Tidsvarning i kyrkomötet

Jag föreslår Bön och kommunikation med Gud som tema för ett framtida tematiskt kyrkomöte.

I min motion om bönen (2019:45) motiverar jag temat på följande sätt: ” Gud är alla relationers källa. I begynnelsen var gemenskapen hos Gud och allt liv steg fram därur. Den kristna kyrkan talar om Gud som Treenig, dvs Gud är gemenskap, relation, kommunikation. Att be är att delta i kommunikationen med universums hjärta, med Gud själv.”

Gud som älskar fram världen och vill hela och läka den kallar på oss att vara med i denna skapande läkedomsprocess.

Vi lever i svåra tider på vår jord. Fattigdom och klimatkris drabbar de minst välbeställda mest. Det gäller över hela jorden. Nyauktoritära ledarskap utnyttjar människors rädsla för att rasera tilliten mellan människor. I vårt eget land är ett parti med nazistiska rötter och med vad jag tror många smygnazister i ledande ställningar på väg att lura skjortan av svenska folket. Ingen skugga över enskilda personer som gör sitt bästa, men låt oss inte vara enfaldiga. Partiets ledarskap är och förblir sprunget ur ett rasistiskt och nazistiskt ledarskap. Och många människor i vårt land faller för locktonerna.

Då behöver den kristna kyrkan vara rotad i bön. I bön sköljer människan sina grumliga ögon för att se klart. I bön förnyas vårt sinne så att vi vill det Gud vill och älskar det Gud älskar. Det innebär att också älska våra fiender och mänsklighetens fiender. Det är ingenting som vi människor har så lätt för. Bara genom att vara rotade i all kärleks källa, i Treenig Gud, och i vänskap med Jesus Kristus kan vi få den klarsyn som tar ett tydligt avstånd mot all orätt och som är beredd att visa omsorg också om den som kommit i motsatsställning till Guds goda vilja med mänskligheten och skapelsen.

Jag föreslår ett tematiskt kyrkomöte om bön och kommunikation med Gud för att vi lever i så svåra tider att vi måste med hela vår varelse rota oss själva i Guds goda närvaro i världen. Det är kanske längesen vi nämnde djävulens namn i kyrkomötet, men splittraren, diabolos, skär sönder människors tillit till varandra och ställer grupp mot grupp, vi mot dom, människan mot den övriga skapelsen. Som kyrka måste vi vara rustade att inte låta oss förföras. Den rustningens viktigaste beståndsdel heter bön. 

Min önskan är att ett tematiskt kyrkomöte i framtiden kommer att ha bön som tema.

Anna Karin Hammar

3

Kan offer vara skyldiga?

Det drar ihop sig till Nobelfestligheter. Alla pristagare är utsedda. Svenska Akademien har genom att välja som litteraturpristagare Peter Handke utsett någon som om inte förnekat så åtminstone relativiserat folkmordet i Srebrenica. Självfallet borde han inte ha utsetts om litteraturkritiker också eftersträvar känslighet inför människors lidanden.

När jag går till min egen historia möter ett liknande problem inför reformatorn Martin Luther. Av de oändliga hyllmeter som Martin Luther skrivit finns det en bok som alla lutherska kyrkor tar avstånd från i dag, nämligen den om judarna och deras lögner (1543). Den citerades nästan ordagrant av Adolf Hitler i Mein Kampf. Mycket annat som Martin Luther har skrivit är bra och det vill vi förstås fortsätta att läsa, till exempel skriften om en kristen människas frihet. Men hade det varit rätt att ge Martin Luther ett prestigefyllt pris för sin litterära produktion? Jag tror inte det men det är kanske ett enklare val än i fallet Handke.

Jag var under Bosnienkriget på besök hos religionsministern i Serbien. Det uttalade föraktet för muslimer gick inte att ta miste på. När jag kom hem startade jag Kvinnor i svart mot kriget i Bosnien och fd Jugoslavien. Vi demonstrerade svartklädda och i tystnad på ett torg i Lund, varje vecka. Många bosniska flyktingar slöt upp. Vi lärde känna varandra och vi läste på om konfliktens och regionens historia. Då upptäckte vi det offerkomplex som bars av många i Serbien efter stora lidanden under Andra världskriget. I en psykologisk position av offerskap är det svårt att se sig själv som förövare. Jag tror att Peter Handke har gått rakt in i detta offerkomplex och fått svårt med urskiljningen. Hur den enskilda människans offerkomplex blir en byggsten i en nations maktpolitik är självfallet en mera komplicerad process än vad jag kan utforska här, men jag uppfattar att det finns ett nära samband.

