. De signaler som nu sänds med de medarbetare som utses av den valde presidenten är inte lugnande på något sätt. Det är svårt att förstå det på annat sätt än att många av utnämningarna rör sig i en vit maktmiljö som har kvinnor, svarta, muslimer, flyktingar och papperslösa som tydliga fiender.

När Anna Kinberg Batra nu städar upp kring den havererade kommunikationen i sitt partikansli, är det kanske bara början. Även om okvädingsordet gällde en socialdemokratisk kvinna, är det uppenbart att kvinnors makt i ledande positioner ofta utmanas och att de därför i preventivt syfte ofta går in under en starkare ledningskultur – i värsta fall med förebild i en järnlady. Även i den ekumeniska debatten kring Svenska kyrkan märks  det ofta tydligt hur kvinnor som ledare bagatelliseras och förminskas på ett sätt som vore otänkbart med en man i samma position. Att rubba maktordningar göres icke ostraffat. Den och de som finner sig i nya och oväntade positioner, oftast den vite mannens hotade maktprivilegium, går inte overksamma i den nya situationen. Förtryckta gruppers framgång i att komma i maktposition är ständigt utsatt för hot om backlash.

Det är förunderligt att det kristet dominerade Västerlandet verkar förlora alla tentakler in till Evangeliernas berättelse om den som har all makt och som blir den minstes tjänare. Den som är störst bland er, är den som tjänar, sade Jesus till makthungriga män. Om de som var minst i världens ögon sa han att de sista ska bli de första. Att rubba maktordningar kan vara en del av det som leder till fördärvet och det kan vara del av det som leder till livet. Maria sjöng, härskare har Gud störtat från deras troner och ringa människor har Gud upphöjt. Den omvända ordningen vore otänkbar i evangelierna. Det som sker nu i USA får våra överlevande från Förintelsen att rysa av fasa. Det som sker nu kallar på demokratiskt motstånd och motstånd med hjälp av ickevåld. Ett sätt är att försöka ta bort stöttorna till den maktapparat som nu byggs upp. Att dra undan legitimitet och normalisering. Det är en kallelse till alla som inte vill leva i etnokratier och androkratier, i maktordningar som grundas på etnicitet eller manligt kön.

Anna Karin Hammar

Att försonas med döden

Nu fladdrar ljuslågorna över landets kyrkogårdar. Allhelgonahelgen går mot sitt slut. Det är en av de finaste helgerna på kyrkoåret enligt min smak. Det var längre tillbaka en helg som jag ofta hälsade på min mor som då var änka. Från ungdomsåren minns jag kyrkokörens fina sång vid korset och rotundan på den då nya kyrkogården i Örkelljunga. Några år var jag själv med i kören och sjöng I himmelen, i himmelen.

Allhelgonahelgen skapade en trygghet i mitt inre som jag kände igen då jag i förgår vandrade i fackeltåg till Öregrunds kyrkogård. Där bland alla ljusen och gravarna kände jag att här skulle jag vilja ha min grav.

Det går kanske inte riktigt att försonas med döden, den är ju trots allt också på något vis en fiende, men jag tror ändå att det var en smak av försoning med döden som jag kände. Att mitt liv ska ta slut, att jag är bara ett av de tusentals vetekorn som faller i jorden och dör.

Om allt går väl, kommer jag också alldeles strax att gå i pension. Också det är ett slags avklädande, att lägga av sig sina yttre attribut och lita till att identiteten bär också när lönearbetet tar slut.

Präst kommer jag att vara så länge jag lever. Har ännu på näthinnan hur min far låg död i kistan i sin finaste kaftan. Även om jag är glad åt att vara präst vill jag inte ligga i kistan i någon kaftan. Nej jag vill ligga i symbolen för min dopdräkt. Den förenar mig inte enbart med ett arbetsliv som luthersk präst utan också med alla människor, hela skapelsen.

Uppenbara för mig ditt dops mysterium – ett enda vatten och en enda mänsklighet, ett enda vatten och en enda gemenskap av liv.

Vad händer oss bortom döden? Det vet jag inte, men jag tror att ljuslågorna på våra gravar visar vägen till en närvaro som fyller universum med lovsång.

Min mor och jag sjöng ofta tillsammans. Min far kunde inte sjunga och inte heller min älskade bonusmormor. Nu tycker jag mig kunna ana också deras lyckliga röster i den stora lovsången i himmelen.

