Solidarity in times of crisis

A Crisis sometimes brings out the best in us. The whole World is now in Solidarity with Lebanon after the horrific accident and explosion. For months Lebanon has been at the brink of collapse, but the world turned a blind eye to the sufferings. Now it is different, thank God.

When Greta Thunberg wants the World to come into a mood of crisis for rescuing the Earth inhabitants from climate change and biological extinction of eco systems, this is what Greta aims at: the open human heart ready to do what is needed.

How can that spontaneous heart remain open when the first waves of emotional empathy have disappeared or at least slowed down?

Maybe this is the most important question in life:

How do we keep our Hearts Open to the sufferings of one another?

We need spiritual practices and friends that sensitize us to life, that is my experience as a person of faith.

We need Political systems and Social structures that are expressions of Care and Solidarity. Living in a World where many lack the most basic expressions of Care remind us of the necessities of good politics.

But it all starts in the human heart. Let us never forget that.

Anna Karin Hammar

Predikan på Internationella Kvinnodagen

Predikan den 8 mars 2020, Internationella kvinnodagen och andra söndagen i fastan. Anna Karin Hammar.

Text: Markus 14:3-9.

Det är en laddad första mening i dagens Evangelium. Vi förs rakt in i en dramatik:

Medan Jesus var i Betania

och låg till bords hemma hos Simon den spetälske

kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam.

Så mättade rader.

Jesus var i Betania.

Vad vet vi om Betania?

Att det var där Marta och Maria och Lasaros bodde. Att det var där Jesus hade vänner och en fristad.

Att själva ordet Betania troligen kommer från arameiskan och betyder fattigdomens hus.

Det är där vi finner Jesus.

Det är där han har sina vänner.

I fattigdomens hus.

Rörelsen Sant Egidio i Rom, som grundades av engagerade kristna studenter under 68- rörelsen, har tre kännetecken. Man visar sin kärlek på tre sätt. Genom att hålla fast vid Evangeliet, genom att hålla vänskapen högt , och genom att hålla fast vid de fattiga. Var och en förväntas  vara vän med åtminstone en fattig person utöver en själv, om så är fallet.

Betania. Det är där Jesus har sina vänner. Och även på andra ställen i evangelierna syns Jesu stora kärlek till de fattiga. Lasaros som ligger vid den rike mannens port har ett namn, medan den rike mannen inte har det. När Jesus enligt sin inträdespredikan i Nasaret läser ur profeten Jesaja ställer han in hela sitt liv i förverkligandet av glädjens budskap till de fattiga. Profeten Jesajas text är GT-text idag. Där återfinns ordet till glädje för de betryckta, men hos Lukas står det till glädje för de fattiga. Det beror på att Jesaja citatet i Jesu predikan i Nasaret går tillbaka på LXX texten, den äldsta grekiska översättningen av de hebreiska texterna. 

Jesus var i Betania. Jesus var i fattigdomens hus. Det är mycket som ryms i en så kort rad.

Vi går till nästa rad:

Och låg till bords hemma hos Simon den spetälske.

Det är som om Jesus äter middag tillsammans med en coronasmittad i hens hem full av smittorisker. Det finns ingenting som säger att Simon den spetälske inte fortfarande skulle bära smittan enligt tidens sätt att se. Han borde vara i karantän så som de spetälska ofta var, utanför samhället.

Jesus spränger gränserna för det passande. Återigen. Han utsätter troligen sig själv för viss fara.

Så som de kristna församlingarna i Kina har nu visat sig gå till de coronasmittade med sin omsorg. Så som många under pesten inte skydde att ta sig an de drabbade. Så som Dietrich Bonhoeffer tog båten hem igen till det Tyskland som var infekterat med en dödlig smitta, nazismen, och gick sin död till mötes i trofasthet mot vänskapen till de drabbade.

Jesus låg till bords hemma hos Simon den spetälske. Det är ännu en kort sats fylld av häpnadsväckande tyngd och mening.

Så kommer den tredje satsen som så ofta bjuder på en överraskning.

In träder nu en kvinna i männens värld, även om det är de fattiga männens värld.

Hon kommer med en överraskning. Med en dyrbar flaska äkta nardusbalsam.

