Tal på nationaldagen

Tal på nationaldagen i Öregrund

Anna Karin Hammar

6 juni 2019

Det är i sommar trehundra år sedan som öregrundsborna och gräsöborna kände av det vi kallar rysshärjningarna.

Hur ska vi se på vår historia en sådan här dag?

Sverige hade elva krig efter rysshärjningarna som drabbade Öregrund och Gräsö men i åtminstone tvåhundra år har Sverige haft fred på svensk mark.

Jag skulle vilja föreslå att vi såg på de senaste tvåhundra åren som en fantastisk gåva av mycket fred mellan människor men också som tvåhundra år av människans krigföring med naturen, en krigföring som också det fredliga Öregrund varit inbegripen i.

Vad består  denna krigföring med naturen i?

Sammanfattande kan vi säga att många ingrepp har gjorts av människan med positiva intentioner men som haft en mängd också negativa konsekvenser.

Vi har dikat ut och förstört våtmarker.

Vi har släppt ut konstgödsel i Östersjön.

Vi går hårdare åt våra arter med bättre redskap.

Vi har bilarna och utsläppen. 

Vi låter slåttermark och betesmark minska.

Kronhjorten är allvarligt hotad liksom torsken. Och många livsviktiga insekter.

Det sägs att vi lever i den sjätte massutrotningen. Vi har förändrat livsmiljöerna på ett sätt som inte skett på miljontals år.

Människan påverkar Skapelsen så mycket nu att det kan vara livsfarligt för oss själva som art. 

Vad krävs av människan i denna situation.

Jag skulle vilja peka på tre saker som berör vårt medborgarskap.

För det första:

Vi är medborgare inte enbart tillsammans med andra människor utan med allt som växer och lever. Med mandelblomman och med gråsparven, med torsken i havet och fåren på markerna. Med skogens träd och med åkrarnas sådd.

Vi måste vidga vårt medborgarskap till att omfatta även allt annat som lever och bejaka vårt beroende av varandra. Anders Mats Oskar som levde på Gräsö brukade säga: tre arbetsgivare har jag haft: havet, skogen och åkern. Vi måste i dag sluta fred med dem alla.

För det andra.:

Vi behöver växa upp. Vi behöver ta vårt ansvar för jorden.

Vi behöver ta in att vi är medborgare, inte bara undersåtar. Vi har ansvar och beslutsmakt.

Om forskarna säger att vi har högst tio år på oss att förändra situationen för klimatet, så att det inte går helt överstyr, då måste vi mogna som människor, ta vårt ansvar. 

I allt som sker med klimatet har människor det avgörande ansvaret. Jordsystemforskare och geologer har gett den tidsperiod vi lever i ett särskilt namn för att människans påverkan är så stor. Antropocenen. Människans tidsålder. Då vi påverkar jorden så mycket att vi förändrar betingelserna för att leva. Förr har människan anpassat sig till livsvillkoren. Nu har människan påverkat livsvillkoren så mycket att de riskerar att slå tillbaka mot oss på ett sätt som blir väldigt svårt att leva under. 

Vad krävs då av oss? Att vi växer upp och tar ansvar i ödmjukhet inför de gränser som ett bra liv på jorden förutsätter. Kan vi det? Kan vi bli ansvarsfulla medborgare på jorden?

Det tredje jag vill lyfta fram är glädjen. 

Det som är skönt och vackert gör oss glada. Låt oss ta vara på det i vårt vackra Öregrund och Gräsö, i vårt sköna norra Roslagen.

Glädjen är den energikick som ger kraft åt vår förmåga att skydda jorden från oss själva och varandra och glädjen hjälper oss att få tag i den frihet som en människa kan känna och erfara. Frihet att älska och tjäna. Fri att vara en jordad människa med fötterna på jorden och rymd och horisonter från himlen.

Medborgare också i Glädjen.

Låt oss utbringa ett fyrfaldigt leve för Sverige, för Öregrund och Gräsö: och för att vi ännu kan ta chansen att gå in i många hundra år av mera fred med jorden, naturen och allt som lever.

Länge Leve Sverige, Öregrund och Gräsö:

Hurra, hurra, hurra, hurra.

Earth Rights

Today I visited the Sigtuna Foundation and its Conference on Earth Rights. In a panel I was invited to name resources in Christian tradition for the recognition of the Rights of Nature. It was a great subject to develop.

I made three points:

First of all, the disenchantment of the World with Modernity never reached the cosmic Liturgy of praising the Creator with all of Creation and groaning with all of Creation. Groaning together and praising God together unites all that exists in bonds of affection, solidarity and love. See the prayer book of Jesus, Psalm 148.

