Vad fanns före 68-kyrkan?

Vad kom före 68-kyrkan? Andra Vatikankoncilet 1962-1965!

Det skrivs ibland historielöst om 68-kyrkan som om den uppstod ur marxismen och inte ur en renässans för de fattiga i kristen tradition i mötet med världen. 

Min största invändning mot Johan Sundéens 68-kyrkan är att den inte börjar i Andra Vatikankonciliet, 1962-1965. Följ därför med till några citat från Gunnel Vallquists rapporter från Andra Vatikankonciliet:

Vatikankonciliet 1962-1965

Första gången som Latinamerika och Afrika Asien blev dominerande och inte Europa Nordamerika. Stor förberedelseprocess. 

Gunnel Vallquist, Dagbok från Rom. Andra vatikankonciliet – en kamp om förnyelse. Artos 1999.

2500 biskopar

10 kommissioner och 16 medlemmar i varje.

Första konciliet som inte är riktat mot någon annan utan mot kyrkan själv, aggiornamenento, kyrkans kallelse att bli á jour med tiden.

Gunnel Vallquist berättar om biskopen i Lille, Liénart, som råkade i svårigheter redan från 1928. Principfråga : ”Var arbetarnas sociala förmåner ett rättfärdighetskrav eller en frukt av arbetsgivarnas goda hjärta? Arbetarna hävdade att de hade rätt till den behandling de fick: arbetsgivarna att de behandlade arbetarna som de gjorde av kristlig kärlek.” S 77

Lienart höll med arbetarna och anmäldes till Vatikanen.

Kallades inför påven PIUS XI – låg på knä, väntade bannor, fick kardinalsmössa!

”Jag hör att du råkat i konflikt med det katolska patronatet i Lille. Det har kommit klagomål över din envishet och dina omstörtande idéer, opassande för en kyrkans man, i synnerhet i hög ställning. Förhållande mellan kyrkan och industrivärlden i norra Frankrike har betänkligt satts på spel genom ditt handlingssätt.” (S.78)

Paus. Liénart sänker huvudet allt djupare, beredd på silkessnöret.

Påven: ”Så här bedömer jag ditt handlingssätt.” (S.78) tryckte kardinalsmössan på hans huvud.

Achille Liénart, biskop i Lille 1928-1968. Dog 1973. Blev kardinal 1930.

Journalistmässan vid konciliets inledning där ärkebiskop Helder Camara skulle predika. Hans predikan beslagtogs och han fick hålla en mindre kritisk predikan. S79

”Att kyrkan ter sig allt mera medellös i jämförelse med världens stora maktfaktorer är en lycka. Kyrkan tycks alltför länge ha glömt att hon är till för de fattiga.” S. 80 

Det sägs att biskoparna skrivit om svälten, överbefolkningen, underutvecklingen, kriget.

Ämnena filtrerades bort.

Men ett stigande antal biskopar vid konciliet arbetar med kyrkan och fattigdomen och kyrkans eget förhållande till den evangeliska fattigdomen.

Gunnel V skriver:

”Eldsjälen i denna grupp är Helder Camara, hjälpbiskop i Rio de Janeiro ——. Han har bl.a. föreslagit en insamling av biskopskors, att försäljas till förmån för de fattiga, och en distribution av träkors åt biskoparna att bära på bröstet i stället; bort med renössansdräkterna, bort med ”excellens” – och andra titlar som för tanken till härskare och inte till tjänare , som biskoparna bör vara.”  (S.89)

Helder Camara, generalsekreterare för de latinamerikanska biskoparna och hjälpbiskop i Rio har under andra sessionen skrivit ett rundbrev till bröder i episkopatet. ”Kan man stå likgiltig inför en kollektiv orättfärdighet som drabbar två tredjedelar av hela mänskligheten?——— kristendomen ensam har den auktoritet som behövs för att få rika och mäktiga länder att fatta varför de är minst omtyckta just av de folk de hjälper mest.” S 168

Mer intresse för det sjätte budet än det sjunde…

”Kunde vi inte begagna tillfället vid konciliets avslutningsmässa och lägga vid den Helige Faderns fötter våra biskopskors av guld och silver (och få dem utbytta mot kors av brons eller trä) – en symbolisk gest för att visa att vi med Guds nåd vill gå in för en livsstil i evangelisk enkelhet? —— När skall den Guds timma slå, som skall förkunna att Kristi kyrka återigen har mött fru Fattigdom?” S169

S441 biskopar i öst mot marxism som ateistisk filosofi men inte mot det ekon systemet. 