Jag har efter kriget i Bosnien varit i Srebrenica och ropat till Gud med den klagosång som lätt infinner sig på platsen för ett folkmord. Min bosniska muslimska väninna bad om hela världens fred. Och kanske är det bara så som vi gör både litteraturen och mänskligheten rättvisa – i en förtvivlans hoppfyllda bön för hela världens fred. I medvetenhet om att vi alla har kapacitet att vara både offer och förövare. Den medvetenheten kan frigöra till handling och i bästa fall lösa en del konflikter. Men om den hjälper de ansvariga inför Nobelfestligheterna det vet jag inte.

Anna Karin Hammar

Jag protesterar

Det är höst både i årstid och politik. Mörkret sänker sig tidigt och innesluter oss i ett ogenomskinligt töcken.

Den turkiska invasionen i Syrien hotar att döda och fördriva både kurder och andra minoriteter som sökt skydd hos dem, som till exempel yazidierna, som själva varit utsatta för folkmord.

Jag protesterar med den röst jag har mot den starkes rätt som alltmer kommit att ersätta folkrätten och de mänskliga rättigheterna.

Det är en fruktansvärt patriarkal maktordning som hotar världen på ett grundläggande plan och som gör oss oförmögna att med full kraft ta oss an de gemensamma hoten mot Skapelsen.

Denna maktordning drabbar nu kurderna, men också de lidande människorna i Jemen, de alltmer tillbakaträngda palestinierna och de i Europa hotade judarna.

I dag har vi också fått veta att Sara Danius har gått ur tiden. Hon visade i en svår tid vad som var snille och smak och med henne protesterade mängder av kvinnor och män mot patriarkatets lynniga övergrepp.

Må vi alla, med eller utan knytblus, protestera mot övergreppen och hålla fast vid folkrätt och mänskliga rättigheter som den enda maktordningen med legitimitet.

Det är med förbön för riksdag och regering, EU och FNs säkerhetsråd som jag hoppas att morgondagen ska se annorlunda ut.

Anna Karin Hammar

Earth Rights

Today I visited the Sigtuna Foundation and its Conference on Earth Rights. In a panel I was invited to name resources in Christian tradition for the recognition of the Rights of Nature. It was a great subject to develop.

I made three points:

First of all, the disenchantment of the World with Modernity never reached the cosmic Liturgy of praising the Creator with all of Creation and groaning with all of Creation. Groaning together and praising God together unites all that exists in bonds of affection, solidarity and love. See the prayer book of Jesus, Psalm 148.

Second, the notion Creation itself carries much hope for the recognition of Earth Rights. The theological notion Creation embraces all of creation, humans, animals, plants, rivers and mountains, all that exists, with God, present in the sparrow that falls to the ground as well as in the bird’s nest. Creation is inclusive, and unites all of Creation while terms like nature and environment presupposes a dichotomy between humans and the rest of Creation. This dualistic mindset is avoided in the term Creation. Human Rights and the Rights of Nature flow easily from the notion of Creation and the inherent and divine value and dignity of all that exists.

Thirdly, Holy Communion. Reveal to us the Mystery of your table. One bread and one Humanity. Reveal to us the Mystery of your baptism. One water and one Communion of Life. Life perceived as Holy Communion invites us to recognize both Human Rights and Earth Rights. We belong to One Holy Communion. We are interconnected and entangled, we belong together in this Holy Communion.

May God of Cosmos Grant us wisdom to care for the fragile, strong and precious Earth community.