Second, the notion Creation itself carries much hope for the recognition of Earth Rights. The theological notion Creation embraces all of creation, humans, animals, plants, rivers and mountains, all that exists, with God, present in the sparrow that falls to the ground as well as in the bird’s nest. Creation is inclusive, and unites all of Creation while terms like nature and environment presupposes a dichotomy between humans and the rest of Creation. This dualistic mindset is avoided in the term Creation. Human Rights and the Rights of Nature flow easily from the notion of Creation and the inherent and divine value and dignity of all that exists.

Thirdly, Holy Communion. Reveal to us the Mystery of your table. One bread and one Humanity. Reveal to us the Mystery of your baptism. One water and one Communion of Life. Life perceived as Holy Communion invites us to recognize both Human Rights and Earth Rights. We belong to One Holy Communion. We are interconnected and entangled, we belong together in this Holy Communion.

May God of Cosmos Grant us wisdom to care for the fragile, strong and precious Earth community.

Anna Karin Hammar

Update May 18, 2019

Please add your name to the appeal to the UN for the rights of Nature

https://www.rightsofmotherearth.com

Nyårsafton 2018


Slutet på ett år är som att komma fram efter en lång resa. Den bilden fick jag en nyårsafton då jag hörde Pierre Aupy, katolsk präst i Lund vid den tiden, berätta om sin barndom i Frankrike. När familjen gjorde en bilresa hade de för vana att när de kommit fram till sitt resmål gå in i en kyrka och tända ett ljus som tack för att de kommit lyckligt fram.

Så står vi här alla och kan nu vara tacksamma för att vi kommit fram till detta årsskifte, hela den långa vägen genom 2018. Våra resdagar har sett olika ut. Kanske känner vi mitt i allt vi upplevt en tacksamhet för att vi får leva och bo med varandra här i Öregrund, som är så vackert året runt.

Det är lätt att känna oro och misströstan över situationen i världen just nu. Men det finns också mycket som inger hopp, saker att vara tacksam för. Jag vill därför berätta om tre ting som hänt under 2018 som jag är särskilt tacksam för.

Jag börjar längst bort. Indien har fått en ny lagstiftning där det nu är tillåtet med samkönade relationer. Indiens Högsta Domstol hade förhandlingar i flera veckor för att slutligen upphäva förbudet mot homosexuella relationer. Svenska kyrkan är faktiskt med på ett hörn. En bok om samkönad kärlek i hinduismen och buddhismen citerades under förhandlingarna. Boken är ett led i en satsning på hur HBTQ kan tolkas positivt i världens religioner, en satsning som har sin upprinnelse i Svenska kyrkan. Det är det första jag är tacksam för, att lagstiftningen för HBTQ i världen har blivit något lite bättre, åtminstone i Indien.

Det andra jag är tacksam för är den solidaritet som vi upplevde under bränderna i vårt land i somras. Först och främst alla människor i brandförsvaret och ortsbefolkningen i närområdena som gjorde fantastiska insatser. Men också alla andra i vårt land som hjälpte till och inte minst den internationella hjälp som vi fick från de polska brandmännen, de italienska och franska vattenbombplanen och annan hjälp. Jag känner stor tacksamhet för att vi fick så fantastisk hjälp till vårt land och att utgången blev begränsad i sina skadeverkningar.

Annars var det en sommar då vi på allvar började förstå vidden av de problem vi har på jorden. Sommarens katastroftorka för jordbruk och åkerbruk, vattnet som sinade också i Öregrund och den alldeles ovanliga sommar vi upplevde med björkens bruna blad på tok för tidigt.

Därför är min tredje tacksamhetssak att en femtonårig skolflicka, Greta Thunberg, började sin skolstrejk för klimatet efter sommaren. Som barnet i HC Andersens berättelse är hon den som avslöjar att kejsaren är naken. Och nakna, det är vi som säger att vi bryr oss om barn och samtidigt plundrar dem på deras framtid, om det gäller vårt land, och redan förorsakar mycket lidande för barn i familjer som blir klimatflyktingar, på olika platser på vår jord.

Vi kan inte både säga att vi älskar barn och beröva dem deras framtid.

Greta har rätt. Jag är tacksam för att jag får höra Gretas budskap och att det ännu finns möjlighet att göra ändringar i hur vi  lever.

Så har vi kommit fram denna nyårsafton 2018. Låt oss dela vår tacksamhet för att vi kommit fram. Låt oss förlåta varandra och oss själva det som blev fel. Och som Skriften säger även inför år 2019: Herrens nåd är var morgon ny. 