Gunnel Vallquist slutar med att utvärdera fram till Ratzinger, Benedictus.

Säger att nästa påve kommer att avgöra om konciliet förverkligas eller går i graven.

Så slutar denna lilla exposé med en uppmaning till katoliken Johan Sundéen att läsa påven Franciskus encyklikor och att finna att 68-kyrkan har en egen kristen tradition som aktualiseras i mötet med världens nöd. Självklart har några ibland varit blåögda, men det samlade vittnesbördet är att kyrkan står på fast mark i sitt engagemang för fattiga, förtryckta och nedvärderade, inklusive Moder Jord.

Anna Karin Hammar

Pingstdagen 2021

Vi firar kyrkans födelsedag i dag. Kyrkan föddes i Jerusalem, som står så i fokus för världens oro dessa dagar.

Pingstdagen med tungor av eld och många språk med djup förståelse (läs Apostlagärningarna 2 i Bibeln) blir till den förening av mångfald och gemenskap som kristna kallar pingst. 

Vi har de gångna veckorna följt situationen i Palestina och Israel. Denna oläkta situation av markerövring och exkludering flammar ibland upp i olika krigsutbrott. Det finns en grundproblematik i att Israel har grundats på ett annat folks bekostnad och att miljoner palestinier lever utan mänskliga och medborgerliga rättigheter. Men varför bryr vi oss så mycket om denna situation?  Naturligtvis för människornas oro och lidanden i hela det så kallade heliga landet, men kanske också för att detta berör den mark och den plats där kyrkan föddes?
De palestinska kristna är stolta, särskilt i de ortodoxa familjerna, över sina rötter i denna kyrkans födelsedag. De kristna i det heliga landet förvaltar den kristna kyrkans kollektiva minne. Deras minne är vår historia som världsvid kyrka. 

Den pingst som kyrkans pingstdag föddes ur var den judiska shavuot, som av de judiska församlingarna runt världen ännu firas som veckofesten sju veckor efter påsk. Shavuot är både en skördehögtid och firandet av mottagandet av Toran, Guds lag, på Berget Sinai. Shavuot firas med att smycka synagogorna med lövkvistar  men också med en studienatt från solnedgång till soluppgång då man stannar uppe hela natten och studerar och samtalar om toran, Guds lag, och de rabbinska texterna. 

I dag i Israel råder det en sorg i landet bland flera judar över den väg som extremismen har tagit och hur djupt den har influerat landet och den judiska tron. Shavuots öppenhet för kreativitet och utforskande känns långt borta i den politiska situationen.

Pingsten påminner oss om att vi som kristna har ett särskilt ansvar också för våra palestinska kristna systrar och bröder tillsammans med andra kristna i det heliga landet. De palestinska kristna bor både i Palestina och i Israel. Genom dem har vi blivit delaktiga av den kristna kyrkan. När vi firar pingst  firar vi att vi hör samman här på jorden trots våra olikheter. Kanske skulle vi kunna säga att den världsvida kyrkan är ett mikrokosmos av världen. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, alla är vi ett i Kristus Jesus. (Galaterbrevet 3:28)

Pingst är mångfald och gemenskap. Mångfald och gemenskap är ett tecken på att Guds Ande är nära. Kanske bör vi alla stanna uppe hela natten och studera våra heliga skrifter i hopp om att Guds Ande kan hjälpa oss att förena mångfald och gemenskap i vårt land och vår värld? 


Anna Karin Hammar