Allhelgonahelgen går mot sitt slut. Det är nåd att leva och nåd att känna att även jag kommer att kunna dö en gång, förr eller senare, allt efter livets omständigheter. Och mitt i allt detta en närvaro i allt som också omsluter allt.

 

Heliga Mysterium,

tack för Din närvaro i allt och alla.

Hjälp oss att upptäcka dig, lägga ned vapnen, och ge världen fred.

Amen.

 

Anna Karin Hammar

Förbön i vår tid

Gud,
Vi tackar dig för det romska folket som i tusen år kämpat för sin existens i Europa.
Vi tackar dig för alla berättelser, för alla sånger, för all kunskap, som förmedlats från generation till generation.
– Låt ditt rike komma
– Låt din vilja ske

Vi ber för all världens flyktingar och migranter.
Vi ber att du är deras hem, som fått lämna sina hem
för att söka en större trygghet i ett annat land.
Vi ber att de av oss som är svenska medborgare
ska förstå att vi ibland har fått änglar till gäster,
att vi tillsammans, migranter, flyktingar och bofasta,
ska kunna bygga ett gott och inklusivt samhälle.
– Låt ditt rike komma
– Låt din vilja ske

Vi ber för vår regering, att de ska lägga sitt öra nära marken
och lyssna till de människors berättelser som känner sig tvingade
att fly hit och att söka sig hit.
Gud, utplåna alla tankar på att göra det svårt för flyktingar och migranter
att leva i Sverige.
– Låt ditt rike komma
– Låt din vilja ske

Vi ber för alla kyrkor och trossamfund,
för hela civilsamhället,
att du ska ge visdom och uthållighet i arbetet för
en rättvis och mänsklig värld.
Välsigna flyktingarnas, romernas och migranternas egna initiativ
och hjälp oss alla att lära av varandra.
– Låt ditt rike komma
– Låt din vilja ske

Vi ber särskilt för barnen.
Vi ber för barnen i Aleppo och barnen i Valea Seca,
vi ber för barnen i Syrien och för barnen i Rumänien.
Välsigna alla goda krafter och sänd dina änglar
att förvandla hårda ledares hjärtan.
– Låt ditt rike komma
– Låt din vilja ske

Vi överlämnar oss själva till dig,
du all kärleks och barmhärtighets källa.
I Jesu Kristi namn.
Amen.

 

 

Förbön vid frivillig morgonbön i Hagakyrkan, Göteborg,

under konferensen Utsatta EU-medborgare 6-7 oktober 2016

Om ignatiansk spiritualitet

Jag har i veckan varit med om att leda avslutningen av en fem terminer lång utbildning i andlig vägledning i ignatiansk anda. Många deltagare har berättat om hur utbildningsresan har förändrat deras liv.  Missmodiga präster har förvandlats till förtröstande präster. Diakoner som tvivlat på meningen i sin tjänst har med förnyad energi gått in i sin kallelse. Kanske sammanfattade en deltagare det allra mest pregnant: jag har rört mig från att tala om Gud till att tala med Gud.

Den ignatianska andligheten hämtar sin inspiration från Ignatius av Loyola. Han var, liksom Freud långt senare, uppmärksam på människans rörelser i sitt inre och detta redan på 1500-talet. Tidigt lade han märke till vad som gav honom verklig tröst. Han erfor lite förenklat Guds närvaro som tröstens närvaro och skilde den från misströstan, tvivlet på Guds närhet och livets meningsfullhet. Inte så få av deltagarna vittnade om att de ofta under stora tider av misströstan gjort en radikal erfarenhet av att Jesus Kristus kommit nära och att de då också fått tillgång till sig själva på ett nytt sätt. Det gömmer sig en paradox här. Överlåtelsen av hela sitt liv till Gud innebär att människan finner sig själv på ett grundläggande sätt. Inför den Treeniga Gudens ansikte blir vi  till som personer och långt mera självständiga subjekt än vad vi kunnat drömma om i vår ensamhet. Vi känner detta tilltal redan i dopet, då vi döps i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och då vårt namn uttalas med kärlek och respekt. Människans identitet knyts till Guds treenighet, skaldar Christina Lövestam. Beroendet av Gud är själva grunden till människans frihet. Det gömmer sig en hemlighet här, som återupptäcks i vår tid.