Anna Karin Hammar

Franciskus på Kökar

Det finska Franciskussällskapet träffas varje år till Franciskusdagar på Kökar, ytterst i den åländska skärgården. Här byggdes ett franciskanerkloster vid mitten av 1400-talet, lite senare än i Visby, dit franciskanerbröder kom redan 1233, strax efter Franciskus död, och lite senare än i Stockholm där Riddarholmskyrkan byggdes som en franciskansk kyrka redan år 1290 i samband med Magnus Ladulås död. Den är förresten Stockholms äldsta byggnad och medeltidskyrka.

I det finska Franciskussällskapet finns ett starkt intresse för franciskansk andlighet rotad i jorden. Ordföranden Stefan Djupsjöbacka pekar på de upptäckta samband som kanske finns mellan keltisk andlighet och Franciskus. Några av de tidiga klostren i Europa var keltiska och det är mycket troligt att Franciskus kom i kontakt med dem i norra Italien. Många i Sverige känner den keltiska andligheten genom Iona. Några av de förblivande dragen är stark kärlek till Skapelsen, jämlikhet mellan människor och ett icke-auktoritärt ledarskap.

Alltfler söker inspiration hos Franciskus för att få kraft att värna Skapelsen för kommande generationer. Det är därför lite tråkigt att det svenska Franciskussällskapet har lagts ned. Dock finns det många som är aktiva i Franciskus Tredje Orden.

Själv har jag i dagarna fått brev om att jag genom min farmor Emma, död 1956, är en av 250.000 svenskar som är ättlingar till Vasaätten. Mitt protestantiska arv är därmed stort och min vigning som präst i en evangelisk-luthersk tradition understryker detta. Det gör mig så glad att leva i en tid då vi kan hämta näring ur hela kyrkans tradition. Det är min övertygelse att vi behöver dessa äldre källor för att finna kompassriktningen för vår livsstil och politik idag.  Mer om dessa källor en annan dag. Tills dess – pax et bonum – fred och allt gott!

Anna Karin Hammar

En midsommardröm

 

Tal Midsommarafton i Öregrund 2018

William Shakespeare skrev mot slutet av 1500-talet pjäsen  En midsommarnattsdröm. Han byggde på den grekiska mytologin och de grekiska tragedierna. I dag vill jag tala om vår midsommardröm mitt ibland vår tids tragedier och med hjälp av bibelns dramaturgi. 

Vår midsommardröm drömmer vi mitt i hotet mot klimatet och miljön. Vår midsommardröm är att alla barnbarn till er som är här i dag ska kunna fira midsommar i Öregrund också när vi andra sedan länge är borta. Att framtida generationer i Öregrund och i världen då ska ha skördat frukterna av det vi gör i vår generation i dag – och att de kan smaka att frukten är god. 

Låt oss drömma midsommardrömmen att alla kan hjälpas åt att rädda vår jord för framtida generationer!

Det är kanske inte svårare än att måla om Fyrskeppet eller förvalta Hembygdsgården. Det gör alla så fint. Det handlar om att bry sig om detaljerna så väl som de riktigt stora behoven. Själv är jag med i skeppet Wetseras vänner. Vi behöver många frivilliga händer nu som kan måla och olja. Vill du hjälpa till får du gärna kontakta mig eller Björn Björebäck direkt. Vår dröm är också en midsommardröm att Wetsera ska kunna segla tryggt igen, precis som rymdskeppet Jorden. Vår vackra blåa planet behöver många frivilliga händer så att vi kan göra en trygg färd genom universum.

Vi hör samman med Skapelsen, med alla jordens bin och fåglar, med tärnan, hon som dök, och med fiskarna och haven, med regnet och skörden. Vi hör samman med hela Skapelsen och vi är beroende av varandra.

Tacka din Skapare för din  glädje vid djur och natur. Glädjen visar vem du är. Människa. Människa i samspel med Skapelsen. Vi är inte bara medmänniskor. Vi är också medskapelser.

Vi hör samman med allt levande på jorden. 

Människan är också Guds medskapare och kan hjälpa till att göra mirakel på jorden, kanske mer än någon annan art på jorden.

Förra året upptäckte jag att det finns något som heter trappklättrare. En rullstolsburen vän som under flera år förhindrats att hälsa på mig på grund av trapporna hade plötsligt i fjor funnit att det fanns en apparat som med hjälp av en taxichaufför kunde förflytta en rullstol uppför trapparna i vårt hus. Steg för steg. Så kan människan åstadkomma mirakel i samarbete med sin kreativa källa. Visst ska vi också kunna åstadkomma miraklet att inte släppa ut mer än 1,5 – 2 graders uppvärmning av jorden? Men det är i så fall ett under som kräver samarbete som i miraklet om brödet och fiskarna som räckte till femtusen personer. Vad var hemligheten i det miraklet? Jo, att Någon upptäckte vad ett litet barn hade att bidra med. Sin matsäck med två fiskar och fem kornbröd. 