Anna Karin Hammar

Update May 18, 2019

Please add your name to the appeal to the UN for the rights of Nature

https://www.rightsofmotherearth.com

Funderingar


Det första som jag oroar mig för är ekonomin. Inte så mycket pensionen som vår gemensamma ekonomi på jorden. Ekonomi betyder ju att bry sig om goda regler för hushållning, att vårda vårt gemensamma hem. Det är uppenbart för alltfler att den tillväxt- och marknadsekonomi som styr för närvarande inte är ekologiskt eller socialt hållbar. Det finns också många som försöker att visa vägen för en sundare ekonomi. Peter Söderbaum skrev tidigt en bok om miljöekonomi. Just i veckan började jag att läsa en spännande bok för dem som vill tänka ekonomiskt i det tjugoförsta århundradet. En bok av ekonomen mm i Oxford, Kate Raworth, som har lanserat begreppet doughnut economics (en amerikansk donut med hål i mitten). Den inre cirkeln symboliserar de sociala gränserna för människors välbefinnande. Den yttre cirkeln symboliserar de planetära gränserna. Inga får överskridas av ekonomin om den ska kunna hjälpa oss att rädda jorden för nuvarande och kommande generationer. Låter självklart och enkelt. Men hur kommer vi dit? Verkar inte finnas så mycket plats i Januariavtalet (JA) för sådana tankar, men varför skulle det vara omöjligt att de fyra partierna som ingått JA också säger ja till att förutsättningslöst sätta sig på skolbänken för vår skull?

Det andra jag oroar mig för är den politiska debatten om Palestinakonflikten. Ja, så heter konflikten, i det område som i dag är Israel och Palestina, på folkrättsspråk. Det är tydligt att det pågår en politisk kampanj för att svärta ned BDS-rörelsen, för att motsätta sig ickevåldshandlingar mot den stat som håller ett helt folk fånget och undertryckt. Det kommer inte att lyckas i längden, men kortsiktigt går det att vinna retoriska segrar. Med Adaktusson i riksdagen drivs denna linje in absurdum, men Adaktusson är inte ensam. Liberalernas utspel om att flytta Sveriges ambassad i Tel Aviv är visserligen ett spel för gallerierna, men det är utmärkande för det retoriska klimatet.

Jag menar att vi som motsätter oss ockupation, blockad och apartheid måste finna trovärdiga sätt att stå upp för detta. Vi behöver blåhålla på folkrätten också i tider av mycket autokratiska styren.

Det tredje som jag oroar mig för är antisemitismen i Sverige och Europa. Det är ofattbart att den kan vara på tillväxt igen, men alla vederhäftiga källor tyder på detta. Svenska kyrkan och Katolska kyrkan i Sverige tar nu sitt ansvar med en konferens om antijudisk kyrkokonst. Hur ska kyrkorna hantera ett sådant arv? Det är ju uppenbart att det antijudiska många gånger gjort det lättare för det antisemitiska att slå rot. Det är därför glädjande att konferensen samarrangeras också med Judiska Centralrådet och Samarbetsrådet för judar och kristna. Strategierna måste växa fram tillsammans med de direkt berörda av antisemitismens fasor.

Så gläder jag mig åt att Greta Thunberg har slitit ut sitt första plakat Skolstrejk för klimatet. Må det andra plakatet bäras med samma självklara, rättframma förmåga att kommunicera allvar.

Att ta människor på allvar är en bra början att kommunicera svåra saker.

En ny god vecka önskas er alla!

Anna Karin Hammar

Världsböndagen

Det är en härlig bönekedja runt jorden första fredagen i mars varje år. Det är sedan 1800-talet en kvinnornas internationella böndag, som efterhand vuxit till att omfatta de flesta länder i världen. Namnet har också förändrats. Numera heter det Världsböndagen, men fortfarande är kvinnor i ledningen.

I år hade kvinnor i Filippinerna gjort gudstjänstordningen. Det är alltid lätt att stämma in i bönerna denna dag. Det handlar om verkliga behov. Den kristna församlingens urgamla crowdfunding, kollekten, går denna dag till stipendier för kvinnors utbildning världen över. Mycket meningsfullt.

På söndag är det Första söndagen i fastan. Då fortsätter den ekumeniska samvaron i Västerortkyrkan i Vällingby där Carin Danielsson leder gudstjänsten, Anna Skagersten musicerar och jag predikar.

I dag var det härligt att se sr Dorothea i predikstolen i den katolska kyrkan i Uppsala. Kvinnornas internationella böndag har ett särskilt rum i mitt hjärta eftersom jag är uppvuxen i en kyrklig familj där far som var präst alltid var den som tog hand om predikstolen. På kvinnornas böndag var det mor som intog predikstolen tillsammans med systrar från olika samfund. Det kan tyckas oväsentligt, men nog kan sådana rollbyten om än för en dag ge impulser till fortsatt emancipation. Min mor dog innan Antje Jackelén blev vald till ärkebiskop i Svenska kyrkan. Jag tror att hon gläder sig åt utvecklingen, särskilt i dag på Världsböndagen.