Den ignatianska spiritualiteten har under de senaste 25-30 åren vuxit fram även inom Svenska kyrkan. Med sin bas i Jesuitordens kallelse, att gå med bud om liv, i tjänst åt Skaparen, över hela världen, har den spritt sig långt utanför den romersk-katolska kyrkan. I dag gör påven Franciskus denna världstillvända spiritualitet känd genom sin förmåga att urskilja väsentligheter från oväsentligheter och genom förkunnelse av Guds barmhärtighet inte bara med ord utan också i handling.

I Svenska kyrkan har bland annat Härnösands stift gjort en banbrytande insats genom gedigna utbildningar och framtagandet av den lilla skriften Andlig vägledning i ignatiansk anda (Verbum). Uppsala stift har följt efter och i den utbildning som i dagarna avslutats har ett unikt ledarteam ansvarat för föreläsningar och träningspass. Jesuiterna i Uppsala har ställt jesuitpatern och lektorn vid Newmaninstitutet, Fredrik Heiding, till förfogande att föreläsa om denna spiritualitets katolska rötter. Sr Diane Reynolds, hemhörig i en katolsk orden från 1200-talet som följt ignatiansk konstitution sedan 1700-talet, Sisters of St Andrew, har med sin rika erfarenhet av att slå följe med människor betytt oerhört mycket. Med mer än tjugo års erfarenhet av att arbeta nära Broder Roger i Taize har hon varit bärare av en ömsint vidsynthet. Susanne Carlsson, prästvigd för Svenska kyrkan och nu Canon i Rochester i Church of England med ansvar för spiritualitet, har med sin dubbla kulturella bakgrund kunnat leda träningen till andliga vägledare med fast hand. Själv har jag varit kaplan och studierektor, med uppgift att också bidra till integrationen av en katolsk spiritualitet i en evangelisk kyrkotradition. Med våra olika personligheter har vi format ett starkt lärarteam som kunnat leva försonad mångfald i praktiken.

Det är med stor tacksamhet jag ser tillbaka på denna sträcka av mitt arbetsliv, 2011-2016, med sammanlagt två omgångar av utbildning. Denna sista sträcka, 2014-2016, har skett i ett mycket uppskattat samarbete med Linköpings stift.

När biskop Ragnar Persenius efter avslutad utbildning  sände ut alla deltagare i tjänst löd samlingsorden så här i Mariakyrkan i Sigtuna:

Vi har samlats för att begrunda vår kallelse.
Vi vet att människan är skapad att lovprisa, vörda och tjäna Gud.
I dopet slog vi följe med Kristus, som vandrar med oss vid vår sida, i vilket landskap vårt liv än befinner sig.
Vi är kallade till ett äventyr, att utforska livets och vänskapens mysterium,
att lovprisa, vörda och tjäna Gud.
Kristus är trofast, I hans namn vill vi be.

Kom Kristus och var mig nära
Kom Kristus och omslut mig med din nåd
Kom Kristus och gör mig fri att ta emot din kärlek och ge den vidare
i din skapelse, i din mänsklighet, i din kyrka.

 

Anna Karin Hammar

 

 

Solidaritet med Mellanösterns kristna

Här föreslår jag tio  punkter för solidaritet med de kristna i Mellanöstern. Situationen i världen för kristna uppfordrar till solidaritet. I detta förslag begränsar jag mig till Mellanöstern och vad som skulle kunna vara tio aktioner att börja med. Det finns givetvis mycket mer som redan görs och som behöver göras, det dagliga ekonomiska stödet, stödet för en flyktingpolitik som välkomnar dem som behöver fly undan förföljelse och krig med mera. Dessa tio punkter är bara en början till samtal om vad som skulle kunna vara en solidaritet i handling med utsatta systrar och bröder i kyrkorna i Mellanöstern.

På Kairos Palestina sommarläger som hölls i förra veckan i trakten av Kullen enades vi om att be varje söndag för kristna systrar och bröder i Palestina, Israel och Jerusalem och för alla kyrkorna i Mellanöstern. Därför inleder jag de tio punkterna med en uppmaning till bön.