Så det vi lär oss av Bibelns dramaturgi det är att vi behövs allesammans. Förakta aldrig vad någon enda liten människa kan bidra med för att rädda klimatet. Om två fiskar och fem kornbröd kan hjälpa till att mätta femtusen, vad kan inte vår källsortering, återvinning och satsning på grönsaker göra? Vi är medskapelser. Vi ska vara rädda om vår himlajord.

Låt oss drömma midsommardrömmen om att vi alla kan rädda jorden så att barnbarnen när de är i hög ålder kan bo och leva i fred och trygghet.

Det är troligt att klimatförändringarna och påfrestningarna på miljön bidrog starkt till att det blev krig i Syrien. Långvarig torka föregick kriget. Att arbeta för klimatet är också att arbeta för fred, för att människor inte ska behöva bli flyktingar och migranter i världen. Samtidigt ska vi nu vara stolta när vi bryr oss om varandra oavsett vilken tro eller livsåskådning vi har, vilket land vi än kommer ifrån, nu när 65 miljoner är flyktingar. Med ett annat mått: en människa på jorden måste lämna sitt hem varannan sekund.

När vi bryr oss om varandra då är vi medmänniskor. Vi hör alla samman.

Nästa gång du tittar på en vattendroppe, tänk då att den har vandrat genom historien, att den kanske varit i ett glas vatten som Shakespeare drack,när han skrev sin Midsommarnattsdröm. Eller hos Astrid Lindgren när hon skrev om Skorpan i Bröderna Lejonhjärta. Vattnet gjorde så att det blev förutsättningar för liv på jorden. 

I varje vattendroppe finns hela himlen, hela Jorden,

Alla människor och hela Skapelsen.

I varje vattendroppe finns all den kärlek som skapar världen.

Låt oss drömma vår Midsommardröm, låt den få innesluta vårt älskade Öregrund, omgivet av vatten. Omslutet av kärlek. Från oss, från universums Skapare.

Tack ska ni ha. Glad midsommar!

 

Anna Karin Hammar

Godhet

Denna juldag nås jag av många olika budskap. Påven Franciskus har hållit sitt tal till staden och världen och empatin med världens barn är en röd tråd i talet. Han glömmer inte heller mina särskilda omsorgsländer, Sydsudan, Palestina och Syrien, och inte heller de förföljda rohingyerna i Burma. http://catholicherald.co.uk/news/2017/12/25/pope-franciss-urbi-et-orbi-2017-christmas-message-full-text/

Under midnattsmässan håller påven linjen med omsorgen om flyktingar och migranter, finns det plats för dem i härbärget? Den heliga familjen uppenbarar alla migranters och flyktingars livssituation. Samma budskap återfinns i ärkebiskop Antjes julbön. https://www.svenskakyrkan.se/nyheter/predikan-vid-julbon 

Men det finns andra röster. Krav på ordning och reda. Att bry sig om de egna medborgarna, den egna gruppen. Ja, på ledarplats i GP har skaran för godhetens mottagande krympt till den egna familjen, de nära och kära.

Det är helt uppenbart att vi lever i en tid då kristna värderingar inte står oemotsagda. Inte heller det enda goda som kom ut ur det Andra världskriget, förklaringen om de mänskliga rättigheterna, håller ställningarna, utan ifrågasätts.

Gäller det etiska kravet alla som är i behov, eller gäller det enbart min närmaste familj? Konfirmationsprästen som ställde frågan till konfirmanden om vem som var hens nästa fick svaret : alla människor. Då replikerade prästen : stackars dig. Många fromma människor har försökt att leva som om just deras omsorg behövdes för alla människor och de har ofta tänjt sina egna gränser långt bortom det hälsosamma för en människas liv. Inte sällan har det varit kvinnor som sträckt sig själva utöver sina gränser eller tvingats av New Public Management som pressat all luft för omsorg och medmänsklighet ut ur olika organisationsformer. I det katolska tänkandet finns en användbar term i detta sammanhang. Subsidiaritet. Beslut ska fattas och utövas på lägsta möjliga men också på effektivast nivå. Den katolska socialläran inser att individers ansvarstagande inte räcker till  ensamma på familjenivå utan att det behövs andra ansvarsnivåer i sökandet efter det gemensamma bästa eller det gemensamma goda för ett samhälle och en gemenskap. Politik söker stadens bästa. Även i politiken liksom i företagen och institutionerna är det individer som är aktörer, men de är det på en annan spelplan än familjen. Också här behöver människor varsna godheten som möjlig politik och policy, som organisationskultur. En godhet som stannar vid den egna kretsen kan snabbt urholka den politiska insikt som säger att en värld och ett samhälle som är bra för alla, är också bra för de mina. Just nu har en av mina nära behövt mycket vård. Då påminns jag förutom om livets skörhet också om betydelsen av att leva i ett samhälle där politiker ännu i viss utsträckning strävar efter det gemensamma goda. När påven Franciskus och ärkebiskop Antje lockar oss att söka vidga omsorgskretsen och det gemensamma bästa eller goda till världens flyktingar gör de bara vad Jesus lär dem. Den som ger den som behöver den omsorg som behövs är i sanning den människans medmänniska. I dessa frågor kan de enskilda initiativen i församlingar och lokala orter bara samspela väl med en politik som skapar förutsättningar för fler att komma in i omsorgskretsen. Det bröd som bryts räcker till fler.