Det blixtrar till i Betania, fattigdomens hus. Det sticker i ögonen med en dyrbar flaska äkta nardusbalsam. Och hon häller den över Kristus, den smorde, i en orädd och profetisk handling. Doften sprider sig av dyrbar äkta nardus. Doften av kärlekens oräddhet sprider sig i fattigdomens hus, i den utstöttas hem.

Det blir genast delade meningar om hennes handling. Kunde hon inte ha gett denna vansinnigt dyra gåva till de fattiga i stället för att hälla ut den över Jesu huvud i en överilad kvinnlig handling av empati och känslor? Eller?

Jesus tar henne i försvar. Varför gör ni henne ledsen? Detta har hon gjort för min begravning. En sista kärleksbetygelse. Och så det underligaste av allt: Sannerligen, överallt i världen, där Evangeliet förkunnas, skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.

Här är vi i dag och berättar om henne, kvinnan utan namn. Kanske kan vi som Johannes knyta henne till Maria, i syskontrion Maria, Marta och Lasaros. Men Johannes har oskadliggjort berättelsen, menar jag, med att få henne att smörja Jesu fötter, inte hans huvud. Markus och Matteus, som vi förmodar arbetar med de äldsta källorna, berättar om smörjningen av Jesu huvud, medan Lukas har förflyttat scenen till en synderskans inträde och till fötterna. Tror jag det, att det var svårt för den kristna församlingen att finna att Jesus bejakar en så politisk och radikal handling av en kvinna, kanske Maria i Betania. Det är ju som en kungasmörjning, som kvinnan gör. Det som den heliga Anden gjorde med Jesus vid dopet i Jordan. Det som sände honom in i öknen och ut i glädjebudet för de fattiga.

Denna söndag dras en tråd mellan kvinnan som smörjde Jesus huvud, mellan doften av nardus i Palestina och doften av rosor i USA strax efter sekelskiftet 1900. Jag tänker på textilarbeterskornas kamp för bröd och rosor 1912 i USA. Inte bara bröd, också rosor, behöver människan för att leva. Eller som den kristna traditionen uttrycker det, vi behöver både via activa och via contemplativa, både Marta och Maria. Jag tänker att vi kan dra tråden vidare till Brita Holmström som startade flyktinghjälp genom IM, Inomeuropeisk Mission, och som i nödhjälpspaketen till kvinnorna inte sparade på att lägga ned något som var väldigt vackert, ett nattlinne eller så. Hon vägrade att begränsa sig enbart till förnödenheter utan skickade med något också för flärden.

Det jag fastnar inför i Evangeliet är att Jesus med en sådan värme tar emot en till synes typiskt kvinnlig handling. Den som jag sett spår av i flyktinglägren i Khartoums utkanter när kvinnorna bland all sanden målade färgrika blommor på en brun husvägg och lyfte människorna en bit från armodet. Jag tänker på det som Moa Martinsson såg i statarhemmen där en konstnärlig hand försökte göra det vackert mitt i all fattigdom och enkelhet. Jag tror att Jesus säger: jag behöver er fantasi, empati och kärleksfullhet om Evangeliet skall kunna räckas till alla människor, till alla fattiga, och i dag också till den sårade biologiska mångfalden. 

Vår värld är en värld ofta uppdelad i manligt och kvinnligt. Jag önskar att vi hade kunnat säga att det är en tudelning som är överspelad. Men efter att ha sett hur olika unga män och kvinnor identifierar sig med det politiska spektrat i Sverige tror jag inte att det är överspelat. Däremot tror jag att den kristna församlingen har en enastående möjlighet att fostra empatiska och modiga både kvinnor och män. 

Det var textilarbetarskor som först gjorde begreppet bröd och rosor välkänt. Det är kvinnan utan namn eller Maria som gör nardusen känd, väldoften av evangeliet i världen. Som kvinnorna sjöng i USA, hearts starv as well as bodies, bread and roses, bread and roses…bröd och rosor, bröd och rosor.

Ibland tror vi att vi är väldigt framåt i Sverige, men sanningen är att könsdikotomin på arbetsmarknaden är i Sverige störst i Norden.

När jag höll på att förbereda mig associerade jag till den gamla kampsången Vi bygger landet.

I denna gamla arbetarsång är det kvinnorna ”som skapade lyckan och höll henne kvar”.

Den svenska versionen kom från en norsk översättning av en ursprungligen rysk sång från 1920: 

Vi er de kvinner som elsket det frem

gjennom vår gjerning i tusener hjem.

