Folkrätten visar vägen

I veckan samlades kyrkomötet i Svenska kyrkan med sina 251 ledamöter. Alla var inte närvarande men i en för mig viktig fråga röstade 127 ledamöter ja till förslaget, 103 röstade nej, och sex avstod från att rösta. Jag tänker på Daniel Tisells tilläggsyrkande framfört i plenum som blev ett alternativ till min, Daniels, Lisa Tegbys och Roberth Krantz motion 2021:27 som utskottet inte ville stödja. Vi hade bett om en granskning som skulle göras i Svenska kyrkan av huruvida folkrättens regler om apartheid var tillämpliga i Israel och Palestina. Utskottet menade att så stora frågor ska behandlas i större sammanhang som Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet. Daniel fattade galoppen och lade därför fram följande text som också blev kyrkomötets beslut:

Kyrkomötet beslutar att ge kyrkostyrelsen i uppdrag att lyfta frågan om att granska folkrättens tillämpning i Israel och Palestina, även utifrån FN:s apartheidkonvention och Romstadgans skrivningar om apartheid, i internationella och ekumeniska organ, i synnerhet i Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet. 

När jag allra sist talade i plenum sa jag ungefär så här:

Ordförande,

Jag tycker att Daniel Tisell argumenterar så väl att jag gärna vill yrka bifall till hans tilläggsyrkande.

Och så vill jag dröja vid folkrätten.

Varför är den så viktig som grund för världsordningen.

Det har små länder som Sverige alltid vetat. Det är för att alternativet är den starkes rätt. Alternativet är maktmissbruk och att makt är rätt.

Svenska kyrkan håller på folkrätten som grund eftersom den är opartisk. Den tar inte ställning för den ene mot den andre utan ger en opartisk grund att döma utifrån.

Det är viktigt att folkrätten tillämpas lika för alla.

Därför förordar vi en omdömesgill granskning av folkrättens tillämpning även med avseende på apartheid.

Vad är apartheid? Det är ett folkrättsbrott som bryter mot FNs apartheidkonvention. Det bryter också mot Romstadgan och klassas där som ett brott mot mänskligheten. Det innebär att det är ett brott där vi känner att vi drabbas alla som mänsklighet. Det innebär att vi alla trampas på när någon trampas på. Det innebär att vi alla har ansvar att gripa in.

Vi vet från vår försoningsprocess med det samiska folket att första steget alltid är att tala sanning om det som har hänt och som händer. Utan sanning och adekvat reaktion på sanningen kan övergrepp aldrig försonas.

Att tala sanning gynnar inte bara palestinier och palestinska kristna. Att tala sanning gynnar också  israeliska judar som vill kunna leva i frihet och stolthet i sitt land.

Inte bara palestinska kristna vädjar till oss att ta apartheid på allvar.

Också israeliska organisationer för mänskliga rättighet som B’Tselem vädjar om detsamma. 

****

Sedan hann jag inte längre för mina tre minuter var slut. Röstningen skedde dagen därpå, den 23 november 2021, och resultatet blev till vår favör som ville gå en folkrättslinje.

Efter beslutet har bland annat Judiska Centralrådet och många av biskoparna beklagat beslutet. Även ärkebiskopen har tvekat med sitt stöd till att granska apartheid, men i övrigt betonat vikten av att folkrätten får visa vägen i internationella konflikter.

En av mina vänner i JIPF, Judar för Israelisk Palestinsk Fred, frågade mig i kväll: Anna Karin, varför ger de upp så lätt? Jag svarade så gott jag kunde och sade att det har med kyrkans arv av antisemitism att göra, att de blir rädda för och rädda om den judiska gemenskapen. Att de kanske inte på allvar har studerat The Jerusalem Declaration on Antisemitism och att de i valet mellan människor långt borta e(t.ex. palestinierna och de palestinska kristna) väljer de nära relationerna.

Min egen erfarenhet av hot är inte helt ringa. För mig är det tryggare med människor som vågar gå mot strömmen och lyssnar noga till alla människor utifrån en grundläggande känsla för rättvisa och omsorg om alla.

