Franciskus på Kökar

Det finska Franciskussällskapet träffas varje år till Franciskusdagar på Kökar, ytterst i den åländska skärgården. Här byggdes ett franciskanerkloster vid mitten av 1400-talet, lite senare än i Visby, dit franciskanerbröder kom redan 1233, strax efter Franciskus död, och lite senare än i Stockholm där Riddarholmskyrkan byggdes som en franciskansk kyrka redan år 1290 i samband med Magnus Ladulås död. Den är förresten Stockholms äldsta byggnad och medeltidskyrka.

I det finska Franciskussällskapet finns ett starkt intresse för franciskansk andlighet rotad i jorden. Ordföranden Stefan Djupsjöbacka pekar på de upptäckta samband som kanske finns mellan keltisk andlighet och Franciskus. Några av de tidiga klostren i Europa var keltiska och det är mycket troligt att Franciskus kom i kontakt med dem i norra Italien. Många i Sverige känner den keltiska andligheten genom Iona. Några av de förblivande dragen är stark kärlek till Skapelsen, jämlikhet mellan människor och ett icke-auktoritärt ledarskap.

Alltfler söker inspiration hos Franciskus för att få kraft att värna Skapelsen för kommande generationer. Det är därför lite tråkigt att det svenska Franciskussällskapet har lagts ned. Dock finns det många som är aktiva i Franciskus Tredje Orden.

Själv har jag i dagarna fått brev om att jag genom min farmor Emma, död 1956, är en av 250.000 svenskar som är ättlingar till Vasaätten. Mitt protestantiska arv är därmed stort och min vigning som präst i en evangelisk-luthersk tradition understryker detta. Det gör mig så glad att leva i en tid då vi kan hämta näring ur hela kyrkans tradition. Det är min övertygelse att vi behöver dessa äldre källor för att finna kompassriktningen för vår livsstil och politik idag.  Mer om dessa källor en annan dag. Tills dess – pax et bonum – fred och allt gott!

Anna Karin Hammar

Franciskus – ett helgon för vår tid

I dagarna har jag känt tacksamhet över det väldiga sammanhang som den kristna kyrkan är med alla sina profeter, helgon, teologer och gemenskaper som sjuder av liv under ofta arma förutsättningar. Min egen ögonöppnare var ett besök i slummen i Kuala Lumpur på 70-talet, då jag förstod vad diakonernas insatser betydde och deras envisa fasthållande vid alla människors jämlikhet och människovärde. Så hade också den folkkyrka jag lärt känna på landet i Skåne arbetat. Ingen var för mer än någon annan. Kyrkan var en gemenskap av jämlikar.

Nu har jag fått en idé att börja skriva på bloggen om dessa livgivande sammanhang. Jag håller mig till en början till historien och börjar med några rader om den helige Franciskus av Assisi. Han levde i en tid som liknar vår med stora motsättningar mellan människor. Född som en rikemansson kände han sig kallad att frivilligt ta på sig fattigdom och jämställdhet med de mest förfördelade i samhället. Han kände sig kallad att följa Jesus Kristus in i solidariteten med fattiga medmänniskor och in i en ovanlig gemenskap med djur och fåglar. Han levde den frid som många av oss längtar efter, frid som också är fred, i relationerna till Gud, till allt skapat, till medmänniskan, till sig själv.

Påven Franciskus lät sig inspireras av detta helgon när han valde sitt namn som nyvald påve. I miljöencyklikan Lovad vare du (Laudato Si, finns på engelska på nätet) hänvisar han många gånger till Franciskus av Assisi som ekologins skyddshelgon och de allas förebild som kämpar för välgång för vår skapelse.

Jag citerar påvens ord om hur allt hör samman för helgonet Franciskus:

”Han visar oss hur oskiljaktiga banden är mellan omsorg om naturen, rättvisa för fattiga, samhällsengagemang och inre frid.” (Laudato Si, #10).