Vi river ned hver en stigende mur,

vi reiser brorskapets frie kultur.

I den svenska texten står det mera dikotomt:

Vi är fabrikens och plogarnas män,

vi reste bygden och värnade den.

Vi är de kvinnor som bördorna bar,

skapade lyckan och höll henne kvar.

I den norska versionen innehåller den första versen hänsyftning på både män och kvinnor som fabrikernas arbetare:

Vi er fabrikkens kvinner og menn.

vi er de mange fra gard og fra grend.

Vi brøyter jorda med hakke og med plog,

vi svinger øksa og hogger i skog.

Vi er de tusener som bygger landet.

Det ble oss kjært i dagens strid.

Vi bar det fremad i savn og armod.

Nå bygger vi den nye tid.

Ett mera färskt exempel på könsdikotomi är Oxfams rapport inför World Economic Forum i år.

Hör här:

Kvinnor och flickor lägger 12,5 miljarder timmar på obetalt omsorgsarbete, som att ta hand om barn och gamla, laga mat och utföra hushållssysslor, varje dag –   ett arbete vars ekonomiska värde uppgår till åtminstone 10,8 biljoner dollar om året, mer än tre gånger mer än den globala tech-industrin.

Och hör här:

De 22 rikaste männen i världen äger mer än alla kvinnor i Afrika tillsammans.

Och hör här:

Om den rikaste procenten betalade en halv procent mer i skatt på sina förmögenheter de kommande tio åren hade det kunnat bekosta 117 miljoner jobb inom välfärdssektorn.

Bröd och rosor, bröd och nardus.

Vi är alla döpta i den heliga Anden, smorda att liksom Jesus gå med glädjens budskap till de fattiga, frigörelse till de fångna, lättande av bördor för de förtryckta. Döpta till annan makt och annat mod än det som behåller världen i vidriga maktskillnader.

Bröd och rosor. Bröd och nardus. Inte mindre än så är Evangeliet. Inte mindre än så behöver vi för att leva hela och helande liv i en brusten värld.

Amen.

Kristen tro från A till Ö

A. Alla. Guds kärlek gäller alla utan undantag.

B. Bön. Hjärtats kommunikation med livets grund.

C. Centrum. Det finns ett centrum i varje människa som hjälper oss att skilja på viktigt och oviktigt, rätt och fel.

D. Du. Inför Guds blick blir vi alla till som ett du. Tillvarons innersta är personligt. 

E. Enkelhet. I kärlek till Guds skapelse behöver vi alla öva oss i enkelhet. Inför Gud behöver vi aldrig krångla till det.

F. Fan. Motståndaren mot Guds goda vilja med jorden. Destruktionen.

G. Godhet. Att tro på Gud är att tro att godhet är tillvarons innersta.

H. Humor. Den som kan skratta åt sig själv kan vara lärjunge till Jesus Kristus.

I. Inuti. Inom dig bor en kärlek större än du kan ana.

J. Jorden. Guds kärleksgåva genom evolution och nu i mänsklighetens händer.

K. Kärlek. Störst av allt är kärleken.

L. Lovsång. Människan är skapad att lovsjunga Gud tillsammans med hela Skapelsen.

M. Mamma. Jag är hos dig min Gud som babyn hos sin mamma.

N. Nytt. Se, jag gör allting nytt. 

O. Oro. Mitt hjärta är oroligt till dess det finner vila hos dig, Gud.

P. Protest. Den som älskar jorden protesterar mot allt missbruk.

Q. Qumran. Plats där Dödahavsrullarna hittades och bibelns texter fick stor trovärdighet.

R. Röd. Färgen för den heliga Anden och för deras blod som dött för sin tro, martyrerna.

S. Sanningen. Sanningen ska göra er fria, säger Jesus.

T. Tio Guds bud. Levnadsregler som befriar.

U. Undervisning. En av församlingens grundläggande uppgifter jämte gudstjänst, att utöva diakoni och mission.

V. Vilja. Låt din vilja ske, på jorden såsom i himmelen. 

X. Första bokstaven för Kristus på grekiska, som Nya testamentet är skrivet på.

Y. Yta. Det är inte alltid du kan ana djupet hos en människa om du bara stannar vid ytan.

Z. Zebra. Det är mångas erfarenhet att sorgen är randig. Den kommer och går, olika starkt.

Å. Åminnelse. Kraftfullt ord för att minnas Jesu liv, död och uppståndelse så starkt att det blir som om det skedde nu. 