Den som har rent mjöl i påsen brukar inte frukta att granskas. Domen kan ju bli: frikänd.


Anna Karin Hammar

Klimaträttvisa

I går vandrade hundratusentalet människor på Glasgows gator – för klimaträttvisa. COP26 pågår mellan den 1-12 november och är redan en besvikelse för de unga med Greta i spetsen och ett svagt hopp för dem som följt klimatförhandlingar länge. Kanske håller verkligheten på att ta sig in i allt fler regeringar?

Självfallet måste det globala Nord gå före och leda omställningen till fossilfritt samhälle. Kruxet är att det måste ske i snabbare takt än nu om 1,5 gradersmålet ska kunna hållas. Det behövs klimaträttvisa mellan det globala Nord och det globala Syd, mellan olika generationer och inom våra samhällen. Och det fossilfria samhället måste fram snabbt. Senast om åtta-nio år.

Därför förstår jag inte vissa partiers vurm för kärnkraft. Den ger ju resultat först om trettio år. Jag tycker mig ana den vilseledande tonen i sådana förslag. Även om kärnkraftslobbyn har sin del i att vilseleda intas nog förstaplatsen i den grenen av Saudiarabien som lobbar för att få bort upphörandet med fossila bränslen ur klimatmötets texter. Jag tror att islams Profet kraftfullt protesterar. En religiös världstradition som islam kan bjuda motstånd mot missbruk av jorden och Guds gåvor. Dock har Saudiarabien redan förvrängt budskapet mer än en gång för att passa det godtycke som härskarna tror att de gynnas av. Det är tankeväckande att en trostradition måste först oskadliggöras för att de handlingar som inte borde sett dagens ljus ska kunna ta sig fram.

I dag är det i den kristna tradition jag tillhör Alla själars dag. De döda, som lever för Gud, deltar i Kristi förbön för jorden. Så är min tro. Tillsammans med helgon och andra ”living-dead” hejar de på den mänsklighet som håller på att upptäcka sitt eget bästa. Jag är tacksam för kyrkans tro att den osynliga världen omsluter den synliga. Det är som om en kör av otaliga stämmor sjunger: Ge jorden omsorg, älskade mänsklighet! Ge jorden omsorg, och du och dina barn och barnbarn ska få leva. Ja, tillsammans med alla röster för fred, rättvisa och en älskad Skapelse, låt oss sjunga en ny, jublande sång!

Anna Karin Hammar

Är det Apartheid?