Kravet på godhet är maximalt. Godheten ska gälla alla. Ansvaret ska tas på rätt nivå, en politisk konstart som av våra vänner katolikerna kallas subsidiaritet.

Gåvan av godhet är också maximal. En slösande, generös Gud vars godhet genomströmmar allt. Som älskar var och en av oss med en ofattbar kärlek och vars vision är en jättekör av alla folk på jorden som hittar sina stämmor och kan bygga fantastiska klanger tillsammans. God Jul och God fortsättning!

 

Anna Karin Hammar

 

 

Betlehem och imperiekritik

 

Julens berättelse börjar med ett imperialistiskt påbud signerat av kejsar Augustus. När jag tittade på president Trumps tal igår kväll på på vår TV, kunde jag inte låta bli att tänka på den så kallade Balfour-deklarationen som undertecknades för 100 år sedan när det brittiska imperiet lovade bort Palestina som nationellt hemland åt de europeiska judarna. Trumps tal igår var i högsta grad ännu ett sådant imperialistiskt dekret med sitt erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad. Gång på gång offras vi, det palestinska folket, på den imperialistiska politikens altare. I det avseendet är ingenting nytt för oss palestinier. Det nya är att vi ser den amerikanska administrationen överge internationell lag och isolera sig från den större internationella gemenskapen. Det här är inte bara en besvikelse för mer än en miljard muslimer för vilka Jerusalem är en helig stad, utan också ett slag mot en ännu större kristen gemenskap som hållit fast vid en vision om ett inklusivt Jerusalem, delat av två folk och tre religioner.
Situationen är mycket labil. Idag råder strejk på hela Västbanken och i Gaza. Den lutherska kyrkans college Dar al-Kalima University College är också i strejk, och idag tvingades vi ställa in en planerad konferens. Det palestinska folket befinner sig i sorg – vi sörjer den rättvisa som berövats oss av de politiska makthavarna. Likafullt tror vi inte på Kejsarens makt utan på Kristi makt, Han som föddes i Betlehem under ockupation och korsfästes i Jerusalem av romerska makthavare. De flesta kejsare förde bara med sig blodsutgjutelse, förstörelse och fientlighet till Jerusalem därför att de inte förstod hur man bygger fred. Inget dekret kommer någonsin att hindra oss från att arbeta för en rättvis fred i Jerusalem. Vi kommer att fortsätta att uppfostra nästa generation av kreativa ledare för Jerusalem och att odla hoppet i hela Palestina. Det här är arvet efter Kristus i det här landet, och vi är fast beslutna att hålla det levande.
Vi ber våra vänner att be för oss, för vår personal, våra lärare, elever och deras familjer. Vi ber våra samarbetspartners att höja sina profetiska röster i politiska försvarstal. Vi ber våra understödjare att fortsätta tänka på den lilla staden Betlehem, inte bara på grund av julen utan speciellt nu i tider som dessa.
Rev Dr Mitri Raheb.
(Översatt till svenska av Ulla-Stina Rask)

The larger picture – Palestine/Israel

Many people in Sweden are now wondering what takes place in Jerusalem. Those serious about the situation try to see the larger picture.

Tonight Gush Shalom is calling for a demonstration in Tel Aviv.

”This evening, Sat. July 22, at 20:30 – an emergency demonstration in Paris Square, Jerusalem – voicing our protest at a government which is set on setting Jerusalem ablaze.

The government must not be allowed to set Jerusalem on fire!

We will not let them drag us all into another war!

Roads are blocked roads, whole neighborhoods placed under curfew, and enormous police forces are seen all over the city – and yet there is no security in Jerusalem. Because that is not the way to get security. That’s how you start a conflagration. That’s how things get worse.

We are already all too familiar with this process. Once again the government chooses for the path of violence. Once again, it will be us who will pay the price. And because of that – we must stop them!