Ä. Ärlig. Nyckel till äkta dialog med Gud och människor.

Ö. Överraskning. Gud är överraskningarnas Gud.

om du vill ha en pdf med Kristen tro från A till Ö så skriv till pastorhammar@gmail.com

Anna Karin Hammar

Guds födelse

Det mörknar omkring oss. Krigen, klimathotet, förnedring av människor och djur fyller våra flöden av nyheter och information. Vi har också personliga bördor att bära. Rakt in i denna verklighet når oss berättelsen om barnet som föds i Betlehem. Barnet som allt julfirande egentligen kretsar kring. I julpsalmerna sjunger vi om Guds födelse i Betlehem. Den som skapat och skapar allt och som är större än universum väljer att låta sig födas som människa i Betlehem. 

Vad betyder det?

Det betyder att Gud själv är nära i varje barn. 

Att universums Skapare väljer att göra sig känd som ett sårbart barn i behov av omsorg, värme och föda. Gud visar sig inte som härskare som flyttar folk än hit än dit eller dräper dem med hjälp av vapenmakt. Gud söker oss i vårt allra innersta, i vårt hjärta, och väcker vår tillit till livet. Gud vill bygga med kärlekens band över jorden, familjer, vänner, församlingar, byar, samhällen och städer. I allt detta bor tilliten, eller som kyrkans språk säger, tron på Gud. Det barn som föds i Betlehem är Guds sätt att möta sin älskade mänsklighet. Med tillit till att vi kan ta hand om livet och varandra. Med tillit till vår spontana omsorg att ta barnet upp i famnen och ge det värme och skydd. Guds  julbudskap till oss är att Gud behöver oss och vill vara nära oss.

Det betyder att Gud blir kropp.

Universums mysterium uppenbarar sig i ett barns som föds och i ett bröd som bryts. Gud blir kropp i Betlehem och fyller varje cell i våra kroppar med sin närvaro. Guds närvaro i all materia får ett ansikte i Jesus Kristus. Ansiktet är kroppens kanske främsta gåva, som gör oss kända för varandra och oss själva. I brödet som bryts i nattvardens måltid får vi ta emot den Gud som blir kropp i våra händer. Våra händer kupas kring det sköra stycket bröd eller oblat i vår hand. Vår hand blir till krubbans bädd som ger Gud ett hem i vår värld. Gud vill inget hellre än att bo hos oss, i oss, och fylla oss med den gudomliga kärlek som skänker liv åt hela universum och åt vår blåa skimrande planet i universum. Gud blir kropp i våra händer och fyller oss med sin skapande, lekfulla, livgivande kärlek. Guds julbudskap till oss är att Gud själv blir kropp i Betlehem och att våra unga eller slitna kroppar är en älskad kropp i ljuset av Guds födelse i Betlehem. Våra kroppar bär på gudomlig närvaro och ingen omsorg är för liten, ingen vördnad förgäves.

Det betyder att Gud blir utsatt.

Det fanns inte rum för dem i härbärget. Det fanns inga fina hotellrum. Stallet med åsna och oxe blir Guds första hem som människa på jorden. Det betyder att Gud känner varje jordgolv, att ingen lägenhet är för enkel för att vara Guds hem. Det betyder att Gud har solidariserat sig med alla utsatta och marginaliserade. Med den som inte är i händelsernas centrum. Eller är det så att Gud har förändrat händelsernas centrum? Att det nu är i marginalen, hos den som är utsatt och utan inflytande som Guds kärleks låga brinner som klarast? Är det svårt för dig att finna Gud? Sök då hos den som lever i utanförskap, i sparven som faller till marken, i torsken som förtvinar. Gud är utsatt och kallar på dig att sträcka på dig, att ge den omsorg och vördnad du kan åt allt liv. 

Guds födelse i Betlehem är en verklig anledning att önska varandra

God Jul!

(Publicerad i Pastoratsbladet för Roslagens norra pastorat)

Anna Karin Hammar

Tidsvarning i kyrkomötet

Jag föreslår Bön och kommunikation med Gud som tema för ett framtida tematiskt kyrkomöte.