  • Du käraste gamla olivträd, vad säger du om apartheid anklagelserna som duggar tätt över Israel? Du vet ju att jag och flera andra har motionerat i Svenska kyrkans kyrkomöte om att låta granska det som sker utifrån folkrätten.
  • Än så länge har jag fått stå fredad, här på lite skyddad plats i det heliga landet. Jag oroar mig förstås, men jag föreslår att du vänder dig till Kristus själv, som föddes och växte upp som palestinsk jude på denna mark, och som har insikter som inte jag har. Det enda jag vet är att vi som träd behöver mycket vatten och att våra rötter kan gå djupt. Var aldrig rädd att gå på djupet, det är mitt råd, och glöm inte att tala med Kristus, trädens och människornas ursprung och framtid.
  • Tack, kära olivträd, du är klok och det är klart att jag ska vända mig till Jesus Kristus, hen som stigit ned till jordens hjärta.
  • Kristus, du som känner oss alla inifrån och ut och utifrån och in, vad är ditt råd till mig som bekymrar mig för utvecklingen i världen och inte minst i Israel/Palestina.
  • Det är bra att du engagerar dig, Anna Karin, världens framtid behöver många händer som arbetar för rättvisa och fred, och tungor som tar till orda för att få fram sanningen. Glöm dock aldrig att det finns en stillhet i stormens öga, en rastplats under kampen för rättfärdighet, där vi alla är tillsammans i det gudomliga mysteriet. Vi är sammantvinnande med otaliga band av samhörighet, människor och träd, jordens lungor. Bara när vi har kontakt med hur vi alla hör samman, kan vi också kritisera åtskillnaden, apartheid.
  • Det är så sorgligt, Kristus, när du föddes som människa i Palestina, då var folket förenat under trycket från den romerska ockupationen. Nu är folket splittrat, i bland annat judar och palestinier, som genom historiens händelser har blivit mera av varandras stötesten än välsignelse. Hur mycket är du egentligen delaktig av den historia som ristats in i människornas sinnen?
  • Jag är närvarande, Anna Karin, i det som sker med människor under historiens gång, men jag är ofta lika maktlös som den maktlösaste av människor. I Auschwitz gaskamrar var det outhärdligt, och jag lovprisar de judiska fångar som skötte ugnarna att de ofta gav dem som dog ett slut med de judiska bönerna som det sista som uttalades över utlämnade kroppar. En värdighet mitt i den brutalaste förnedring.
  • Ja, Kristus, det är gott att du var närvarande om än maktlös i Förintelsen. Ur ett mänskligt perspektiv är det inte underligt att nationalismen växte sig stark hos många och världens länder tummade både på sanningen och på rättvisan när staten Israel bildades. Men vad säger Du Kristus om de anklagelser om fördrivning och nu apartheid som kommer från det palestinska folket och dem som är i solidaritet, som israeliska MR-organisationer med flera. Är det rimliga anklagelser mot en regering som har bakgrund och rottrådar i kanske världens största mänskliga katastrof?
  • Anna Karin, alla människor hör samman. Nationalismerna är bara ett stadium i världens utveckling och just nu ser vi dess avigsidor då världen är splittrad inför vad som behöver göras inför klimatkrisen och det planetära nödläget. Nationalismen är otillräcklig och osann då alla människor, djur och växter på djupet hör samman. Men just nu förmår mänskligheten inte bättre. Jag tror att när det gäller Israel och Palestina du ska lyssna noga till folkrättsjuristerna och till organisationerna som arbetar för mänskliga rättigheter. De strävar alla efter att behandla alla med samma värde och värdighet som utgångspunkt. Var aldrig rädd för sanningen, om än det svider. Du vet ju att min erfarenhet är att sanningen gör era fria. Men sluta inte att gräva förrän du når källorna på djupet. Så att du når dit, inte enbart där sanningen om splittringen når fram utan också sanningen om samhörigheten.
  • Tack käraste Kristus, för djupet och källan, för hoppet som letar sig in i mitt bröst att judar och palestinier  i Israel och Palestina en dag ska se varandra i ögonen med omsorg om smärtan i den andras ögon. På vägen dit ska vi inte rädas sanningen och aldrig glömma att vi på djupet hör samman, hela din brokiga mänsklighet och vildvuxna skapelse, med dig och själva den flod av barmhärtighet och rättvisa som rinner genom våra liv och världens liv. 
  • Tack, Anna Karin, för uppriktigheten. Lycka till i kyrkomötet med att söka sanningen som gör oss alla fria.

Anna Karin Hammar i dialog med ett olivträd och Jesus Kristus

Vad fanns före 68-kyrkan?

Vad kom före 68-kyrkan? Andra Vatikankoncilet 1962-1965!

Det skrivs ibland historielöst om 68-kyrkan som om den uppstod ur marxismen och inte ur en renässans för de fattiga i kristen tradition i mötet med världen. 

Min största invändning mot Johan Sundéens 68-kyrkan är att den inte börjar i Andra Vatikankonciliet, 1962-1965. Följ därför med till några citat från Gunnel Vallquists rapporter från Andra Vatikankonciliet:

Vatikankonciliet 1962-1965

Första gången som Latinamerika och Afrika Asien blev dominerande och inte Europa Nordamerika. Stor förberedelseprocess. 

Gunnel Vallquist, Dagbok från Rom. Andra vatikankonciliet – en kamp om förnyelse. Artos 1999.