Vidare om själva nyckeln till engagemanget: ”Hans gensvar på världen omkring honom var så mycket mer än intellektuell uppskattning eller ekonomisk beräkning: för honom var varje skapelse en syster som förenades med honom genom ömhetens band. Det var därför han kände sig kallad att ge omsorg om allt som existerar.” (Laudato Si, #11).

Meditera gärna över de här båda citaten om Franciskus av Assisi, så skriver jag lite mer en annan dag.

Fred och allt gott!

 

Anna Karin Hammar

En midsommardröm

 

Tal Midsommarafton i Öregrund 2018

William Shakespeare skrev mot slutet av 1500-talet pjäsen  En midsommarnattsdröm. Han byggde på den grekiska mytologin och de grekiska tragedierna. I dag vill jag tala om vår midsommardröm mitt ibland vår tids tragedier och med hjälp av bibelns dramaturgi. 

Vår midsommardröm drömmer vi mitt i hotet mot klimatet och miljön. Vår midsommardröm är att alla barnbarn till er som är här i dag ska kunna fira midsommar i Öregrund också när vi andra sedan länge är borta. Att framtida generationer i Öregrund och i världen då ska ha skördat frukterna av det vi gör i vår generation i dag – och att de kan smaka att frukten är god. 

Låt oss drömma midsommardrömmen att alla kan hjälpas åt att rädda vår jord för framtida generationer!

Det är kanske inte svårare än att måla om Fyrskeppet eller förvalta Hembygdsgården. Det gör alla så fint. Det handlar om att bry sig om detaljerna så väl som de riktigt stora behoven. Själv är jag med i skeppet Wetseras vänner. Vi behöver många frivilliga händer nu som kan måla och olja. Vill du hjälpa till får du gärna kontakta mig eller Björn Björebäck direkt. Vår dröm är också en midsommardröm att Wetsera ska kunna segla tryggt igen, precis som rymdskeppet Jorden. Vår vackra blåa planet behöver många frivilliga händer så att vi kan göra en trygg färd genom universum.

Vi hör samman med Skapelsen, med alla jordens bin och fåglar, med tärnan, hon som dök, och med fiskarna och haven, med regnet och skörden. Vi hör samman med hela Skapelsen och vi är beroende av varandra.

Tacka din Skapare för din  glädje vid djur och natur. Glädjen visar vem du är. Människa. Människa i samspel med Skapelsen. Vi är inte bara medmänniskor. Vi är också medskapelser.

Vi hör samman med allt levande på jorden. 

Människan är också Guds medskapare och kan hjälpa till att göra mirakel på jorden, kanske mer än någon annan art på jorden.

Förra året upptäckte jag att det finns något som heter trappklättrare. En rullstolsburen vän som under flera år förhindrats att hälsa på mig på grund av trapporna hade plötsligt i fjor funnit att det fanns en apparat som med hjälp av en taxichaufför kunde förflytta en rullstol uppför trapparna i vårt hus. Steg för steg. Så kan människan åstadkomma mirakel i samarbete med sin kreativa källa. Visst ska vi också kunna åstadkomma miraklet att inte släppa ut mer än 1,5 – 2 graders uppvärmning av jorden? Men det är i så fall ett under som kräver samarbete som i miraklet om brödet och fiskarna som räckte till femtusen personer. Vad var hemligheten i det miraklet? Jo, att Någon upptäckte vad ett litet barn hade att bidra med. Sin matsäck med två fiskar och fem kornbröd. 

Så det vi lär oss av Bibelns dramaturgi det är att vi behövs allesammans. Förakta aldrig vad någon enda liten människa kan bidra med för att rädda klimatet. Om två fiskar och fem kornbröd kan hjälpa till att mätta femtusen, vad kan inte vår källsortering, återvinning och satsning på grönsaker göra? Vi är medskapelser. Vi ska vara rädda om vår himlajord.

Låt oss drömma midsommardrömmen om att vi alla kan rädda jorden så att barnbarnen när de är i hög ålder kan bo och leva i fred och trygghet.