Instead of choosing another round of violence, we must struggle for an end to the occupation and for Israeli-Palestinian peace. East Jerusalem will be the capital of the Palestinian state, and free access will be guaranteed to the holy sites of all religions.. Only thus can we end violence and fear.

Tonight, Saturday night, July 22, at 20:30, we will stand together in Jerusalem’s Paris Square in, near the Prime Minister’s residence. We will demonstrate together against the government’s attempt to drag us all into another round of escalation. Join us!”

 

Those of us far away can join in prayers and action that occupation will end, subjugation will end, apartheid will end.

Religions are part of the solution of problems in peoples lives and when Israel respects the centuries old ”status quo of Holy places” there will be more space to deal with the real problem: ethnic cleansing, apartheid, occupation and denial of human rights.

 

Join tonight in prayers for the Peace of Jerusalem and the Holy Land. Join on Monday in actions of nonviolence: Boycott, Divestment and Sanctions. The tree of Peace has Justice as its root.

 

Anna Karin Hammar

 

 

Bland de vilda djuren

Predikan i Västerortkyrkan i Vällingby
Söndagen den 5 mars 2017
Prövningens stund, första söndagen i Fastan
Evangelium enligt Markus 1:12-13

Det är en kort och kärnfull evangelietext som Markus har delat med oss i dag.
Två korta meningar:

Anden drev Jesus ut i öknen, och han var i öknen i fyrtio dagar och sattes på prov av Satan.
Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.

Jag tänker mig att vi firar denna söndag, Prövningens stund, då ett helt nytt politiskt landskap håller på att växa fram i Europa och USA. Även i Sverige är polariseringen stor mellan dem som oroas till sina medmänniskor från olika länder och de som oroas från sina medmänniskor från olika länder. Det är inte längre självklart vem som talar sanning och vem som inte gör det.
Medborgarskapet som många av oss åtnjuter i Sverige ställs på nya prov. Vad är det och innebär det att vara en ansvarsfull medborgare i Sverige i dag? Och som kristen församling och kyrka i Sverige kallas vi att finna vår kallelse och vår uppgift mitt i denna prövningens stund.

Vad finns det för kraftkällor i evangeliet till vår uppgift som kyrka i dag?
Låt oss dyka ner i Markustexten, rad för rad.

1. Anden drev Jesus ut i öknen
För att klara ett viktigt och svårt uppdrag måste en förbereda sig. Det är värt att notera att det inte är den onda makten som driver Jesus ut i öknen och fördjupningen av sin kallelse. Det är Anden. Så finns det också många tolkningar av skapelseberättelser som menar att det är Gud själv som driver oss ut ur paradiset för att vi ska kunna fatta egna beslut och lära oss skilja mellan gott och ont. Det behövs en myndig människa för att klara Jesu uppdrag. Det behövs en myndig kyrka för att klara nutidens utmaningar.
Vad var det för uppdrag som Jesus hade fått i sitt dop? Och hur hänger det samman med kallelsen som vi fått i våra dop?
Jesu dop har ju alltid i kyrkans tradition tolkats som Andens smörjelse av Jesus till sitt uppdrag, till Messias, den smorde. De som smordes under Gamla testamentets tid var prästen, profeten och kungen. De fick Andens kraft att utföra sitt uppdrag. När Jesus smörjs till skapelsens präst, till profet, och till rättvisans kung är det en kallelse som också vi får del av i våra dop. Den som besökt de gamla kyrkorna i Etiopien och Egypten kan få uppleva hur denna förståelse lever kvar och uttrycks symboliskt: I Etiopien får en nydöpt ett band runt halsen, en snodd, som är symbolen för kungakronan. I Egypten ikläds barnet som döps en kungakrona. Så som 1 Petrusbrevet beskriver det: ”Ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk. Guds eget folk som skall förkunna hans storverk.” (1 Petr 2:9) Med denna kallelse i ryggen behövs emellertid en träning för att leva som Jesu lärjunge, för att leva som skapelsens präst, som profet, och som rättvisans kung.
Vi får den i konfirmationen, men vi får också uppleva gång på gång under livet att vi behöver rusta oss för vårt uppdrag och vår kallelse. En del åker på retreat. Andra vandrar i skogen eller fjällen. Några lyssnar på tankar för dagen. Vad är det för poäng Anden har som driver Jesus ut i öknen?

Den erfarenhet jag själv har från retreater säger mig att det är friheten att bygga grundrelationen till Gud som det handlar om. En retreat ger möjlighet att frigöra sig från andra förpliktelser och att i gemenskap med Kristus ägna sig åt relationen till Kristus, till Gud, och att se på sitt liv ur den grundrelationen.