Anna Karin Hammar

 

 

Förföljda kristna

I dag publicerade DN och Erik Helmerson ett upprop att bry sig om världens förföljda kristna. Kristna förföljs Uppgifterna kommer från Open Doors som dels listar kristna som den mest förföljda trosgruppen i världen, dels menar att jihadism och nationalism utgör de svåraste orsakerna till förföljelsen.

Jag besökte i december den koptisk ortodoxa kyrkan i Egypten, dagen efter massakern på tjugofem kvinnor och barn som jämte självmordsbombaren mist livet medan de firade gudstjänst i en av Kairos kyrkor. Det var en stor erfarenhet att uppleva hur kyrkans ledare manade till förlåtelse och förbön för dem som förföljer med bön om att deras hjärtan skall förvandlas. En martyrkyrka som tagit Jesu ord om att älska sina fiender och be för dem som förföljer er på allvar.

Vad kan vi göra undrade förstås många av oss västerlänningar. Det som framkom som den högsta önskan från våra medkristna i en förföljelsesituation är att bli lyssnade till i hela sin komplexa erfarenhet. Jämte att få stöd att bygga de broar och den livsväg som bygger gemenskap mellan alla människor, de mötesplatser som gör människor till medmänniskor.

Det finns ett oerhört svek från det kristna väst till andra kristna och till islam och framväxten av jihadism och extremistisk salafism. Många decenniers oljeförbrukning har bekostats till priset av att se genom fingrarna med jihadismens ideologiska rötter. Irakkriget öppnade den Pandoras ask som vi nu upplever som en global jihadism som slår till överallt och som särskilt drabbar kyrkorna i Mellanöstern.

Därför menar jag att kyrkor och kristna i Väst som vill vara solidariska med förföljda kristna över världen behöver utveckla en trippelstrategi.

För det första lyssna till kyrkorna själva och stödja deras arbete och inriktning. För det andra att tillsammans med också alla muslimer som lider av jihadismen och vill bekämpa den enas om att ingen tro kan döda i Guds namn med bevarad respekt för tron. Den främste förespråkaren för en sådan hållning med tillgång till media i väst är påven Franciskus. Men det är min övertygelse att det inte är kyrkorna som svikit i väst utan snarare staterna som inte låtit kritik gå fram av rädsla för förlorade affärskontrakt. Här går inte heller vårt eget land fritt från ansvar. Det finns en orsak till världens tystnad angående förföljda kristna.

Den tredje strategin är att globalt arbeta för mänskliga rättigheter. Att försvara sina egna rättigheter kan ibland göras bäst genom att ta strid för allas rättigheter.

 

Anna Karin Hammar

 

Hur sker mirakel?

Brödundret i Uppståndelsekyrkan i Anafora, Egypten
Brödundret i Uppståndelsekyrkan i Anafora, Egypten

Bibeln och inte minst Nya testamentet berättar om många oväntade under och mirakel. Så här inför ett nytt år – 2017 – ett år med dåliga odds – kan det behövas en liten påminnelse om hur under kan ske. En behöver göra som när en tittar på en trollkonstnär : iaktta väldigt noggrant de snabba rörelserna och tricksen. För det finns tricks i undren i Bibeln också. Så jag tänkte att jag skulle dela med mig av de tricks jag upptäckt i berättelsen om mitt favoritunder, brödundret, då tusentals människor fick mat som saknade mat.

1. Behoven identifierades

Första åtgärden är att lära känna de basala behoven. En av lärjungarna får sig påpekat att folket inte har något att äta. Det är en förutsättning för under att en vågar erkänna de basala behoven även om en inte har lösningen till utmaningen.

2. Behoven kommunicerades

Det är också en förutsättning att en vågar tala om sina och andras behov utan att skämmas för dem och utan att skämmas för att det just nu inte finns någon känd åtgärd som kan vidtas.

3. Det finns människor som vill bidra

När väl situationen blir känd finns det människor som vill bidra. De kommer ofta från ett oväntat håll, de som bidrar. I bibelberättelsen är det ett barn, en liten pojke, som vill bidra med sin matsäck för att mätta de hungriga. Fem kornbröd och två fiskar till tusentals personer…

4. Inget bidrag är för litet

Hur lätt vore det inte att berättelsen hade slutat här, med att någon förnuftig varelse sagt att det där är ju alldeles för lite. I stället blev det väl mottaget och början till något stort. Jesus välsignar brödet och fiskarna, barnets gåva.