Det är troligt att klimatförändringarna och påfrestningarna på miljön bidrog starkt till att det blev krig i Syrien. Långvarig torka föregick kriget. Att arbeta för klimatet är också att arbeta för fred, för att människor inte ska behöva bli flyktingar och migranter i världen. Samtidigt ska vi nu vara stolta när vi bryr oss om varandra oavsett vilken tro eller livsåskådning vi har, vilket land vi än kommer ifrån, nu när 65 miljoner är flyktingar. Med ett annat mått: en människa på jorden måste lämna sitt hem varannan sekund.

När vi bryr oss om varandra då är vi medmänniskor. Vi hör alla samman.

Nästa gång du tittar på en vattendroppe, tänk då att den har vandrat genom historien, att den kanske varit i ett glas vatten som Shakespeare drack,när han skrev sin Midsommarnattsdröm. Eller hos Astrid Lindgren när hon skrev om Skorpan i Bröderna Lejonhjärta. Vattnet gjorde så att det blev förutsättningar för liv på jorden. 

I varje vattendroppe finns hela himlen, hela Jorden,

Alla människor och hela Skapelsen.

I varje vattendroppe finns all den kärlek som skapar världen.

Låt oss drömma vår Midsommardröm, låt den få innesluta vårt älskade Öregrund, omgivet av vatten. Omslutet av kärlek. Från oss, från universums Skapare.

Tack ska ni ha. Glad midsommar!

 

Anna Karin Hammar

Att plantera ett olivträd

I dag har jag bidragit till att plantera några olivträd i Palestina.

Det är för mig en hoppets handling och jag gör den på kvällen till flyttandet av USA:s ambassad från det folkrättsligt korrekta Tel Aviv till det lagvidriga Jerusalem. Dagen före Sjuttio år av Nakba, katastrofen.

Vad finns det annars för tecken på hopp för en rättvis fred för Palestina och Israel?

Just nu har den kulturella bojkotten av Israel en tillbakagång med Netta som vinnare av Eurovisionsschlagern. Inte blir det bättre av att Netta troligen tjänstgjorde i den israeliska armén under Gazakriget 2014 och detta krig medför att Israel  riskerar att komma inför internationella brottmålsdomstolen, ICC. Nettas första yttrande efter segern var att säga : Celebrate diversity. Det är ett yttrande som inte harmonierar med bomber mot Gazas barn.

Israel må vinna hur många schlagertävlingar som helst och åtnjuta Trumpskt stöd, men hur än landet vänder sig blir det inte kvitt den skugga som följer med rättfärdighetens sol. Skuggan är ett tecken på hopp. Ett hopp om att Israel en dag tar ansvar för sin skuld till palestinierna. Skuld och ansvar är två sidor av samma mynt. Det är bara en tunn hinna som skiljer dem åt. Häri ligger ett hopp som vi kan högtidlighålla idag.

Ett annat tecken på hopp är att Palestinas egen Steve Biko, teologen och prästen och rektorn Mitri Raheb har gett sig in i den palestinska politiken. Jag vet få som så starkt och självklart bejakar sin palestinska identitet och historia som Mitri Raheb. När han nu inträder i den palestinska politiken, bland annat Palestinian National Council, sås ett frö av hopp. Med sådana politiker kan Palestinas framtid bli annorlunda.

Ett tredje hopp är den unga generation av palestinska kvinnor som nu tar vid i bejakandet av kvinnors rättigheter och feministiska strategier. Lucy Talgieh med flera hör till denna generation som inte kommer att låta sig tystas. Mitri Rahebs egen dotter Tala ägnar sig nu åt palestinsk feministisk teologi. Det finns hopp för Palestinas kvinnor och HBTQ-personer. En ny generation tar till orda.

Ett ytterligare tecken på hopp är att allt fler folkrättsjurister menar att Israel inte bara ockuperar östra Jerusalem och Västbanken, utövar folkrättsvidrig blockad mot Gazas befolkning, utan också begår brott mot mänskligheten i form av apartheid. Det innebär att alla länder i kraft av sedvanerätt har en skyldighet att försöka stoppa detta brott mot mänskligheten. Detta är på sikt en game-changer.