Jag har med mig Vänskapens ikon från Egypten. Det är abbot Minas från den egyptiska öknens kloster som vandrar med Jesu arm om sin axel. Just så ser retreaten ut. Att få känna att Gud finns här för mig, att få dela allt i förtroende, och få grunda sig i den vänskap som Gud erbjuder i Kristus.
Retreat är att få sola sig i Guds kärlek har någon sagt. Och det är sant att så kan det vara, men det är också sant att svåra tankar och känslor som en kanske inte riktigt känt igenom i grunden, kan komma fram.

Vi fortsätter i Markustexten:

2. Och han var i öknen i fyrtio dagar och sattes på prov av Satan.
Jag kommer från en kyrka som skrev bort Satan och djävulen ur dopritual och gudstjänstritual redan på 1700-talet i kraft av upplysningens tilltro till människans förnuft och att förnuftet skulle segra och besegra all vidskepelse och okunnighet. Det vi inte visste då, var att när detta ensamma ofta manliga förnuft gjordes till kung i eget majestät, då skars också kontakten av med mycket som är livsviktigt för oss.
Den som firat dopgudstjänst i de lutherska kyrkorna i Danmark och Norge vet att de före dopbekännelsen, trosbekännelsen, säger: Jag avsäger mig djävulen, och allt hans väsen och allt hans verk. Jag tror på Gud Fader allsmäktig….osv.

Kristna är inte manikéer. Det vill säga, vi tror inte att gott och ont, Gud och Satan, är jämbördiga krafter.
Gustaf Wingren lärde oss i Lund att tala om destruktionen, om att det onda kan förstöra Guds goda skapelse men inte själv skapa något. Ondskan är på det sättet alltid underordnad Guds kreativitet och skaparkraft. Men nog så inflytelserik intill ordlöshet när vi tänker på krigens och obarmhärtighetens offer i världen, och på de unga asylsökande som frestas att begå självmord i vårt land.
Jag skulle vilja säga att det är viktigt att möta det som står Gud emot, Guds motståndare, som Satan betyder, också inom en själv. Öknen och retreaten ger möjlighet till det, de är en tryggare plats att möta otryggheten.

Dag Hammarskjöld beskrev det så här den 24 februari 1957:
”Man når fram till att erkänna – och känna – arvsynden; ondskan mörka kontrapunkt som är i vårt väsen, ja av vårt väsen, ehuru ej vårt väsen.”
Vi kan se hur Hammarskjöld finslipar formuleringarna i att erkänna destruktionen som en makt att räkna med och att den finns inte bara runt omkring oss utan i oss, ehuru ej vårt väsen….

Min egen erfarenhet från retreater är att ondskan verkligen är förfärlig och förfärande, i oss och omkring oss, och att Kristus alltid är närvarande också här. I den öken vi lever våra liv är Satan aldrig ensam, utan det finns en som bjuder motstånd tillbaka med livskällans hela flöde, dag för dag, timme för timme och drar oss till sig. Utifrån men också inifrån.
Som Dag Hammarskjöld uttryckte det i broschyren till meditationsrummet i FN:
”Vi har alla ett centrum av stillhet, omgivet av tystnad.”
Det innersta hos människan är ett centrum av öppenhet, där Guds godhet kan flöda. Det rår inte Guds motståndare, Satan, på.

Låt oss fortsätta hos Markus.

3. Han levde bland de vilda djuren

En god vän till mig hade just kommit hem från Indien och när hon i telefonen skulle beskriva vad hon varit med om utbrast hon allra först: Och jag fick se en livs levande tiger! Mötet hade gjort intryck.

Jesus levde bland de vilda djuren, oklart vilka, men här ryms hela den tidiga kyrkans skapelseteologi. Det är inte skapelsen, naturen, de vilda djuren som är människans fiende. Det är något annat som står Guds kärlek emot. Tvärtom kan vi genom att träda i relation till och anförtro oss åt Guds skapelse uppleva stor tröst och livskraft. Det märks på Jesus att han har en kärleksfull blick inte bara på människor utan också på den övriga skapelsen. Liljorna på marken. Fåglarna som bygger bo. Sparven som faller till marken. Han har också en ovanlig förmåga att rida på en åsna som ingen hade ridit på förut. Tänk att han inte blev avkastad! Och här i dag lever han med de vilda djuren.
I dag behöver vi erövra vänskapen med den övriga skapelsen, den som gick förlorad när avförtrollningen av världen inträdde, då när förnuftet ensamt blev herre, och en hänsynslös exploatering av världens skapelse inträdde. En utveckling som idag hotar själva livet på jorden och många djurarter och den biologiska mångfalden.
Han levde bland de vilda djuren. För Gud är mångfald det normala. Vi behöver göra det till det normala också för oss. Kristus inte bara lever med de vilda djuren. Kristus kan också möta oss i djuren. Jean Paillard, dominikan som bodde här i Stockholm, skrev en bok om Kristus som djur i svensk litteratur. Och kanske har vi själva en erfarenhet av att den gudomliga kärleken kan möta oss i pilfinkens läte  och i taxens ögon, i kattens mjuka päls och i ekorren som tittar in på oss från fönsterblecket.
Ungdomar och unga människor har börjat att bli veganer. De går före och visar vägen till ett annat förhållande till djuren än att äta dem. Inte av romantiska skäl, utan på grundval av en analys av världsläget. Dels hur illa djuren mår i vårt sätt att industriellt vara med dem. Dels på grund av en analys av hur mycket odlingsyta en människa kan få per år om alla ska få äta sig mätta på jorden. Vid kyrkkaffet kan jag berätta mera om dessa 1700 kvadratmeter/år , om någon så önskar.