2500 biskopar

10 kommissioner och 16 medlemmar i varje.

Första konciliet som inte är riktat mot någon annan utan mot kyrkan själv, aggiornamenento, kyrkans kallelse att bli á jour med tiden.

Gunnel Vallquist berättar om biskopen i Lille, Liénart, som råkade i svårigheter redan från 1928. Principfråga : ”Var arbetarnas sociala förmåner ett rättfärdighetskrav eller en frukt av arbetsgivarnas goda hjärta? Arbetarna hävdade att de hade rätt till den behandling de fick: arbetsgivarna att de behandlade arbetarna som de gjorde av kristlig kärlek.” S 77

Lienart höll med arbetarna och anmäldes till Vatikanen.

Kallades inför påven PIUS XI – låg på knä, väntade bannor, fick kardinalsmössa!

”Jag hör att du råkat i konflikt med det katolska patronatet i Lille. Det har kommit klagomål över din envishet och dina omstörtande idéer, opassande för en kyrkans man, i synnerhet i hög ställning. Förhållande mellan kyrkan och industrivärlden i norra Frankrike har betänkligt satts på spel genom ditt handlingssätt.” (S.78)

Paus. Liénart sänker huvudet allt djupare, beredd på silkessnöret.

Påven: ”Så här bedömer jag ditt handlingssätt.” (S.78) tryckte kardinalsmössan på hans huvud.

Achille Liénart, biskop i Lille 1928-1968. Dog 1973. Blev kardinal 1930.

Journalistmässan vid konciliets inledning där ärkebiskop Helder Camara skulle predika. Hans predikan beslagtogs och han fick hålla en mindre kritisk predikan. S79

”Att kyrkan ter sig allt mera medellös i jämförelse med världens stora maktfaktorer är en lycka. Kyrkan tycks alltför länge ha glömt att hon är till för de fattiga.” S. 80 

Det sägs att biskoparna skrivit om svälten, överbefolkningen, underutvecklingen, kriget.

Ämnena filtrerades bort.

Men ett stigande antal biskopar vid konciliet arbetar med kyrkan och fattigdomen och kyrkans eget förhållande till den evangeliska fattigdomen.

Gunnel V skriver:

”Eldsjälen i denna grupp är Helder Camara, hjälpbiskop i Rio de Janeiro ——. Han har bl.a. föreslagit en insamling av biskopskors, att försäljas till förmån för de fattiga, och en distribution av träkors åt biskoparna att bära på bröstet i stället; bort med renössansdräkterna, bort med ”excellens” – och andra titlar som för tanken till härskare och inte till tjänare , som biskoparna bör vara.”  (S.89)

Helder Camara, generalsekreterare för de latinamerikanska biskoparna och hjälpbiskop i Rio har under andra sessionen skrivit ett rundbrev till bröder i episkopatet. ”Kan man stå likgiltig inför en kollektiv orättfärdighet som drabbar två tredjedelar av hela mänskligheten?——— kristendomen ensam har den auktoritet som behövs för att få rika och mäktiga länder att fatta varför de är minst omtyckta just av de folk de hjälper mest.” S 168

Mer intresse för det sjätte budet än det sjunde…

”Kunde vi inte begagna tillfället vid konciliets avslutningsmässa och lägga vid den Helige Faderns fötter våra biskopskors av guld och silver (och få dem utbytta mot kors av brons eller trä) – en symbolisk gest för att visa att vi med Guds nåd vill gå in för en livsstil i evangelisk enkelhet? —— När skall den Guds timma slå, som skall förkunna att Kristi kyrka återigen har mött fru Fattigdom?” S169

S441 biskopar i öst mot marxism som ateistisk filosofi men inte mot det ekon systemet. 

Gunnel Vallquist slutar med att utvärdera fram till Ratzinger, Benedictus.

Säger att nästa påve kommer att avgöra om konciliet förverkligas eller går i graven.