5. Det största undret är hjärtats under

Nu går det lite snabbt i berättelsen, som när en inte riktigt hängde med i vad trollkonstnären gjorde, trots att en tittade så noga och försökte följa med ögonen precis. Hemligheten som gömmer sig i brödundret syns inte med ögonen. Det är något som sker i människors hjärtan när vi upptäcker att Någon tar emot oss som vi är och med de gåvor vi har.

6. Det handlar om god organisation

När väl hjärtat har förvandlats, mjuknat och fått en människa att dela med sig till någon som tar emot och välsignar, då handlar det sen om god organisation. Ingenting lämnas åt slumpen. Don’t agonize – Organize! sa Joe Hill från Gävle i det stora landet i väster. Lärjungarna organiserar det hela och samlar upp allt som blivit över efter matrasten. I det stora landet i väster slängs upp till 50 procent av all mat. I det lilla landet i norr upp mot 25 procent….

 

7. Omvända roller

Den som tycker att det är enfaldigt att tro på mirakel och under (och det gör nog de flesta av oss då och då) har något att lära av ett barn som delar med sig av sin matsäck och av vad som hände sen…

Läs gärna om brödundret i Bibeln, i Johannes evangelium, kapitel 6.

Gott Nytt 2017 önskar

Anna Karin Hammar

 

 

 

 

 

 

Fyrtio år som präst

I dag på Andra söndagen i advent har jag firat mitt 40-årsjubileum som präst. Det var biskop Olle Nivenius som prästvigde mig i Lunds domkyrka denna söndag år 1975. Så mycket som har förändrats under dessa år. Tre glädjeämnen är det självklara bejakandet av både kvinnor och män som präster, bejakandet av både samkönad och särkönad kärlek, och den gudstjänstglädje som många församlingar i Svenska kyrkan i dag uttrycker. För fyrtio år sedan fanns det öar av hopp, och Lunds stift var till stor del en sådan ö, och länge var det bara tre biskopar som var trofasta i sin respekt för kvinnor som präster på ett mera genomtänkt sätt. I dag leds biskopsmötet av Antje Jackelén som ärkebiskop, något vi knappast ens drömde om för fyrtio år sedan.

Just nu pågår klimatförhandlingarna i Paris om förutsättningarna för att hålla tvågradersgränsen för jordens uppvärmning jämfört med tiden före industrialiseringen. I Gräsö kyrka, där jag predikade idag, stannade vi vid Jesu tre tecken på hopp i dagens evangelium (Matteus 13), nämligen senapskornet, himlens fåglar och surdegen/jästen. En annan gång ska jag berätta mer om dem. Men vi lyfte också fram ett fjärde hopp: grodan. Den groda som varit rödlistad i Sverige har genom naturvårdsbevarande åtgärder kommit tillbaka. Grodan är ett hoppets tecken på att den biologiska mångfalden kan räddas om rätt insatser görs. För jordens överlevnad är det en nödvändighet med den biologiska mångfalden.

Vi skrev också brev i kyrkan till regeringen och till några av oppositionsledarna för att be dem värna flyktingbarnens rätt och värdighet. Vi skickade en adventshälsning från Gräsö kyrka och bad dem att möjliggöra permanenta uppehållstillstånd för alla flyktingbarn, både de ensamkommande och de som kommer med familjer. Inte riktigt alla skrev på, det var ju självklart frivilligt att sätta sin namnteckning under breven, men många kände att detta var precis vad vi nu måste göra. Du som vill skicka brev till regeringen, du når dem genom adress 103 33 Stockholm. Du som vill skicka brev till oppositionsledarna, du når dem genom Riksdagen, partiets namn, 100 12 Stockholm.

Fyrtio år som präst, vad har jag lärt? Kanske inte så mycket som jag hade önskat men en sak har jag lärt mig. Det går att lita på Kristus, i livets alla skeden. Han kräver inga stordåd av oss och gläder sig åt det lilla. Så som moder Theresa uttryckte det: Sträva inte efter att göra stora ting för Gud. Gör i stället små saker, och med stor kärlek. Det gäller alla människor, också dem som i dopet döpts att vara Skapelsens präst. Tillsammans med hela Skapelsen är vi kallade att lovsjunga Gud, i omsorg och varsamhet om varandra.

 

Anna Karin Hammar