Så den sista satsen i Markustexten

4. Och änglarna betjänade honom
Min prästvigningsbiskop sa en gång: änglar är fattbara uttryck för Guds ofattbara omsorg. Om vi ska vara kyrka i världen och skapelsens präster, samhällets profeter, och rättvisans tjänare, då behöver vi bottna i nåden, som Lunds stift uttryckte det när Antje Jackelén var biskop där : ”Bottna i nåden, skapa i världen.” Vi är, också i öknen, omgivna av fattbara uttryck för Guds ofattbara omsorg.

Amen.

Kamelens uppståndelse

Promotionsfestligheterna vid vinterpromotionen i Uppsala fick för mig ett oväntat huvudbudskap i går kväll. Rector Magnifica, Eva Åkesson, hälsade välkommen till banketten på slottet och inledningstalade med en översikt över olika jubiléer och att universitetet har många anledningar att fira efter många år av ansträngningar och uppoffringar i forskarlivet. Så kom hon till en kungakröning i Uppsala (exakt vilken minns jag inte). Till denna festlighet sparades inte på sekinerna. Vin och öl strömmade ur offentliga fontäner och en riktig kamel hade beställts från främmande land för att förgylla högtiden. Det var bara det att kamelen inte klarade resans strapatser. Den kom fram i ett eländigt skick och dog i hanteringen. Detta hindrade emellertid inte den blivande konungen och medhjälpare att säga att kamelen ska med i processionen, död eller levande. Så kamelen stagades upp med stöttor och försågs med en vagn under sig och deltog som utmattad död i kröningsfirandena.

I sitt tacktal på hedersdoktorernas vägnar fångade förre ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, upp kamelens livsöde på ett oförlikneligt sätt. Det är svårt för mig att återge det fantastiska språkbruket och kompositionen av Rowan Williams briljanta tal, men låt mig försöka att återge kamelens öde. Williams inledde avsnittet med kamelen med det engelska ordspråket att en kamel är en häst som designats av en kommitté och hur fel det yttrandet var, för egentligen är kamelen väldigt väl utrustad för svåra uppgifter. Kamelen kan gå i sand i dagar över vidsträckta öknar och kan överleva med både näring och vätska tack vare sin märkliga konstruktion. Så liknade han själva universitetet vid en kamel som förmår att under olika samhällstider hålla fast vid sin udda uppgift trots att omgivningen kan vara både svår och utmanande. Uppgiften för hedersdoktorerna som för all forskning, menade Williams var att göra livet ännu lite mera svårt med forskningens resultat som väckande av ännu fler komplexa sammanhang och frågor. Så blir universiteten till en plats som kan bidra till kritik bortom fördomar och förenklingar, som kan bidra till livsviktig insikt om och därför respekt för kunskap och kunskapens frukter. En ödmjukhet som samhällsfrukt kunde anas.

För mig som redan i rektorns berättelse gripits av kamelens öde, blev Williams tal till en kamelens uppståndelse. Det var som om hela den orientalism som kostat kamelen livet och skämt ut den som död på Uppsalas gator, nu fick vika för en upprättelse där kamelen inte längre var ett udda inslag i en segeryra över absurd kungamakt utan normen för akademin. Själva kamelen blev till sinnebild för universitetet med sin förmåga att under långa tider motstå kunskapsfientliga öknar och med sin unika utrustning bidra till livsviktig näring i samhället. Inte minst genom att komplicera saker. Så fick också teologerna och teologin sin eloge för en viktig samhällskritisk funktion, kanske udda designad enligt en del, men allt viktigare i vår tid.

Det var alldeles underbart att få vara på fest i denna unika miljö, som slottet och Rikssalen är, med trevliga bordsgrannar och glada och intressanta samtal. Men allra viktigast denna kväll var att få vara med om kamelens uppståndelse och upprättelse.

Anna Karin Hammar