I min motion om bönen (2019:45) motiverar jag temat på följande sätt: ” Gud är alla relationers källa. I begynnelsen var gemenskapen hos Gud och allt liv steg fram därur. Den kristna kyrkan talar om Gud som Treenig, dvs Gud är gemenskap, relation, kommunikation. Att be är att delta i kommunikationen med universums hjärta, med Gud själv.”

Gud som älskar fram världen och vill hela och läka den kallar på oss att vara med i denna skapande läkedomsprocess.

Vi lever i svåra tider på vår jord. Fattigdom och klimatkris drabbar de minst välbeställda mest. Det gäller över hela jorden. Nyauktoritära ledarskap utnyttjar människors rädsla för att rasera tilliten mellan människor. I vårt eget land är ett parti med nazistiska rötter och med vad jag tror många smygnazister i ledande ställningar på väg att lura skjortan av svenska folket. Ingen skugga över enskilda personer som gör sitt bästa, men låt oss inte vara enfaldiga. Partiets ledarskap är och förblir sprunget ur ett rasistiskt och nazistiskt ledarskap. Och många människor i vårt land faller för locktonerna.

Då behöver den kristna kyrkan vara rotad i bön. I bön sköljer människan sina grumliga ögon för att se klart. I bön förnyas vårt sinne så att vi vill det Gud vill och älskar det Gud älskar. Det innebär att också älska våra fiender och mänsklighetens fiender. Det är ingenting som vi människor har så lätt för. Bara genom att vara rotade i all kärleks källa, i Treenig Gud, och i vänskap med Jesus Kristus kan vi få den klarsyn som tar ett tydligt avstånd mot all orätt och som är beredd att visa omsorg också om den som kommit i motsatsställning till Guds goda vilja med mänskligheten och skapelsen.

Jag föreslår ett tematiskt kyrkomöte om bön och kommunikation med Gud för att vi lever i så svåra tider att vi måste med hela vår varelse rota oss själva i Guds goda närvaro i världen. Det är kanske längesen vi nämnde djävulens namn i kyrkomötet, men splittraren, diabolos, skär sönder människors tillit till varandra och ställer grupp mot grupp, vi mot dom, människan mot den övriga skapelsen. Som kyrka måste vi vara rustade att inte låta oss förföras. Den rustningens viktigaste beståndsdel heter bön. 

Min önskan är att ett tematiskt kyrkomöte i framtiden kommer att ha bön som tema.

Anna Karin Hammar

3

Kan offer vara skyldiga?

Det drar ihop sig till Nobelfestligheter. Alla pristagare är utsedda. Svenska Akademien har genom att välja som litteraturpristagare Peter Handke utsett någon som om inte förnekat så åtminstone relativiserat folkmordet i Srebrenica. Självfallet borde han inte ha utsetts om litteraturkritiker också eftersträvar känslighet inför människors lidanden.

När jag går till min egen historia möter ett liknande problem inför reformatorn Martin Luther. Av de oändliga hyllmeter som Martin Luther skrivit finns det en bok som alla lutherska kyrkor tar avstånd från i dag, nämligen den om judarna och deras lögner (1543). Den citerades nästan ordagrant av Adolf Hitler i Mein Kampf. Mycket annat som Martin Luther har skrivit är bra och det vill vi förstås fortsätta att läsa, till exempel skriften om en kristen människas frihet. Men hade det varit rätt att ge Martin Luther ett prestigefyllt pris för sin litterära produktion? Jag tror inte det men det är kanske ett enklare val än i fallet Handke.

Jag var under Bosnienkriget på besök hos religionsministern i Serbien. Det uttalade föraktet för muslimer gick inte att ta miste på. När jag kom hem startade jag Kvinnor i svart mot kriget i Bosnien och fd Jugoslavien. Vi demonstrerade svartklädda och i tystnad på ett torg i Lund, varje vecka. Många bosniska flyktingar slöt upp. Vi lärde känna varandra och vi läste på om konfliktens och regionens historia. Då upptäckte vi det offerkomplex som bars av många i Serbien efter stora lidanden under Andra världskriget. I en psykologisk position av offerskap är det svårt att se sig själv som förövare. Jag tror att Peter Handke har gått rakt in i detta offerkomplex och fått svårt med urskiljningen. Hur den enskilda människans offerkomplex blir en byggsten i en nations maktpolitik är självfallet en mera komplicerad process än vad jag kan utforska här, men jag uppfattar att det finns ett nära samband.