Så slutar denna lilla exposé med en uppmaning till katoliken Johan Sundéen att läsa påven Franciskus encyklikor och att finna att 68-kyrkan har en egen kristen tradition som aktualiseras i mötet med världens nöd. Självklart har några ibland varit blåögda, men det samlade vittnesbördet är att kyrkan står på fast mark i sitt engagemang för fattiga, förtryckta och nedvärderade, inklusive Moder Jord.

Anna Karin Hammar

Pingstdagen 2021

Vi firar kyrkans födelsedag i dag. Kyrkan föddes i Jerusalem, som står så i fokus för världens oro dessa dagar.

Pingstdagen med tungor av eld och många språk med djup förståelse (läs Apostlagärningarna 2 i Bibeln) blir till den förening av mångfald och gemenskap som kristna kallar pingst. 

Vi har de gångna veckorna följt situationen i Palestina och Israel. Denna oläkta situation av markerövring och exkludering flammar ibland upp i olika krigsutbrott. Det finns en grundproblematik i att Israel har grundats på ett annat folks bekostnad och att miljoner palestinier lever utan mänskliga och medborgerliga rättigheter. Men varför bryr vi oss så mycket om denna situation?  Naturligtvis för människornas oro och lidanden i hela det så kallade heliga landet, men kanske också för att detta berör den mark och den plats där kyrkan föddes?
De palestinska kristna är stolta, särskilt i de ortodoxa familjerna, över sina rötter i denna kyrkans födelsedag. De kristna i det heliga landet förvaltar den kristna kyrkans kollektiva minne. Deras minne är vår historia som världsvid kyrka. 

Den pingst som kyrkans pingstdag föddes ur var den judiska shavuot, som av de judiska församlingarna runt världen ännu firas som veckofesten sju veckor efter påsk. Shavuot är både en skördehögtid och firandet av mottagandet av Toran, Guds lag, på Berget Sinai. Shavuot firas med att smycka synagogorna med lövkvistar  men också med en studienatt från solnedgång till soluppgång då man stannar uppe hela natten och studerar och samtalar om toran, Guds lag, och de rabbinska texterna. 

I dag i Israel råder det en sorg i landet bland flera judar över den väg som extremismen har tagit och hur djupt den har influerat landet och den judiska tron. Shavuots öppenhet för kreativitet och utforskande känns långt borta i den politiska situationen.

Pingsten påminner oss om att vi som kristna har ett särskilt ansvar också för våra palestinska kristna systrar och bröder tillsammans med andra kristna i det heliga landet. De palestinska kristna bor både i Palestina och i Israel. Genom dem har vi blivit delaktiga av den kristna kyrkan. När vi firar pingst  firar vi att vi hör samman här på jorden trots våra olikheter. Kanske skulle vi kunna säga att den världsvida kyrkan är ett mikrokosmos av världen. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, alla är vi ett i Kristus Jesus. (Galaterbrevet 3:28)

Pingst är mångfald och gemenskap. Mångfald och gemenskap är ett tecken på att Guds Ande är nära. Kanske bör vi alla stanna uppe hela natten och studera våra heliga skrifter i hopp om att Guds Ande kan hjälpa oss att förena mångfald och gemenskap i vårt land och vår värld? 


Anna Karin Hammar

Demokratins ursprung

Det har utvecklats ett samtal om demokratins rötter.

Det finns anledning att med hjälp av Jesu dop tolka det kristna dopet som en källa till demokrati. Här ett utdrag ur en längre text som jag presenterat i Örebro och Jerusalem.

”Det ligger en jämlikhetsrevolution gömd i det kristna dopet, som vi inte alltid är medvetna om eftersom symboliken med att smörjas till kung, till präst och profet, har gått förlorad ur de flestas medvetande.  Men vi anar denna jämlikhetsrevolution  i några av Paulus texter när han talar om dopet: Nu är ingen jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. (Gal. 3:28). Genom att alla i dopet smörjs till präst, profet och kung läggs grunden till demokratin, menar jag, där ingen gör skillnad mellan de olika medborgarna. 