Det finns många tecken på hopp för den som försöker se vad som sker nära marken. Där kan nya olivträd växa fram och med dem den uthållighet som det palestinska folket visar. Nya generationer bär drömmen om en rättvis fred och rätten att återvända vidare. Israels skugga kan inte suddas bort med PR-satsningar.

Det allra bästa politiska alternativet för framtiden har jag funnit i Parallell States Project. Ett land med två stater, där både den judiska och den palestinska  identiteten och säkerheten tryggas. Samtidigt har alla rätt att röra sig överallt mellan Jordanfloden och Medelhavet. Det är ett politiskt scenario som har framtiden för sig.

Anna Karin Hammar

 

Uppdatering den 14 maj kl 15.20

Nu har mer än 40 palestinier i Gaza gett sina liv – mördats obeväpnade av Israel – i gestaltandet av sina mänskliga rättigheter och folkrätten. En massaker på unga människor som håller fast vid sitt människovärde och rätten att leva som fria människor.

I Jerusalem pågår invigningen av USA:s ambassad i strid med folkrättens corpus separatum. Trump motiverar med bibel och religiösa skäl. Jag är glad att jag tillhör Svenska kyrkan som tydligt sagt att konflikten om land i Israel och Palestina inte ska avgöras med biblisk eller religiös rätt, inte med historisk rätt, utan med folkrätt.

Det är svåra tider.

Jag planterar några olivträd till.

 

Anna Karin Hammar

 

Uppdatering 15 maj kl 22.40

I dag har dödssiffran stigit till 60 personer, mest ungdomar. Magnus Manhammar, riksdagsledamot för socialdemokraterna, har uppmanat till diplomatiska och ekonomiska sanktioner mot Israel. Så sker i många länder. Det är min övertygelse att det är som under apartheidtiden i Sydafrika. Engagemanget för att göra det lönsamt för Israel att avstå från ockupation, blockad och apartheid byggs upp steg för steg. PR-jippon biter inte på verkligheten.

Anna Karin Hammar

 

 

 

 

 

 

 

Kristus är uppstånden

I den ännu dunkla kyrkan ljuder påskropet: Kristus är uppstånden! Mäktigt kommer svaret: Ja, han är sannerligen uppstånden! Ljuset sprider sig i den gamla kyrkan, som när snötäcket smälter och vintergäcken tittar fram och tar alltmera plats i dungen utanför.

Världens lidande pågår med stor intensitet. Själv är jag något mera medveten om situationen i Sydsudan, i Palestina i Gaza och i en ung cancersjuk persons liv, som inte önskar annat än att få möta Jesus, helt och fullt. Jag blir del av ett rop om barmhärtighet, om rättvisa, om en ny början och ett avslutat lidande. Påsknattens Kristusrop ersätter inte Långfredagens övergivenhetsrop – Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig. Snarare ljuder det med allt större tydlighet, som om själva hörseln påverkats.

Så är det. I varje situation finns en inbjudan att följa den uppståndne Kristus. Det är en inbjudan som ser lite olika ut beroende på i vilken situation vi befinner oss. En inbjudan att välja livet i dödens värld.  Att ta emot nästa andetag. Att låta lindra smärtan och förtvivlan. Att låta vintertäcket i det egna hjärtat smälta. Att ta emot glädjen och samhörigheten. Att be och arbeta för islossning och vårsmältning i världens otaliga konflikter.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan,

och förstånd att inse skillnaden.

 

Anna Karin Hammar

 

 

Continue reading ”Kristus är uppstånden”

Att stänga en kyrka

I söndags, dvs två dagar sedan, gjorde kyrkoledarna i Jerusalem ett oväntat drag. De lät stänga Uppståndelsekyrkan, den heliga gravens kyrka. Vid en presskonferens utanför Uppståndelsekyrkan förklarade de anledningen: Israels försvårande av den kristna gemenskapens närvaro i Jerusalem och det heliga landet. Den mer omedelbara anledningen var ett krav på skattepliktighet från Jerusalems stad och ett utskottsförslag i Knesset att staten Israel skulle kunna expropriera mark som kyrkorna sålt vidare. Hårda ord användes.