1. Be varje söndag för kyrkorna i Mellanöstern och be om de fria och demokratiska samhällen som de längtar efter att vara med och bygga upp.
2. Arbeta för ett stopp för vapenexporten till Mellanöstern.
3. Skapa mötesplatser för företrädare för civilsamhällenas organisationer i Mellanöstern och Europa.
4. Be Kyrkornas världsråd att tillsammans med lämpliga muslimska partners (såväl sunni som shia) inbjuda till en internationell konferens med ledarna för Mellanösterns kyrkor och religiösa ledare för islam i Mellanöstern tillsammans med muslimska och kristna ledare för Mellanösterns diaspora i Europa.
5. Stöd fredsförhandlingarna i Syrien genom att be den svenska regeringen arbeta för parallella förhandlingar mellan representanter för civilsamhällets organisationer i Syrien.
6. Utmana Saudiarabien att ta avstånd från våld i islams namn och att sätta stopp för en tolkning av wahabbitisk salafism som glorifierar våld mot kristna, yezidier, shiamuslimer och andra troende.
7. Be den svenska regeringen med sin feministiska utrikespolitik att inbjuda kvinnliga parlamentariker och kvinnor som är ledare i civilsamhället i Mellanöstern till en konferens tillsammans med EU:s politiska ledning.
8. Stöd arbetet med att få FN:s säkerhetsråd att undersöka om kriterierna för folkmord föreligger i Mellanöstern och att agera i enlighet därmed.
9. Uppmana Sveriges Kristna Råd att anordna en längre samvaro/konferens i Sverige för majoritets- och minoritetskyrkor i Sverige så att kyrkor med rötter i Mellanöstern och kyrkor som vuxit fram i Sverige lär känna varandra på djupet.
10. Stöd Kairos Palestina och det palestinska folkliga uppropet för Bojkott, Desinvesteringar och Sanktioner (BDS) gentemot Israels ockupationspolitik.

Anna Karin Hammar

annakarin.hammar@svenskakyrkan.se

 

 

 

 

 

Smaken av tingen inifrån

Vi har i veckan firat tjugoårsdagen av kärlekens första ögonkast mellan oss. Veckor av förberedelser och matlagning och bakning har kulminerat i en stor festdag, Martadagen, den 27 juli.

Det började med att solen lyste över oss när vi i en nedcabbad Saab kördes till morgonmässan i Öregrunds kyrka. Redan då började vänkretsen samlas och banden mellan oss många systrar i tro och solidaritet stärktes av att bryta brödet och dela vinet, för världen utgjutet.

Att fira en tjugoårig lesbisk kärlek tillsammans med välsignelse från kanske en av världens mest progressiva kyrkor är nåd. Vi tände våra förbönsljus i det smidda skepp som finns i Öregrunds kyrka med önskan om fred och kärlek i hela världen och med stor tacksamhet för vad tjugo års snirkliga vägar och stigar lett oss fram till.

Det finns anledning att önska HBTQ-personer i hela världen den frihet som vi upplever i Sverige. Ändå är minnet av Orlando och Nice inte långt borta och med minnena hoten mot vår frihet och en förvänd livssyn och gudstro. Som om Gud ville någonting annat än människors fulla frihet att vara sig själva. Ett träd prisar Gud bäst genom att vara ett träd. En människa prisar Gud bäst genom att i full utsträckning vara människa.

Jag är stolt präst i en kyrka som leds av en ärkebiskop och flera biskopar som vägrar att göra skillnad på människor. Som förstår att Gud är större än mänskligt revirtänkande. Det är gott att tillhöra en kyrka som bekänner att Gud är hela världens Gud. Rakt genom allt skär destruktionens livsförnekelse. Vi kan inte glömma krigsindustrin och girighetens osunda strukturer. Men Gud är större. Trons, hoppets och kärlekens Gud övervinner till slut allt.

I allt kan vi känna smaken av tingen inifrån. Vi vet med vår känslighet vad som är av Gud och inte. Gud själv har blivit människa och uppfyllt det mänskliga livet inifrån med sin överflödande generositet.

Mänsklig kärlek är en gudagåva. Vår tjugoåriga festdag avslutades helt oväntat med att himlen över Öregrund exploderade i ett fantastiskt fyrverkeri. Någon mer firade och hade av alla gäster önskat en fyrverkeripjäs som förgyllde också vår sommarnatt på Societetshusets trappa. Där satt vi på första parkett för ett fyrverkeri som fyllde himlen ovanför havet. Vi satt tillsammans vid randen av havet och himlen, vi alla barfotabarn i livet som erfarit och erfar att vi är så oändligt mycket mera älskade än vi någonsin kunde eller kan förstå.