Jag har efter kriget i Bosnien varit i Srebrenica och ropat till Gud med den klagosång som lätt infinner sig på platsen för ett folkmord. Min bosniska muslimska väninna bad om hela världens fred. Och kanske är det bara så som vi gör både litteraturen och mänskligheten rättvisa – i en förtvivlans hoppfyllda bön för hela världens fred. I medvetenhet om att vi alla har kapacitet att vara både offer och förövare. Den medvetenheten kan frigöra till handling och i bästa fall lösa en del konflikter. Men om den hjälper de ansvariga inför Nobelfestligheterna det vet jag inte.

Anna Karin Hammar

Jag protesterar

Det är höst både i årstid och politik. Mörkret sänker sig tidigt och innesluter oss i ett ogenomskinligt töcken.

Den turkiska invasionen i Syrien hotar att döda och fördriva både kurder och andra minoriteter som sökt skydd hos dem, som till exempel yazidierna, som själva varit utsatta för folkmord.

Jag protesterar med den röst jag har mot den starkes rätt som alltmer kommit att ersätta folkrätten och de mänskliga rättigheterna.

Det är en fruktansvärt patriarkal maktordning som hotar världen på ett grundläggande plan och som gör oss oförmögna att med full kraft ta oss an de gemensamma hoten mot Skapelsen.

Denna maktordning drabbar nu kurderna, men också de lidande människorna i Jemen, de alltmer tillbakaträngda palestinierna och de i Europa hotade judarna.

I dag har vi också fått veta att Sara Danius har gått ur tiden. Hon visade i en svår tid vad som var snille och smak och med henne protesterade mängder av kvinnor och män mot patriarkatets lynniga övergrepp.

Må vi alla, med eller utan knytblus, protestera mot övergreppen och hålla fast vid folkrätt och mänskliga rättigheter som den enda maktordningen med legitimitet.

Det är med förbön för riksdag och regering, EU och FNs säkerhetsråd som jag hoppas att morgondagen ska se annorlunda ut.

Anna Karin Hammar

Earth Rights

Today I visited the Sigtuna Foundation and its Conference on Earth Rights. In a panel I was invited to name resources in Christian tradition for the recognition of the Rights of Nature. It was a great subject to develop.

I made three points:

First of all, the disenchantment of the World with Modernity never reached the cosmic Liturgy of praising the Creator with all of Creation and groaning with all of Creation. Groaning together and praising God together unites all that exists in bonds of affection, solidarity and love. See the prayer book of Jesus, Psalm 148.

Second, the notion Creation itself carries much hope for the recognition of Earth Rights. The theological notion Creation embraces all of creation, humans, animals, plants, rivers and mountains, all that exists, with God, present in the sparrow that falls to the ground as well as in the bird’s nest. Creation is inclusive, and unites all of Creation while terms like nature and environment presupposes a dichotomy between humans and the rest of Creation. This dualistic mindset is avoided in the term Creation. Human Rights and the Rights of Nature flow easily from the notion of Creation and the inherent and divine value and dignity of all that exists.

Thirdly, Holy Communion. Reveal to us the Mystery of your table. One bread and one Humanity. Reveal to us the Mystery of your baptism. One water and one Communion of Life. Life perceived as Holy Communion invites us to recognize both Human Rights and Earth Rights. We belong to One Holy Communion. We are interconnected and entangled, we belong together in this Holy Communion.

May God of Cosmos Grant us wisdom to care for the fragile, strong and precious Earth community.