I dag tisdag har ickevåldshandlingen tagit skruv. Skattekravet inhiberas och lagstiftning skjuts på framtiden samtidigt som en kommitté tillsätts i samarbete mellan staten Israel och Jerusalems stad för att förhandla med kyrkorna.

Vad handlar det om på djupet?

Detta är min bedömning: Folkrätten reglerar alla palestiniers liv. Det gäller även kyrkorna. Palestinierna liksom kyrkorna bland dem upplever att deras rättigheter trampas på mer och mer för varje år som går. Israel är på ett sluttande plan vad gäller att respektera folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Häri ingår vad som kallas Status Quo, de överenskommelser från den osmanska tiden som garanterar kyrkorna skattefrihet och som reglerar omsorgen om de heliga platserna och de troende grupperna. Kyrkorna har nu temporärt genom sin ickevåldsaktion lyckats stoppa rullningen utmed det sluttande planet.

Det är min övertygelse att om världens kristna också samlades kring ickevåldshandlingar som gäller hela ockupationsmakten Israel, så skulle det inte bara bli stopp på byggandet av bosättningar utan också rejäla förhandlingar. Vad skulle de handla om? Varför inte om folkrättens bejakande av allas mänskliga rättigheter, om  palestiniers och israelers rätt till stat och medborgarskap, om nationellt självbestämmande. Kyrkans stängning fick Israel ut på trappan på två dagar. En samfälld ickevåldsaktion från världens kyrkor skulle få motsvarande effekt. Den solidaritet de kristna palestinierna ber om är densamma som hela det palestinska folket ber om.  Ekonomiska påtryckningar, demokratiska ickevåldshandlingar. Som att stänga en kyrka. Som att stänga ett inkomstflöde. Ibland har kyrkor mera makt än de tror sig om.

Anna Karin Hammar

Godhet

Denna juldag nås jag av många olika budskap. Påven Franciskus har hållit sitt tal till staden och världen och empatin med världens barn är en röd tråd i talet. Han glömmer inte heller mina särskilda omsorgsländer, Sydsudan, Palestina och Syrien, och inte heller de förföljda rohingyerna i Burma. http://catholicherald.co.uk/news/2017/12/25/pope-franciss-urbi-et-orbi-2017-christmas-message-full-text/

Under midnattsmässan håller påven linjen med omsorgen om flyktingar och migranter, finns det plats för dem i härbärget? Den heliga familjen uppenbarar alla migranters och flyktingars livssituation. Samma budskap återfinns i ärkebiskop Antjes julbön. https://www.svenskakyrkan.se/nyheter/predikan-vid-julbon 

Men det finns andra röster. Krav på ordning och reda. Att bry sig om de egna medborgarna, den egna gruppen. Ja, på ledarplats i GP har skaran för godhetens mottagande krympt till den egna familjen, de nära och kära.

Det är helt uppenbart att vi lever i en tid då kristna värderingar inte står oemotsagda. Inte heller det enda goda som kom ut ur det Andra världskriget, förklaringen om de mänskliga rättigheterna, håller ställningarna, utan ifrågasätts.