Det kändes som om vi var med om vinundret i Kana, då Kristus överraskade med oändliga mängder av bröllopsglädje när vinet höll på att ta slut. Smaken av ett överflöd av älskande generositet. Jag tror att det finns en enda källa till denna kärlekens generositet i världen. Den förenar alla människor och allt levande med varandra. Gud är inte bara stor. Gud är så oändligt mycket större.

 

Anna Karin Hammar

 

 

Utøya i mitt hjärta

I dag vaknade jag till en fantastiskt fin uppvaktning på Magdalenas namnsdag. Jag heter Magdalena även om jag inte använt det namnet för mer än tidiga tidningsreportage i ungdomen. Så småningom har jag lärt mg att uppskatta det starka ledarskap som Maria Magdalena utövar i den tidiga kyrkan. Hon kallas inte för inte för apostlarnas apostel. Hon hörde till de kvinnor som först fick gå med livets budskap, uppståndelsens budskap.

Ungdomarna på Utøya som miste livet för fem år sedan hade alla valt att kämpa för livet, för fred och rättvisa. De hade förstått att i våra samhällen i dag måste det inte bara kyrka utan också politik till för att forma samhällen som står på livets sida. Jag hade själv inte riktigt den insikten i deras ålder utan har vaknat politiskt, steg för steg.

Härom dagen hade jag en underbar upplevelse. Jag besökte Ekan, ett konsthantverkscentrum i en sjöbod under sommarmånaderna i Öregrund. Några av de konstnärliga kvinnorna hade fyllt en urholkad trädstam med de fagraste sommarblommor. Det var morgonen efter det förfärliga terrordådet i Nice, på sätt och vis så likt massmördandet på Utøya, fast nu riktat mot barnfamiljer och nationaldagsfirande medborgare. Jag kände djupt inom mig de kontraster som valde antingen terrorn och destruktionen eller livet och kreativiteten.

Politik får inte förhärdas. Den behöver ett varmt och levande flöde till konsten, kulturen, kyrkan, trons och kärlekens olika språk. När jag tänker lite mera dikotomt tänker jag att det är självklart så att kvinnorna förvaltar livet och kreativiteten. Maria Magdalena är inte ensam utan omgärdas i dag av miljontals systrar som ännu en dag tar ställning för livet i sina familjer och samhällen.  Det nya med Jesus var kanske att en man med anspråk på att vara uttryck för Livets källa bars av de värderingarna. Därför behövs kyrkan. Därför behövs ungdomarna på Utøya, både de som dog och de som lever i dag. För att visa att kärlek, rättvisa och ett gott liv för alla är ett uppdrag för både kvinnor och män, unga och äldre.

Varje dag kan vi välja mellan livet och döden, mellan kreativiteten och destruktionen. Så välj då livet!

 

 

Anna Karin Hammar

 

Se mig i ögonen

En teologisk värdegrund i sex punkter i solidaritet med utsatta EU-medborgare/romer
Som kristenhet tror vi …
1. att varje människa är skapad till Guds avbild och bär spår av sin skapare. Detta gör att vi alltid vill möta de som tigger eller spelar musik för sitt uppehälle med respekt och värdighet. Vi hälsar alltid och håller fast vid att det är en medmänniska vi möter, som vi ser i ögonen och möter med en strävan efter ömsesidighet i mötet.

2. att Gud till sitt väsen är generositet och givande. Det tar vi fasta på genom att ge pengar i koppen till människor som ber oss. En del av oss ger oftare än andra. Att tigga är en nödåtgärd – de människor som tvingas till detta ser just nu inga andra möjligheter för sitt liv. Vi är dessutom övertygade om att inkomsterna i Sverige många gånger används inte enbart för det dagliga uppehället utan också för renoveringar och sociala insatser i hemlandet.

3. att Gud vill rättvisa och barmhärtiga samhällssystem. Därför stöder vi de utsatta EU-medborgarnas behov av legalt och varmt boende vid besök i Sverige, möjligheter till duschar och hygien och möjligheter för barn till skolgång och meningsfull sysselsättning. Vi samarbetar med glädje med kommuner i olika delar av landet för en effektiv omsorg om några av Europas mest utsatta grupper. Vi har också en strävan att erbjuda stöd till försäljning av tidningar och hantverk, som kan vara ett alternativ till att tigga.

