Lesbos and Lampedusa

Lesbos and Lampedusa – are they  rescuing the soul of Europe?
The mayors of Lampedusa and Lesbos have received the Olof Palme Prize in the Parliament in Stockholm for their unwavering commitment to the migrants and refugees coming accross the Mediterranean Sea. Guisi Nicolini from Lampedusa and Spyridon Galinos from Lesbos received the Olof Palme Prize on what would have been his 90th Birthday from the hand of his widow, Lisbet Palme.

The mayors challenged Europe of today in their speeches in the parliament.

Guisi Nicolini from Lampedusa underlined:

– We are about to loose all our values in Europe. Soon there might not be any Peace project, any Europe, any longer, that wants to come together. The main challenge is a lack of a system of reception of refugees and migrants. Today thousands of people die in the sea. The attitude Italy shows to my Island Lampedusa, Europe is showing towards Italy. The situation is terrible. We know that women are forced to prostitution in order to come to Europe. Many are also forced to donate one of their organs.

Migration is still one of the best strategies for survival. And it must be managed. We must invest in migrants and values, not in walls.
We must build a Europe safer for everybody.

The Mayor of Lesbos, Spyridon Galinos, spoke of Lesbos as an emblem of solidarity and humanness.

– We were alone during the first months of the arrival of refugees, late 2014 and first half of 2015. People kissed the ground, Holy land, European land, when they arrived from the war. Only volunteers worked at the beginning. Many Swedes came, we could not have managed without them. At that time European leaders had no policy.

The refugees are risking their own lives trying to cross the sea. They said:

”We fled from death, we will not stop fleeing from death to try to reach hope, also when we have to face death on the way.”

We have to stop warfare. Many of the leadership in Europe have not stood up to the humanitarian crisis. The real danger for Europe is those ideas, xenophobic, racist, which lead to fascism.

May I take this opportunity to appeal to all European leaders and demand that warfare must be stopped, and that we stop this road leading to fascism.

They came fleeing death and they arrived in the land of hope.
In Lesbos, every family struggled themselves to make ends meet. But we stood up all of us, united, in meeting the challenges from the refugees.

The problem with our European leaders is that they are neglecting the problems.
The fanthom of fascism is hoovering above our heads.

I would like to share my dream with you
As with Olof Palme, values can survive any crisis.
Values can survive the test of time.
They can turn an assassination into an eternal memory.
Ideas cannot be killed. Ideas and ideals cannot be killed.
You cannot put up a fence, a wall against them.
We need to fight for the ideas and the ideals until the end.

As heard by

Anna Karin Hammar

who with hundreds of other people were invited to Lampedusa and Lesbos. Come and visit us!

Kamelens uppståndelse

Promotionsfestligheterna vid vinterpromotionen i Uppsala fick för mig ett oväntat huvudbudskap i går kväll. Rector Magnifica, Eva Åkesson, hälsade välkommen till banketten på slottet och inledningstalade med en översikt över olika jubiléer och att universitetet har många anledningar att fira efter många år av ansträngningar och uppoffringar i forskarlivet. Så kom hon till en kungakröning i Uppsala (exakt vilken minns jag inte). Till denna festlighet sparades inte på sekinerna. Vin och öl strömmade ur offentliga fontäner och en riktig kamel hade beställts från främmande land för att förgylla högtiden. Det var bara det att kamelen inte klarade resans strapatser. Den kom fram i ett eländigt skick och dog i hanteringen. Detta hindrade emellertid inte den blivande konungen och medhjälpare att säga att kamelen ska med i processionen, död eller levande. Så kamelen stagades upp med stöttor och försågs med en vagn under sig och deltog som utmattad död i kröningsfirandena.