Gäller det etiska kravet alla som är i behov, eller gäller det enbart min närmaste familj? Konfirmationsprästen som ställde frågan till konfirmanden om vem som var hens nästa fick svaret : alla människor. Då replikerade prästen : stackars dig. Många fromma människor har försökt att leva som om just deras omsorg behövdes för alla människor och de har ofta tänjt sina egna gränser långt bortom det hälsosamma för en människas liv. Inte sällan har det varit kvinnor som sträckt sig själva utöver sina gränser eller tvingats av New Public Management som pressat all luft för omsorg och medmänsklighet ut ur olika organisationsformer. I det katolska tänkandet finns en användbar term i detta sammanhang. Subsidiaritet. Beslut ska fattas och utövas på lägsta möjliga men också på effektivast nivå. Den katolska socialläran inser att individers ansvarstagande inte räcker till  ensamma på familjenivå utan att det behövs andra ansvarsnivåer i sökandet efter det gemensamma bästa eller det gemensamma goda för ett samhälle och en gemenskap. Politik söker stadens bästa. Även i politiken liksom i företagen och institutionerna är det individer som är aktörer, men de är det på en annan spelplan än familjen. Också här behöver människor varsna godheten som möjlig politik och policy, som organisationskultur. En godhet som stannar vid den egna kretsen kan snabbt urholka den politiska insikt som säger att en värld och ett samhälle som är bra för alla, är också bra för de mina. Just nu har en av mina nära behövt mycket vård. Då påminns jag förutom om livets skörhet också om betydelsen av att leva i ett samhälle där politiker ännu i viss utsträckning strävar efter det gemensamma goda. När påven Franciskus och ärkebiskop Antje lockar oss att söka vidga omsorgskretsen och det gemensamma bästa eller goda till världens flyktingar gör de bara vad Jesus lär dem. Den som ger den som behöver den omsorg som behövs är i sanning den människans medmänniska. I dessa frågor kan de enskilda initiativen i församlingar och lokala orter bara samspela väl med en politik som skapar förutsättningar för fler att komma in i omsorgskretsen. Det bröd som bryts räcker till fler.

Kravet på godhet är maximalt. Godheten ska gälla alla. Ansvaret ska tas på rätt nivå, en politisk konstart som av våra vänner katolikerna kallas subsidiaritet.

Gåvan av godhet är också maximal. En slösande, generös Gud vars godhet genomströmmar allt. Som älskar var och en av oss med en ofattbar kärlek och vars vision är en jättekör av alla folk på jorden som hittar sina stämmor och kan bygga fantastiska klanger tillsammans. God Jul och God fortsättning!

 

Anna Karin Hammar

 

 

Betlehem och imperiekritik

 

Julens berättelse börjar med ett imperialistiskt påbud signerat av kejsar Augustus. När jag tittade på president Trumps tal igår kväll på på vår TV, kunde jag inte låta bli att tänka på den så kallade Balfour-deklarationen som undertecknades för 100 år sedan när det brittiska imperiet lovade bort Palestina som nationellt hemland åt de europeiska judarna. Trumps tal igår var i högsta grad ännu ett sådant imperialistiskt dekret med sitt erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad. Gång på gång offras vi, det palestinska folket, på den imperialistiska politikens altare. I det avseendet är ingenting nytt för oss palestinier. Det nya är att vi ser den amerikanska administrationen överge internationell lag och isolera sig från den större internationella gemenskapen. Det här är inte bara en besvikelse för mer än en miljard muslimer för vilka Jerusalem är en helig stad, utan också ett slag mot en ännu större kristen gemenskap som hållit fast vid en vision om ett inklusivt Jerusalem, delat av två folk och tre religioner.
Situationen är mycket labil. Idag råder strejk på hela Västbanken och i Gaza. Den lutherska kyrkans college Dar al-Kalima University College är också i strejk, och idag tvingades vi ställa in en planerad konferens. Det palestinska folket befinner sig i sorg – vi sörjer den rättvisa som berövats oss av de politiska makthavarna. Likafullt tror vi inte på Kejsarens makt utan på Kristi makt, Han som föddes i Betlehem under ockupation och korsfästes i Jerusalem av romerska makthavare. De flesta kejsare förde bara med sig blodsutgjutelse, förstörelse och fientlighet till Jerusalem därför att de inte förstod hur man bygger fred. Inget dekret kommer någonsin att hindra oss från att arbeta för en rättvis fred i Jerusalem. Vi kommer att fortsätta att uppfostra nästa generation av kreativa ledare för Jerusalem och att odla hoppet i hela Palestina. Det här är arvet efter Kristus i det här landet, och vi är fast beslutna att hålla det levande.
Vi ber våra vänner att be för oss, för vår personal, våra lärare, elever och deras familjer. Vi ber våra samarbetspartners att höja sina profetiska röster i politiska försvarstal. Vi ber våra understödjare att fortsätta tänka på den lilla staden Betlehem, inte bara på grund av julen utan speciellt nu i tider som dessa.
Rev Dr Mitri Raheb.
(Översatt till svenska av Ulla-Stina Rask)

En sång med ungdomar från Afghanistan

Vi vill stanna här, vi vill stanna här, vi vill stanna här i dag
Ååh djupt i mitt bröst
lever min tröst
Vi får stanna här en dag.