Hur är det då med den grekiska traditionen? Är det inte i Hellas Grekland snarare än i Falastin, Israel och Palestina som den demokratiska traditionen har sin vagga?

Den demokratiska traditionens grekiska ursprung kommer från det grekiska ordet demokrati, demos som betyder folk, folkhop, och kratein som betyder härska. Demokrati betyder alltså att det är folket som styr. Den form av demokrati som fanns i det tidiga Grekland var en direktdemokrati men varken kvinnor eller slavar eller främlingar hade någon rösträtt. Städerna var små och därför var gemensamt beslutsfattande möjligt i dem. Detta var på 400- och 300-talet före Kristus, före vår tideräkning. Men jag menar att detta att inte alla hade rösträtt, varken kvinnor, slavar eller främlingar, är ett faktum som alltför lite har uppmärksammats. Här var det kristna dopet ett gestaltande av en mycket starkare jämlikhetsidé. Själv blev jag inte uppmärksam på detta förrän jag arbetade med teologen Mercy Amba Oduyoye från Ghana på Kyrkornas världsråd. När vi en dag hade Platons Staten på bordet menade Mercy Amba Oduyoye att ”det var här våra problem började” och avsedde såväl rasismens som ojämlikhetens historia.  Platon var ingen tillskyndare ens av den grekiska demokratin utan tyckte att de förnuftiga skulle styra. Att många av oss så enkelt har kunnat knyta frihetstanken till den grekiska demokratin och den grekiska traditionen har att göra med att vi inte uppmärksammat vilka som lämnades utanför. Jag menar att den hebreiska traditionen och den tidiga kristna doptraditionen hade ett avgörande inflytande i de idéer som kom att bli en historisk jämlikhetsrevolution som ännu pågår och långt ifrån är avslutad.”

Demokratin är i fara i dag. En uppmärksamhet på dopets jämlikhetstradition bör beaktas av alla politiska partier. Här finns inspiration att hämta för att urskilja vem som exkluderar och vem som inkluderar, vem som låter de offentliga husen fyllas av rättvisans och jämlikhetens väldoft.

Dopet är inte enbart en berättelse för kristna. Det är en partikulär berättelse förvisso men den har något att säga om livet för alla. Om en jämlikhetsrevolution som ännu pågår.

Anna Karin Hammar

International Women’s day revisited

8 mars
I dag är vi Saras, Hagars och Marias systrar. Med dem firar vi internationella kvinnodagen.
De är våra anmödrar i de tre traditionerna som samlar judar, muslimer och kristna över världen.

Sara vandrade tillsammans med Abraham från Ur i Kaldéen. Hon såg stjärnorna och förundrades. Delade kallelsen.
Sara log, när hon fick gudomligt främmande som menade att hon skulle kunna få barn trots sin ålder. Sara är den som trots sin skepsis får uppleva att Gud kan bönhöra utöver våra förväntningar.

Hagar fann sig respekterad som person i öknen när hon tagit sin tillflykt dit. I ensamheten mötte hon den Osynliga Gud som hon ger namnet Seendets Gud. Hagar är den första teologen, den som ger Gud ett namn. En ensam mor i utsatt situation upplever mysteriet som förändrar allt.

Maria av Nasaret sjunger sin lovsång om Gud som störtar de mäktiga och upphöjer de ringa. Maria föder Jesus Kristus in i mänskligt liv och därför i allas liv.

Today, we are the Sisters of Sara, Hagar and Mary. With them we Celebrate the International Women’s day . We greet the Sisters of Iraq, of Palestine, of Syria, of Israel, of all of West Asia and North Africa (WANA) May freedom come to all the women of the World. Freedom to care for the Earth and freedom to be the image in which also men can identify as caregivers to the human Community and to the Earth community. Because this day we repeat, to care is the calling for all when We contemplate the stars.

Anna Karin Hammar

Christmas in Bethlehem

Dear friends in Bethlehem,

witnesses to the manger where Christ, the heart of Creation, was born.