I sitt tacktal på hedersdoktorernas vägnar fångade förre ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, upp kamelens livsöde på ett oförlikneligt sätt. Det är svårt för mig att återge det fantastiska språkbruket och kompositionen av Rowan Williams briljanta tal, men låt mig försöka att återge kamelens öde. Williams inledde avsnittet med kamelen med det engelska ordspråket att en kamel är en häst som designats av en kommitté och hur fel det yttrandet var, för egentligen är kamelen väldigt väl utrustad för svåra uppgifter. Kamelen kan gå i sand i dagar över vidsträckta öknar och kan överleva med både näring och vätska tack vare sin märkliga konstruktion. Så liknade han själva universitetet vid en kamel som förmår att under olika samhällstider hålla fast vid sin udda uppgift trots att omgivningen kan vara både svår och utmanande. Uppgiften för hedersdoktorerna som för all forskning, menade Williams var att göra livet ännu lite mera svårt med forskningens resultat som väckande av ännu fler komplexa sammanhang och frågor. Så blir universiteten till en plats som kan bidra till kritik bortom fördomar och förenklingar, som kan bidra till livsviktig insikt om och därför respekt för kunskap och kunskapens frukter. En ödmjukhet som samhällsfrukt kunde anas.

För mig som redan i rektorns berättelse gripits av kamelens öde, blev Williams tal till en kamelens uppståndelse. Det var som om hela den orientalism som kostat kamelen livet och skämt ut den som död på Uppsalas gator, nu fick vika för en upprättelse där kamelen inte längre var ett udda inslag i en segeryra över absurd kungamakt utan normen för akademin. Själva kamelen blev till sinnebild för universitetet med sin förmåga att under långa tider motstå kunskapsfientliga öknar och med sin unika utrustning bidra till livsviktig näring i samhället. Inte minst genom att komplicera saker. Så fick också teologerna och teologin sin eloge för en viktig samhällskritisk funktion, kanske udda designad enligt en del, men allt viktigare i vår tid.

Det var alldeles underbart att få vara på fest i denna unika miljö, som slottet och Rikssalen är, med trevliga bordsgrannar och glada och intressanta samtal. Men allra viktigast denna kväll var att få vara med om kamelens uppståndelse och upprättelse.

Anna Karin Hammar

Förföljda kristna

I dag publicerade DN och Erik Helmerson ett upprop att bry sig om världens förföljda kristna. Kristna förföljs Uppgifterna kommer från Open Doors som dels listar kristna som den mest förföljda trosgruppen i världen, dels menar att jihadism och nationalism utgör de svåraste orsakerna till förföljelsen.

Jag besökte i december den koptisk ortodoxa kyrkan i Egypten, dagen efter massakern på tjugofem kvinnor och barn som jämte självmordsbombaren mist livet medan de firade gudstjänst i en av Kairos kyrkor. Det var en stor erfarenhet att uppleva hur kyrkans ledare manade till förlåtelse och förbön för dem som förföljer med bön om att deras hjärtan skall förvandlas. En martyrkyrka som tagit Jesu ord om att älska sina fiender och be för dem som förföljer er på allvar.

Vad kan vi göra undrade förstås många av oss västerlänningar. Det som framkom som den högsta önskan från våra medkristna i en förföljelsesituation är att bli lyssnade till i hela sin komplexa erfarenhet. Jämte att få stöd att bygga de broar och den livsväg som bygger gemenskap mellan alla människor, de mötesplatser som gör människor till medmänniskor.

Det finns ett oerhört svek från det kristna väst till andra kristna och till islam och framväxten av jihadism och extremistisk salafism. Många decenniers oljeförbrukning har bekostats till priset av att se genom fingrarna med jihadismens ideologiska rötter. Irakkriget öppnade den Pandoras ask som vi nu upplever som en global jihadism som slår till överallt och som särskilt drabbar kyrkorna i Mellanöstern.

Därför menar jag att kyrkor och kristna i Väst som vill vara solidariska med förföljda kristna över världen behöver utveckla en trippelstrategi.