4. att Gud har en särskild omsorg om barnen. Det vill vi leva ut genom ständigt lyfta fram frågan om barnens bästa. Barnen är sårbara och har själva inte valt de omständigheter de lever under. Därför ska barnens trygghet, hälsa eller möjlighet till skolgång i Sverige inte vara beroende av föräldrarnas legala status.

5. att Guds barmhärtighet är gränslös. Därför söker vi oss aktivt till de länder där utsattheten är som störst och stödjer svenska biståndsorganisationer i Rumänien och Bulgarien som arbetar för en långsiktig romsk inkludering i samhällskontraktet och en förändring av diskriminerande och rasistiska attityder. Vi samverkar även med lokala kyrkor och kommuniteter som inriktar sig på att förbättra de utsatta romernas situation i hemländerna. Självfallet ser vi med stor glädje på de ansträngningar som den svenska regeringen gör att stödja utvecklingen i Rumänien och Bulgarien genom särskilda överenskommelser och insatser.

6. att Gud aktivt verkar för att inkludera människor utanför systemen. Därför stödjer vi romsk representation på alla politiska nivåer inom Europeiska unionen. Den samlade erfarenheten av effektiva strategier för inkludering av fattiga och förtryckta romer i samhällskontraktet måste omfatta deras egen representation i politiska organ. Därför behöver en europeisk medborgarrättsrörelse för och med romerna i Europa stärkas och utvecklas. Romerna har inte fått någon kompensation eller upprättelse efter Förintelsen och det är en av orsakerna till att deras utsatta situation inte har kunnat avhjälpas i Europa, trots tusen år av romsk närvaro i Europa. Vi är som kyrkor och civilsamhälle övertygade om att vi står inför en historisk möjlighet att stärka romernas och de fattiga EU-medborgarnas ställning i Europa om vi tillsammans tar ansvar inom den Europeiska Unionen. Ett europeiskt ansvarstagande bygger den framtid och befäster de värderingar i Europa som vi tror är oundgängliga för ett gemensamt liv i frihet, värdighet och trygghet.

Författad av :

Anna Karin Hammar, präst i Svenska kyrkan
Emil Mattsson, Direktor på Göteborgs Räddningsmission

Tveljus vid Midsommar

Midsommarhelgen har präglats av två tragiska politiska omröstningar. Dels Storbritanniens utträde ur Europeiska Unionen, Brexit. Dels den svenska riksdagens omintetgörande av barnens perspektiv vid asylreglernas stadfästande. Sverige företräds nu med en inhuman flyktingpolitik

Det är två händelser som har mycket gemensamt. Viljan att tänka bara på sig själv och att så omintetgöra gemenskapen. Det kommer att bli ett bakslag för denna politik, det tror jag. Bekännelsen till samhörighet och ömsesidigt beroende är en nödvändig dimension av mänskligt och politiskt liv. Den som investerar i gemenskapen har anledning att känna sig frimodig inför framtiden. Att sluta sig för gemenskapen har inte så mycket att vinna för framtiden.

Det är lätt att känna igen sina egna räddhågade strategier i de val som gjorts i Sverige och Storbritannien. Men det känns som om bägge situationerna har präglats av att abdikera inför den egna räddhågan. Ett inneslutande i sig själv, incarvatus in se, skulle Martin Luther ha sagt. Inkrökt i sig själv.

Johannes, brevförfattaren, och kanske den lärjunge som Jesus älskade, säger så vist: rädsla och räddhåga finns inte i kärleken. Kanske är det ett underskott av kärlek som drabbar oss i Europa när vi inte kan samla oss till att ta emot en fyrahundrafemtiodel av flyktingar från svåra situationer? En jämlikhet och trygghet som vi försummat att bygga?

Många klokare röster än min kommer att analysera vår situation. Men för mig ringer Skå-Gustafs ord i öronen denna Midsommardag 2016. Det handlar om att idiotälska den som tror sig eftersatt och utkonkurrerad. Idiotälska. För rädsla finns inte i kärleken.

 

Anna Karin Hammar