You are surrounded on three sides by the Israeli Apartheid Wall.

Your land is robbed, your olive trees are uprooted, your economy is

strangled by the occupation and further destroyed by the Corona virus.

But you are there, celebrating Christmas with stubbornness and soumod,

with rootedness in Palestinian land and history, participants in the two

thousand years of Church history, enabling liberation for the world.

Here in the tiny villages, towns and cities of Sweden we pray and

celebrate with you, that Christ is born and Peace and justice are given in

our hands.

With Boycott, Divestment and Sanctions, BDS, we join the struggling

movement of human rights defenders around the world and we cry out

for international law to be embraced by the people of Israel in power in

Israel. We plead with the prophets of old Israel: let justice roll down

like water! Plant the trees of peace with roots of justice.

Give the Palestinian people their freedom. And your wounds will heal.

Merry Christmas!

Anna Karin Hammar

Solidarity in times of crisis

A Crisis sometimes brings out the best in us. The whole World is now in Solidarity with Lebanon after the horrific accident and explosion. For months Lebanon has been at the brink of collapse, but the world turned a blind eye to the sufferings. Now it is different, thank God.

When Greta Thunberg wants the World to come into a mood of crisis for rescuing the Earth inhabitants from climate change and biological extinction of eco systems, this is what Greta aims at: the open human heart ready to do what is needed.

How can that spontaneous heart remain open when the first waves of emotional empathy have disappeared or at least slowed down?

Maybe this is the most important question in life:

How do we keep our Hearts Open to the sufferings of one another?

We need spiritual practices and friends that sensitize us to life, that is my experience as a person of faith.

We need Political systems and Social structures that are expressions of Care and Solidarity. Living in a World where many lack the most basic expressions of Care remind us of the necessities of good politics.

But it all starts in the human heart. Let us never forget that.

Anna Karin Hammar

Längtan i Coronatid

När min mor dog fick jag sjunga henne in till vad jag hoppas är himmelrikets glädje. Hennes sista andetag var lätt och det var som om den tunna hinnan mellan jord och himmel stilla gav vika.

Jag unnar alla att vara med sina nära och kära när de dör av sjukdom eller hög ålder. Det sorgligaste jag kan tänka mig är att få avstå från den närheten, som nu många gör i den pandemi vi lever och många dör i.

Jag skulle vilja föreslå att vi som kan tänder ett ljus i våra hem varje dag och ber för de sjuka, de döende, alla anhöriga och all personal som gör så mycket gott och medmänskligt i denna tid. 

Hemma tänder vi vad som blivit vår förbönsljusstake varje dag kl 15.

Vi ber för de sjuka och deras anhöriga, för personalen, för myndigheterna och regeringen, för alla permitterade och arbetslösa, för människor av god vilja som försöker att bistå i den minst dubbla kris som världen befinner sig i med Covid 19  och klimatkris på en och samma gång. 

Vi ber för alla i Sverige, i hela Europa, i Afrika, i Nordamerika, i Centralamerika och Karibien, i Latinamerika, i Asien och i Pacific. Ja ibland kommer vi ihåg även de smältande isarna i Arktis och Antarktis. Ibland nämner vi vid namn dem som vi känner på olika håll i världen. Och vi ber för oss själva och vår familj och våra familjer, förstås.

Nu är det snart Palmsöndag och vi går med Jesus upp till Jerusalem. Vi vandrar med en lidande mänsklighet i hopp om att ett under ska ske. Undret har många namn. Solidaritet. Samhörighet. Läkedom och helande av världen. Besinning. Omvändelse. Omställning till ett hållbart liv.

Vi som när den drömmen tillsammans med Jesus Kristus kallas kyrka. Vi finns, inte för att vi är bättre eller sämre än någon annan, utan för att mänskligheten aldrig ska glömma denna längtan. Efter att bry oss om varandra och livet. Ända tills vårt sista andetag.

Glad påsk så småningom!

Anna Karin Hammar