För det första lyssna till kyrkorna själva och stödja deras arbete och inriktning. För det andra att tillsammans med också alla muslimer som lider av jihadismen och vill bekämpa den enas om att ingen tro kan döda i Guds namn med bevarad respekt för tron. Den främste förespråkaren för en sådan hållning med tillgång till media i väst är påven Franciskus. Men det är min övertygelse att det inte är kyrkorna som svikit i väst utan snarare staterna som inte låtit kritik gå fram av rädsla för förlorade affärskontrakt. Här går inte heller vårt eget land fritt från ansvar. Det finns en orsak till världens tystnad angående förföljda kristna.

Den tredje strategin är att globalt arbeta för mänskliga rättigheter. Att försvara sina egna rättigheter kan ibland göras bäst genom att ta strid för allas rättigheter.

 

Anna Karin Hammar

 

Hur sker mirakel?

Brödundret i Uppståndelsekyrkan i Anafora, Egypten
Brödundret i Uppståndelsekyrkan i Anafora, Egypten

Bibeln och inte minst Nya testamentet berättar om många oväntade under och mirakel. Så här inför ett nytt år – 2017 – ett år med dåliga odds – kan det behövas en liten påminnelse om hur under kan ske. En behöver göra som när en tittar på en trollkonstnär : iaktta väldigt noggrant de snabba rörelserna och tricksen. För det finns tricks i undren i Bibeln också. Så jag tänkte att jag skulle dela med mig av de tricks jag upptäckt i berättelsen om mitt favoritunder, brödundret, då tusentals människor fick mat som saknade mat.

1. Behoven identifierades

Första åtgärden är att lära känna de basala behoven. En av lärjungarna får sig påpekat att folket inte har något att äta. Det är en förutsättning för under att en vågar erkänna de basala behoven även om en inte har lösningen till utmaningen.

2. Behoven kommunicerades

Det är också en förutsättning att en vågar tala om sina och andras behov utan att skämmas för dem och utan att skämmas för att det just nu inte finns någon känd åtgärd som kan vidtas.

3. Det finns människor som vill bidra

När väl situationen blir känd finns det människor som vill bidra. De kommer ofta från ett oväntat håll, de som bidrar. I bibelberättelsen är det ett barn, en liten pojke, som vill bidra med sin matsäck för att mätta de hungriga. Fem kornbröd och två fiskar till tusentals personer…

4. Inget bidrag är för litet

Hur lätt vore det inte att berättelsen hade slutat här, med att någon förnuftig varelse sagt att det där är ju alldeles för lite. I stället blev det väl mottaget och början till något stort. Jesus välsignar brödet och fiskarna, barnets gåva.

5. Det största undret är hjärtats under

Nu går det lite snabbt i berättelsen, som när en inte riktigt hängde med i vad trollkonstnären gjorde, trots att en tittade så noga och försökte följa med ögonen precis. Hemligheten som gömmer sig i brödundret syns inte med ögonen. Det är något som sker i människors hjärtan när vi upptäcker att Någon tar emot oss som vi är och med de gåvor vi har.

6. Det handlar om god organisation

När väl hjärtat har förvandlats, mjuknat och fått en människa att dela med sig till någon som tar emot och välsignar, då handlar det sen om god organisation. Ingenting lämnas åt slumpen. Don’t agonize – Organize! sa Joe Hill från Gävle i det stora landet i väster. Lärjungarna organiserar det hela och samlar upp allt som blivit över efter matrasten. I det stora landet i väster slängs upp till 50 procent av all mat. I det lilla landet i norr upp mot 25 procent….

 

7. Omvända roller

Den som tycker att det är enfaldigt att tro på mirakel och under (och det gör nog de flesta av oss då och då) har något att lära av ett barn som delar med sig av sin matsäck och av vad som hände sen…

Läs gärna om brödundret i Bibeln, i Johannes evangelium, kapitel 6.

Gott Nytt 2017 önskar

Anna Karin Hammar