Vi vill jobba hårt, vi vill jobba hårt, vi vill jobba hårt i dag
Åh djupt i mitt bröst
lever min tröst
vi kan jobba hårt i dag.

Vi vill bygga hem, vi vill bygga hem, vi vill bygga hem en dag
Åh djupt i mitt bröst
lever min tröst
Vi kan bygga hem en dag.

Uppehållstillstånd, uppehållstillstånd, uppehållstillstånd i dag
Åh djupt i mitt bröst
lever min tröst
Uppehållstillstånd en dag.

Melodi: We shall overcome
Text: Anna Karin Hammar

Varför behövs vi för Israel och Palestina?

Här en text från Palestinavänner i Uppsala som jag tycker du ska ägna några minuter åt att läsa:

 

Varför behövs ditt engagemang för Israel och Palestina?

Palestinierna håller på att förlora hela sitt land. Israel beslagtar mer och mer mark, omöjliggör handel och förhindrar sjukvård, hugger ned framtidens olivträd, och till och med sätter barn i fängelse. Hela Gaza är sedan tio år under blockad i vad som är världens största utomhusfängelse och en humanitär katastrof. Den palestinska befolkningen lider svårt av vattenstöld alltmedan israeliska extremister med statens stöd tar alltmera mark och byggnader från palestinierna, även i östra Jerusalem. Det pågår en långsam fördrivning av palestinska muslimer och kristna som har svårt att leva ett drägligt liv med framtid för sina barn.

Israel kan inte självmant förändras inifrån. Det menar palestinier som upplevt sjuttio år av fördrivning och femtio år av ockupation. Det menar israeliska fredsvänner och intellektuella och det finns skäl att lita på dem. Därför behövs våra påtryckningar utifrån. För att ge palestinierna hopp om förändring. För att ge de israeler som trots allt kämpar för förändring mod att våga höja sina röster.

Hur kan du vara med att förändra?

De palestinska folkrörelserna och israeliska fredsvänner som kämpar för en rättvis fred för Palestina och Israel ber oss att påverka med fredliga medel. De ber oss att påverka genom BDS — Bojkott, Desinvestering, Sanktioner. De palestinska kristna stöder BDS. Jewish Voice for Peace i USA stöder BDS. Hela den sydafrikanska regeringen stöder BDS.

Ickevåld är ett fredligt sätt att påverka. Det är inspirerat av Mahatma Gandhi och Martin Luther King, Rosa Parks och Olof Palme. Det kan bli vårt gemensamma sätt att påverka.

 

Vad konkret kan du göra?

Du kan påverka genom vad du väljer att lägga i din matkasse. Köp inte israeliska varor som inte är garanterat fria från delaktighet i ockupationen. Håll utkik efter citrusfrukter, avokado och Hälsans kök.

Du kan påverka genom att skriva till Volvo  (swedencr@volvocars.com och press@volvo.com) och be dem upphöra att handla med israeliska företag på de ockuperade palestinska områdena. Idag transporterar Volvos bussar bosättare på ockuperad mark.

Du kan skriva till t.ex. SEB, Swedbank och Nordea, välj gärna den bank du är kund i, och be dem att inte ha handel med israeliska banker. De israeliska bankerna är djupt involverade i att bygga upp illegala israeliska bosättningar på ockuperad palestinsk mark.

Du kan skriva till regeringen (utrikesdepartementet.registrator@regeringskansliet.se) Continue reading ”Varför behövs vi för Israel och Palestina?”