Anna Karin Hammar

Update May 18, 2019

Please add your name to the appeal to the UN for the rights of Nature

https://www.rightsofmotherearth.com

Funderingar


Det första som jag oroar mig för är ekonomin. Inte så mycket pensionen som vår gemensamma ekonomi på jorden. Ekonomi betyder ju att bry sig om goda regler för hushållning, att vårda vårt gemensamma hem. Det är uppenbart för alltfler att den tillväxt- och marknadsekonomi som styr för närvarande inte är ekologiskt eller socialt hållbar. Det finns också många som försöker att visa vägen för en sundare ekonomi. Peter Söderbaum skrev tidigt en bok om miljöekonomi. Just i veckan började jag att läsa en spännande bok för dem som vill tänka ekonomiskt i det tjugoförsta århundradet. En bok av ekonomen mm i Oxford, Kate Raworth, som har lanserat begreppet doughnut economics (en amerikansk donut med hål i mitten). Den inre cirkeln symboliserar de sociala gränserna för människors välbefinnande. Den yttre cirkeln symboliserar de planetära gränserna. Inga får överskridas av ekonomin om den ska kunna hjälpa oss att rädda jorden för nuvarande och kommande generationer. Låter självklart och enkelt. Men hur kommer vi dit? Verkar inte finnas så mycket plats i Januariavtalet (JA) för sådana tankar, men varför skulle det vara omöjligt att de fyra partierna som ingått JA också säger ja till att förutsättningslöst sätta sig på skolbänken för vår skull?

Det andra jag oroar mig för är den politiska debatten om Palestinakonflikten. Ja, så heter konflikten, i det område som i dag är Israel och Palestina, på folkrättsspråk. Det är tydligt att det pågår en politisk kampanj för att svärta ned BDS-rörelsen, för att motsätta sig ickevåldshandlingar mot den stat som håller ett helt folk fånget och undertryckt. Det kommer inte att lyckas i längden, men kortsiktigt går det att vinna retoriska segrar. Med Adaktusson i riksdagen drivs denna linje in absurdum, men Adaktusson är inte ensam. Liberalernas utspel om att flytta Sveriges ambassad i Tel Aviv är visserligen ett spel för gallerierna, men det är utmärkande för det retoriska klimatet.

Jag menar att vi som motsätter oss ockupation, blockad och apartheid måste finna trovärdiga sätt att stå upp för detta. Vi behöver blåhålla på folkrätten också i tider av mycket autokratiska styren.

Det tredje som jag oroar mig för är antisemitismen i Sverige och Europa. Det är ofattbart att den kan vara på tillväxt igen, men alla vederhäftiga källor tyder på detta. Svenska kyrkan och Katolska kyrkan i Sverige tar nu sitt ansvar med en konferens om antijudisk kyrkokonst. Hur ska kyrkorna hantera ett sådant arv? Det är ju uppenbart att det antijudiska många gånger gjort det lättare för det antisemitiska att slå rot. Det är därför glädjande att konferensen samarrangeras också med Judiska Centralrådet och Samarbetsrådet för judar och kristna. Strategierna måste växa fram tillsammans med de direkt berörda av antisemitismens fasor.

Så gläder jag mig åt att Greta Thunberg har slitit ut sitt första plakat Skolstrejk för klimatet. Må det andra plakatet bäras med samma självklara, rättframma förmåga att kommunicera allvar.

Att ta människor på allvar är en bra början att kommunicera svåra saker.

En ny god vecka önskas er alla!

Anna Karin Hammar

Världsböndagen

Det är en härlig bönekedja runt jorden första fredagen i mars varje år. Det är sedan 1800-talet en kvinnornas internationella böndag, som efterhand vuxit till att omfatta de flesta länder i världen. Namnet har också förändrats. Numera heter det Världsböndagen, men fortfarande är kvinnor i ledningen.

I år hade kvinnor i Filippinerna gjort gudstjänstordningen. Det är alltid lätt att stämma in i bönerna denna dag. Det handlar om verkliga behov. Den kristna församlingens urgamla crowdfunding, kollekten, går denna dag till stipendier för kvinnors utbildning världen över. Mycket meningsfullt.

På söndag är det Första söndagen i fastan. Då fortsätter den ekumeniska samvaron i Västerortkyrkan i Vällingby där Carin Danielsson leder gudstjänsten, Anna Skagersten musicerar och jag predikar.

I dag var det härligt att se sr Dorothea i predikstolen i den katolska kyrkan i Uppsala. Kvinnornas internationella böndag har ett särskilt rum i mitt hjärta eftersom jag är uppvuxen i en kyrklig familj där far som var präst alltid var den som tog hand om predikstolen. På kvinnornas böndag var det mor som intog predikstolen tillsammans med systrar från olika samfund. Det kan tyckas oväsentligt, men nog kan sådana rollbyten om än för en dag ge impulser till fortsatt emancipation. Min mor dog innan Antje Jackelén blev vald till ärkebiskop i Svenska kyrkan. Jag tror att hon gläder sig åt utvecklingen, särskilt i dag på Världsböndagen.

Anna Karin Hammar